Jag har varit duktigt slö idag- mest bara "såsat" runt på Facebook, myst med katten och slumrat på soffan... Jag känner att jag, i vanlig ordning den här tiden på året, håller på att glida in i en lättare depression och det är en himla tur att jag ska åka ner till Skåne, till min älskling på tisdag...
När jag surfade runt på "Fejjan" så ramlade jag över en tråd som jag inte ens orkade trassla in mig i- den handlade om moder/föräldraskap... Det var några som diskuterade "meningen med livet" och varför man skaffar barn... Dom nämnde också att om man inte ville ha barn så finns det ju abort och preventivmedel. Eller fosterföräldrar. Jag blev ärligt talat jätteledsen, för jag hade sånär gett upp innan jag fick mina två smågrisar- och dom fick jag inte behålla...
Jag super inte som ett svin, skulle aldrig drömma om att festa när barnen är hos mig! Ett par glas vin kan jag ta- när dom har somnat, men inget mer!! Jag knarkar inte, jag är inte ute och "rumlar runt" med kreti och pleti och jag slår inte mina barn! Ändå har dom tagits ifrån mig- p.g.a att deras far (?) säger till var och en som vill lyssna att jag är psykiskt störd, att jag slår barnen, att jag inte kan fixa mat, inte kan få barnen att lägga sig på kvällarna- ja listan kan göras hur lång som helst!!
Jag har nu gett upp- eller rättare sagt; jag "samlar mina trupper"- försöker bygga upp en inre armé för att orka kämpa för att få tillbaka dom.
När jag var 20- vilket ju i och för sig kan tyckas tillräckligt vuxet för att skaffa barn- genomgick jag en abort, helt enkelt för att jag inte ansåg mig vara mogen- och dessutom gjorde killen slut när jag talade om att jag var gravid. Han sa, ordagrant: "Men hur kan jag veta att det är mitt då? Nä, det där får du ta hand om själv!"
Sen gick det ett par år, jag träffade en annan kille och vi försökte skaffa barn- lyckligtvis blev det inget- lyckligtvis för att han slog mig både gul och blå och svart. Jag tog mig ur det förhållandet ett par erfarenheter rikare och flera illusioner fattigare.
Åren gick och jag träffade ett par män, blev gravid ett par gånger- och fick missfall, sammanlagt tre stycken. När jag kom upp i "krisåldern"= 35+ hade jag så gott som helt gett upp, försökte intala mig att jag inte ville ha barn- att jag skulle adoptera om jag skulle ha några! Så det så! Då träffade jag en man som kom att bli den som jag har älskat mest av alla i hela världen!! (Sorry, älskade Carl Magnus Åkerblom, men så är det...) Han var lika gammal som jag- bara några månader äldre. Vi trivdes ihop, hade liknande intressen och dessutom var vi lika till utseendet- det var faktiskt t.o.m en del som frågade om vi var syskon! Men- han var totalmotståndare till att skaffa egna barn- värre t.o.m än vad jag var!!
Djupt sårad och med ett brustet hjärta kravlade jag mig tillbaka till min lilla vrå igen för att slicka mina sår. Då fick jag ett besked från Arbetsförmedlingen om att jag skulle infinna mig på "Resurscentrum" i Kramfors= förklätt Datortek= vuxendagis... Jag hade inget val- nekade jag skulle jag förlora min A-kassa, så jag gick dit... Där var han- mina barns far, min antagonist, mitt absoluta hatobjekt!! Han såg att jag var svag, att jag var "nysårad" och att jag kände mig mindre värd. Han lade in en kraftig stöt på mig- och jag nobbade, han fortsatte, jag nobbade- så fortsatte det ganska länge- tills han hade sett till att jag inte hade några vänner alls kvar- för han skrämde ju bort dom- eller fick mig till att göra det...(!?) Jag gav upp- vilket jag ångrar gruvligt än idag... Det är faktiskt det enda jag ångrat i hela mitt liv! Jag hade hellre varit helt barnlös än att ha det såhär!!
Därför orkar jag inte ge mig in i såna diskussioner som involverar föräldraskap/ moderskap- det får mig helt enkelt att må PISS!!
lördag 17 december 2011
måndag 12 december 2011
Måndag 12/12 -11 En liten "förklaring" till dem som inte är "med" riktigt...
Jag har ju lovat att jag ska uppdatera min blogg lite oftare, dock verkar det bli ganska sporadiskt. Nu vill jag ändå försöka berätta- och förklara- lite mera om hur jag tänker i den här härvan kring mig, mina barn och mitt ex... För tänker gör jag!
Det är ett par saker som jag är rent förbannat trött på och det är socialens maktmissbruk- jag gav dem mitt lillfinger, för att barnen skulle få det bra och slippa "flyga och flänga" så mycket som de har gjort de senaste åren. Jag fick veta att de har flyttat inte mindre än tio gånger- sonen är 5½ och dottern är 4 år... Därmed tycker jag att det är rent oerhört märkligt att Tingsrätten beslutade att barnen skulle ha det bättre om de fick bo hos sin pappa. (?) Inte nog med att han har flyttat runt ofta- och långt! Ett tag bodde de i Köping- ja ni kan nog räkna ut avståndet själva; Kramfors-Köping... (Hur ofta tror ni att jag fick träffa dem då...?)
Men det var en parentes- jag skulle komma fram till varför jag har agerat som jag har gjort. Jag försöker återta mitt liv, söker jobb och ska snart flytta till Skåne- till min älskling. Först när jag känner att jag lever igen ska jag återuppta kampen för mina barn. Men döm om min förvåning när den så kallade "Socionomkonsulten" som handhar utredningen kring våra barn, fullständigt slog undan marken under mina fötter!? Först ringde hon till min ekonomiassisten på soc och talade om för henne att jag har "avsagt mig vårdnaden" och det "inte ska vara några barn hos mig"- med det resultatet att ekonomiassistenten drog av 2000:- från min norm... Sedan, när jag ringde och ifrågasatte det och krävde ett möte med henne för att diskutera det, så fick jag i och för sig en tid för ett möte, men samtidigt sa hon att något sådant hade hon minsann inte sagt!?
Kvällen före mötet, kl 22.30 ca, fick jag ett sms från konsulten där hon skrev att mötet ställts in- ingen förklaring, ingen ny tid- bara; "mötet är inställt"?!? Jag har stängt av mina telefoner- har bara en igång- den som min älskling och min mamma kan nå mig på... Det är av den här orsaken jag har skrivit att jag "gått under jorden"- låst in mig- vägrar öppna dörren om jag inte VET vem som står utanför...
Jag tänker INTE begå självmord- det är jag för "tjurskallig" för att göra och dessutom är det den feges utväg...
Tack för ordet!!
Det är ett par saker som jag är rent förbannat trött på och det är socialens maktmissbruk- jag gav dem mitt lillfinger, för att barnen skulle få det bra och slippa "flyga och flänga" så mycket som de har gjort de senaste åren. Jag fick veta att de har flyttat inte mindre än tio gånger- sonen är 5½ och dottern är 4 år... Därmed tycker jag att det är rent oerhört märkligt att Tingsrätten beslutade att barnen skulle ha det bättre om de fick bo hos sin pappa. (?) Inte nog med att han har flyttat runt ofta- och långt! Ett tag bodde de i Köping- ja ni kan nog räkna ut avståndet själva; Kramfors-Köping... (Hur ofta tror ni att jag fick träffa dem då...?)
Men det var en parentes- jag skulle komma fram till varför jag har agerat som jag har gjort. Jag försöker återta mitt liv, söker jobb och ska snart flytta till Skåne- till min älskling. Först när jag känner att jag lever igen ska jag återuppta kampen för mina barn. Men döm om min förvåning när den så kallade "Socionomkonsulten" som handhar utredningen kring våra barn, fullständigt slog undan marken under mina fötter!? Först ringde hon till min ekonomiassisten på soc och talade om för henne att jag har "avsagt mig vårdnaden" och det "inte ska vara några barn hos mig"- med det resultatet att ekonomiassistenten drog av 2000:- från min norm... Sedan, när jag ringde och ifrågasatte det och krävde ett möte med henne för att diskutera det, så fick jag i och för sig en tid för ett möte, men samtidigt sa hon att något sådant hade hon minsann inte sagt!?
Kvällen före mötet, kl 22.30 ca, fick jag ett sms från konsulten där hon skrev att mötet ställts in- ingen förklaring, ingen ny tid- bara; "mötet är inställt"?!? Jag har stängt av mina telefoner- har bara en igång- den som min älskling och min mamma kan nå mig på... Det är av den här orsaken jag har skrivit att jag "gått under jorden"- låst in mig- vägrar öppna dörren om jag inte VET vem som står utanför...
Jag tänker INTE begå självmord- det är jag för "tjurskallig" för att göra och dessutom är det den feges utväg...
Tack för ordet!!
tisdag 29 november 2011
Tisdag 29/11- 11
Jag mår faktiskt skitdåligt just nu och det är därför jag känner att jag måste skriva av mig lite... Det började igår när barnen blev hämtade av sin pappa- min dotter Melinda grät stora tårar för att hon inte ville lämna mig och inte följa med pappan hem. Det gjorde hemskt ont i mig- att dessutom försöka vara bestämd, utan att verka känslokall- när hon klängde sig fast i mig...
Så idag när jag ringde till min ekonomiassistent på soc ang att hon ville att jag skulle höra av mig ifall jag skulle ha barnen hos mig nånting- och jag skulle berätta att dom ju faktiskt varit hos mig i helgen- ja, då berättade hon att hon hade pratat med utredaren som hade sagt att jag inte skulle ha mina barn någonting alls?! Jag menar; Hur kul är det att få höra en sån sak av sin ek.ass...
Med facit i hand så hade jag ju alltså kunnat stanna i Hässleholm, då... :-(
Så idag när jag ringde till min ekonomiassistent på soc ang att hon ville att jag skulle höra av mig ifall jag skulle ha barnen hos mig nånting- och jag skulle berätta att dom ju faktiskt varit hos mig i helgen- ja, då berättade hon att hon hade pratat med utredaren som hade sagt att jag inte skulle ha mina barn någonting alls?! Jag menar; Hur kul är det att få höra en sån sak av sin ek.ass...
Med facit i hand så hade jag ju alltså kunnat stanna i Hässleholm, då... :-(
torsdag 10 november 2011
Torsdag 10/11-11
Denna natt som gick har varit den jobbigaste natten på väldigt länge i mitt liv... Jag har legat vaken och vridit, vänt, snurrat mig, gråtit, blivit arg, blivit ännu mera arg och ledsen- men nu har jag fattat mitt beslut iallafall!
Jag tänker inte gå in närmare på exakt vad det är jag har bestämt mig för- dom som känner mig och har följt min blogg kan nog lista ut vad det rör sig om... Dock har jag definitivt bestämt mig för att släppa min nuvarande tillvaro i Ångermanland- för att flytta c:a 100 mil söderut- till Hässleholm... Detta innebär ju att jag lämnar alla mina vänner "där uppe"- och alltså får jag börja om från början, lära känna nya människor. Hoppas iallafall att jag kan få det där jobbet jag har siktat in mig på- eller något annat jobb, för den delen!
Detta gör jag av totalt egoistiska skäl- jag vill, kort och gott, ha tillbaka mitt liv! Egoistiskt, ja- men samtidigt blir det ju inte det- eftersom jag genom att ge mig själv chansen till att "hitta tillbaka" till mig själv- också kan bli "hel" igen och då blir jag bättre rustad att ta upp kampen om barnen igen! Jag tänker alltså "släppa" dom- för att kunna vinna dom tillbaka... Anledningen till att jag gör på det här sättet är att jag vill slippa vara i pappans "makt"- jag vill inte gå i hans ledband längre! Sen är det ju så också- att om jag släpper "greppet" om barnen så har han ingenting att säga till om längre...
Låter hårt, jag vet, men jag vill se hur han gör om han helt plötsligt står utan "barnvakt"- och när han inte längre kan använda barnen som utpressningsmedel mot mig! För det är det enda dom har varit för honom- ett sätt för att "hålla mig kvar under hans skosulor"... Men nu är det slut på det!! Här sätter jag ner foten!
Slutsnackat!!
Jag tänker inte gå in närmare på exakt vad det är jag har bestämt mig för- dom som känner mig och har följt min blogg kan nog lista ut vad det rör sig om... Dock har jag definitivt bestämt mig för att släppa min nuvarande tillvaro i Ångermanland- för att flytta c:a 100 mil söderut- till Hässleholm... Detta innebär ju att jag lämnar alla mina vänner "där uppe"- och alltså får jag börja om från början, lära känna nya människor. Hoppas iallafall att jag kan få det där jobbet jag har siktat in mig på- eller något annat jobb, för den delen!
Detta gör jag av totalt egoistiska skäl- jag vill, kort och gott, ha tillbaka mitt liv! Egoistiskt, ja- men samtidigt blir det ju inte det- eftersom jag genom att ge mig själv chansen till att "hitta tillbaka" till mig själv- också kan bli "hel" igen och då blir jag bättre rustad att ta upp kampen om barnen igen! Jag tänker alltså "släppa" dom- för att kunna vinna dom tillbaka... Anledningen till att jag gör på det här sättet är att jag vill slippa vara i pappans "makt"- jag vill inte gå i hans ledband längre! Sen är det ju så också- att om jag släpper "greppet" om barnen så har han ingenting att säga till om längre...
Låter hårt, jag vet, men jag vill se hur han gör om han helt plötsligt står utan "barnvakt"- och när han inte längre kan använda barnen som utpressningsmedel mot mig! För det är det enda dom har varit för honom- ett sätt för att "hålla mig kvar under hans skosulor"... Men nu är det slut på det!! Här sätter jag ner foten!
Slutsnackat!!
tisdag 8 november 2011
Onsdag 9/11-11
God morgon världen!!
Jag kände helt enkelt för att "skriva av mig lite skit" såhär på morgonkvisten- jag blev lite upprörd igår när jag fick ett samtal från mitt ex- mina barns pappa. Han berättade att han hade lämnat Bogården- ja och tagit barnen med sig, förstås... (Bogården är ett s.k "utredningshem" för familjer med svårigheter/problem.//Reds anm.) Han sa en massa saker till mig, som gjorde mig väldigt upprörd- och tanken på att jag (i och för sig inget ovanligt...) inte kan göra "ett skit" åt det gör mig vansinnigt arg och frustrerad!
Bl.a så antydde han- också det "som vanligt"- att det förmodligen var mitt eget fel att jag inte stannade kvar på Bogården hela den tid jag skulle ha varit där. Jag återger ett sms som jag fick från honom;
8/11 kl 15.18
"pratat med "n.n" (Jo, han skrev socionomens namn med små bokstäver "hela vägen"// Reds anm) och det förvånar mig inte att inget går in... jag sa Att: Jag! vågar inte lämna barnen ensamma till dig som förut då jag tror jag får soc på mig om jag gör det.jag bad dig prata med "n.n"och höra vad dom anser?jag sa alltså inte! att "n.n" har förbjudit något.jag tror inte att du är godkänd av bogården? denna gång heller vad tror du? Detta bråk måste få ett slut. En av oss måste få enskild vårdnad... för allas skull."
Sen sa han ju en hel del saker också, när vi pratade, som jag inte riktigt orkade lägga på minnet, men det var dom "vanliga" (Återigen...) sakerna om hur otroligt dålig jag är som mamma och hur ytterligt förträfflig han är som pappa... För han gör ju aldrig nånting fel!! (Detta är förf. som är sarkastisk, d.v.s den som vill får lägga energi på att tolka/bry sig...) Det som nästan stör mig lite är att jag inte kan spela in samtalen med honom, för då skulle "dom" (Soc och div andra myndigheter.) ha kunnat höra hur han låter och exakt vad han verkligen säger till mig- när ingen annan hör! För det är inga trevliga tillmälen jag får höra- utom när han anstränger sig för att få sin vilja igenom, t.ex för att han inte har någon annan "barnvakt". (Jo, ni läste rätt- barnvakt!) Då "smörar" han som sjutton, är jättetrevlig och har inget ont att säga alls om mig...
Ja, det återstår ju att se/höra vad denna dag kan tänkas ha i sitt sköte- jag ska iallafall ringa till Bogården och ifrågasätta varför jag inte informerades om att mina barn har åkt därifrån. Jag menar: Det var tänkt att jag skulle åka dit och besöka dom i morgon- och eftersom jag är på "annan ort" (i Skåne...) så hade jag bokat en tågresa hem enbart p.g.a det. Sedan jag pratat med exet ringde jag direkt och avbokade resan, vilket egentligen inte skulle gå att göra, men jag nämnde att det hade uppstått en situation som gjort att jag inte behövde åka och då fick jag boka av den! Tack för det, SJ!
Så nu blir jag kvar i Skåne och Hässleholm hos min älskling i någon vecka till! Frågan är om jag inte kanske till och med flyttar hit- blir skåning "på riktigt"!
Jag kände helt enkelt för att "skriva av mig lite skit" såhär på morgonkvisten- jag blev lite upprörd igår när jag fick ett samtal från mitt ex- mina barns pappa. Han berättade att han hade lämnat Bogården- ja och tagit barnen med sig, förstås... (Bogården är ett s.k "utredningshem" för familjer med svårigheter/problem.//Reds anm.) Han sa en massa saker till mig, som gjorde mig väldigt upprörd- och tanken på att jag (i och för sig inget ovanligt...) inte kan göra "ett skit" åt det gör mig vansinnigt arg och frustrerad!
Bl.a så antydde han- också det "som vanligt"- att det förmodligen var mitt eget fel att jag inte stannade kvar på Bogården hela den tid jag skulle ha varit där. Jag återger ett sms som jag fick från honom;
8/11 kl 15.18
"pratat med "n.n" (Jo, han skrev socionomens namn med små bokstäver "hela vägen"// Reds anm) och det förvånar mig inte att inget går in... jag sa Att: Jag! vågar inte lämna barnen ensamma till dig som förut då jag tror jag får soc på mig om jag gör det.jag bad dig prata med "n.n"och höra vad dom anser?jag sa alltså inte! att "n.n" har förbjudit något.jag tror inte att du är godkänd av bogården? denna gång heller vad tror du? Detta bråk måste få ett slut. En av oss måste få enskild vårdnad... för allas skull."
Sen sa han ju en hel del saker också, när vi pratade, som jag inte riktigt orkade lägga på minnet, men det var dom "vanliga" (Återigen...) sakerna om hur otroligt dålig jag är som mamma och hur ytterligt förträfflig han är som pappa... För han gör ju aldrig nånting fel!! (Detta är förf. som är sarkastisk, d.v.s den som vill får lägga energi på att tolka/bry sig...) Det som nästan stör mig lite är att jag inte kan spela in samtalen med honom, för då skulle "dom" (Soc och div andra myndigheter.) ha kunnat höra hur han låter och exakt vad han verkligen säger till mig- när ingen annan hör! För det är inga trevliga tillmälen jag får höra- utom när han anstränger sig för att få sin vilja igenom, t.ex för att han inte har någon annan "barnvakt". (Jo, ni läste rätt- barnvakt!) Då "smörar" han som sjutton, är jättetrevlig och har inget ont att säga alls om mig...
Ja, det återstår ju att se/höra vad denna dag kan tänkas ha i sitt sköte- jag ska iallafall ringa till Bogården och ifrågasätta varför jag inte informerades om att mina barn har åkt därifrån. Jag menar: Det var tänkt att jag skulle åka dit och besöka dom i morgon- och eftersom jag är på "annan ort" (i Skåne...) så hade jag bokat en tågresa hem enbart p.g.a det. Sedan jag pratat med exet ringde jag direkt och avbokade resan, vilket egentligen inte skulle gå att göra, men jag nämnde att det hade uppstått en situation som gjort att jag inte behövde åka och då fick jag boka av den! Tack för det, SJ!
Så nu blir jag kvar i Skåne och Hässleholm hos min älskling i någon vecka till! Frågan är om jag inte kanske till och med flyttar hit- blir skåning "på riktigt"!
Tisdag 8/11-11
Fan...
Jag säger bara; "Fan"! Vissa får och kan visst bete sig och göra precis hur i Helvete som helst utan att det får några som helst följder eller efterverkningar för dom... Men när jag gör något som inte passar vederbörande- ja, då blir det ett djävla liv!!
Barnens pappa har bestämt sig för att jag inte ska få ha något umgänge med barnen- över huvud taget! Detta har han kommit fram till på helt egen hand, men som vanligt så påstår han att det är vår socialsekreterare som har sagt det- jag har pratat med henne och hon har inte sagt något sånt... Jag bara undrar; När ska dom reagera på hur han håller på...? Han menar också att hon (socialsekreteraren) minsann inte kommer att få igenom något LVU... Vilken värld lever han i, egentligen??
Nä, jag säger det igen; Fy Fan!! :-(
Jag säger bara; "Fan"! Vissa får och kan visst bete sig och göra precis hur i Helvete som helst utan att det får några som helst följder eller efterverkningar för dom... Men när jag gör något som inte passar vederbörande- ja, då blir det ett djävla liv!!
Barnens pappa har bestämt sig för att jag inte ska få ha något umgänge med barnen- över huvud taget! Detta har han kommit fram till på helt egen hand, men som vanligt så påstår han att det är vår socialsekreterare som har sagt det- jag har pratat med henne och hon har inte sagt något sånt... Jag bara undrar; När ska dom reagera på hur han håller på...? Han menar också att hon (socialsekreteraren) minsann inte kommer att få igenom något LVU... Vilken värld lever han i, egentligen??
Nä, jag säger det igen; Fy Fan!! :-(
onsdag 31 augusti 2011
Onsdag 31/8- 11
Jaha ja... Nu är jag alltså sådär vansinnigt kär igen, som jag aldrig har varit förut..! Det är egentligen en ganska omständlig historia, men det började väl egentligen med att jag konsulterade en "app" på Facebook; "Den första som gillar det här ska jag..." Eller från allra första början var det väl en liten "flirt"- eller nåt... Innan jag kollade den där "appen" loggade jag in på chatten, för att se vilka som var inloggade... Sen "rådfrågade" jag appen- och fick nåt fånigt resultat som jag inte ens lade på minnet, så jag "klickade bort" det svaret och frågade igen- då fick jag den jag ville ha; "Den första som gillar det här ska jag gifta mig med i en vecka på Facebook!" I och med att jag visste vilka som var inloggade så visste jag också vem som skulle hinna först, men jag tänker inte nämna hans namn här- alla mina vänner på Facebook vet redan vem han är i alla fall!!
Jag blev vän med honom genom en annan Facebook-vän, jag tyckte att han alltid fällde så roliga kommentarer till hennes inlägg- och han gillade mina kommentarer också. Nu minns jag faktiskt inte vem av oss som skickade förfrågan, men det gör det samma, han hamnade i alla fall på min vänlista! Från början var det en helt annan kille jag var smått intresserad av, men det "dog av"- för den här mannen är så mycket mera intressant!! Nu tänker jag inte berätta vad vi har pratat om i telefon, sms och privata meddelanden/ chatt- för det stannar mellan oss!!Skit samma! Jag är kär- punkt!! <3 :-)
Nu till något helt annat- som vanligt när det gäller mig- hoppar mellan ämnen som en gummiboll... Jag är rädd- ja, faktiskt nästan vettskrämd! Mina barns pappa- min absolut värsta fiende och antagonist- har börjat "spionera" på mig- vilket i och för sig inte är första gången, men nu börjar han bli otäckt närgången!! går eftermiddag körde han upp på min gård, ringde och bankade på dörren, men jag ville inte öppna så jag ställde mig i ett hörn där han inte kunde se mig- och stod helt stilla... Efter en liten stund kikade jag fram- och fick se hans konturer genom köksfönstret!! Han stod och blängde in i mitt kök!! då blev jag ännu mera skräckslagen!! Jag bestämde mig för att om det händer igen så ringer jag polisen direkt!
Jag bestämde mig för en annan sak också: I morgon ska jag ringa till soc och säga att jag vill "återta" mina ursprungliga dagar med barnen- torsdag till söndag, jämna veckor, för nu är jag utled på allt tjafs som blir- samt att det alltid är han som ska få sin vilja igenom Naturligtvis ska jag då berätta om "fönstertittandet"- kan tyckas lite löjligt- och som om jag vill skvallra på honom- men jag blev verkligen nervös och skrämd!! Så numera fäller jag ner persiennerna- även på dagarna!! Mörkt och trist blir det ju, men vad ska jag göra...?! :-(
Jag blev vän med honom genom en annan Facebook-vän, jag tyckte att han alltid fällde så roliga kommentarer till hennes inlägg- och han gillade mina kommentarer också. Nu minns jag faktiskt inte vem av oss som skickade förfrågan, men det gör det samma, han hamnade i alla fall på min vänlista! Från början var det en helt annan kille jag var smått intresserad av, men det "dog av"- för den här mannen är så mycket mera intressant!! Nu tänker jag inte berätta vad vi har pratat om i telefon, sms och privata meddelanden/ chatt- för det stannar mellan oss!!Skit samma! Jag är kär- punkt!! <3 :-)
Nu till något helt annat- som vanligt när det gäller mig- hoppar mellan ämnen som en gummiboll... Jag är rädd- ja, faktiskt nästan vettskrämd! Mina barns pappa- min absolut värsta fiende och antagonist- har börjat "spionera" på mig- vilket i och för sig inte är första gången, men nu börjar han bli otäckt närgången!! går eftermiddag körde han upp på min gård, ringde och bankade på dörren, men jag ville inte öppna så jag ställde mig i ett hörn där han inte kunde se mig- och stod helt stilla... Efter en liten stund kikade jag fram- och fick se hans konturer genom köksfönstret!! Han stod och blängde in i mitt kök!! då blev jag ännu mera skräckslagen!! Jag bestämde mig för att om det händer igen så ringer jag polisen direkt!
Jag bestämde mig för en annan sak också: I morgon ska jag ringa till soc och säga att jag vill "återta" mina ursprungliga dagar med barnen- torsdag till söndag, jämna veckor, för nu är jag utled på allt tjafs som blir- samt att det alltid är han som ska få sin vilja igenom Naturligtvis ska jag då berätta om "fönstertittandet"- kan tyckas lite löjligt- och som om jag vill skvallra på honom- men jag blev verkligen nervös och skrämd!! Så numera fäller jag ner persiennerna- även på dagarna!! Mörkt och trist blir det ju, men vad ska jag göra...?! :-(
tisdag 23 augusti 2011
Tisdag 23/8
Jag kände att jag nästan var "tvingad" att skriva litegrann nu- det har inträffat en hel del i mitt s.k "liv" bara på den senaste veckan!! Som vanligt så har det mesta med exet och- i viss mån- barnen att göra... Jag har fått ha barnen några extra dagar, p.g.a att pappan, enligt egen utsago, har varit på akutpsyk i Sundsvall. Om detta tror jag ju lite vad jag vill, det kan ju mycket väl tänkas vara sant, men eftersom jag känner honom och vet att han inte brukar vara särskilt bra på att tala sanning så har jag lite egna tankar om det hela...
I vilket fall som helst så kom han instormande här igår morse- och bara "ryckte" barnen härifrån- min teori om det är helt enkelt att han inte fick det läkarutlåtande som han var ute efter och då måste han ta ut det på någon annan= mig och barnen.
Jag hade besök av en bekant, en "karl" eller nåt sånt, inte helt riktigt säker dock!- och jag antar att det sved i ögonen på honom också- sånt väcker min skadeglädje, ju!! ;-) För mitt ex är så otroligt sjukligt svartsjuk och han tror att han ska kunna få mig tillbaka genom att "smöra"- alternativt "hota"/ trycka ner mig så att jag blir svag igen- men se där får han tji!! Den här karln är bara en vän och kommer aldrig att bli något annat- men exet får gärna tro vad han vill- det gör han ju iallafall!
En av dom första sakerna han slängde ur sig till mig var; "Är du full?"....... Då hade jag alltså druckit tre glas vin- kvällen före!! Han såg två burkar "Nygårda Blåbärssoda" som stod på vardagsrumsbordet- antog väl att det var ölburkar, skulle jag tro!
I vilket fall som helst så ryckte han åt sig barnen, slet på dom kläderna och åkte härifrån med en rivstart- fast först ringde han till soc och polisen- och gjorde en anmälan mot mig- exakt vad han sa kommer jag inte ihåg, det har jag förträngt, men det mesta var rena lögner och påhitt iallafall... Bl.a att jag blev så förbannad att jag "slog sönder nånting i huset"... Konstigt... Jag har då inte hittat nåt som är trasigt iallafall... Men jag kan erkänna att jag blev förbannad- annat kan man inte bli när man har med honom att göra...
Stackars ungar... :-(
I vilket fall som helst så kom han instormande här igår morse- och bara "ryckte" barnen härifrån- min teori om det är helt enkelt att han inte fick det läkarutlåtande som han var ute efter och då måste han ta ut det på någon annan= mig och barnen.
Jag hade besök av en bekant, en "karl" eller nåt sånt, inte helt riktigt säker dock!- och jag antar att det sved i ögonen på honom också- sånt väcker min skadeglädje, ju!! ;-) För mitt ex är så otroligt sjukligt svartsjuk och han tror att han ska kunna få mig tillbaka genom att "smöra"- alternativt "hota"/ trycka ner mig så att jag blir svag igen- men se där får han tji!! Den här karln är bara en vän och kommer aldrig att bli något annat- men exet får gärna tro vad han vill- det gör han ju iallafall!
En av dom första sakerna han slängde ur sig till mig var; "Är du full?"....... Då hade jag alltså druckit tre glas vin- kvällen före!! Han såg två burkar "Nygårda Blåbärssoda" som stod på vardagsrumsbordet- antog väl att det var ölburkar, skulle jag tro!
I vilket fall som helst så ryckte han åt sig barnen, slet på dom kläderna och åkte härifrån med en rivstart- fast först ringde han till soc och polisen- och gjorde en anmälan mot mig- exakt vad han sa kommer jag inte ihåg, det har jag förträngt, men det mesta var rena lögner och påhitt iallafall... Bl.a att jag blev så förbannad att jag "slog sönder nånting i huset"... Konstigt... Jag har då inte hittat nåt som är trasigt iallafall... Men jag kan erkänna att jag blev förbannad- annat kan man inte bli när man har med honom att göra...
Stackars ungar... :-(
fredag 19 augusti 2011
Fredag 19/8-snart lördag 20/8...
Nu har dom äntligen somnat, mina älskade små "glin"- efter sju sorger, åtta bedrövelser och minst lika mycket "tjafs och bråk"... Deras pappa var hit och vi fikade och tittade på TV tillsammans alla fyra en stund i eftermiddag/kväll och som vanligt när han har varit här så blir barnen som förbytta efteråt! Dom lyssnar inte alls på vad jag säger, retas och bråkar- med varandra och med mig...
Det är så tröttsamt att känna att jag liksom måste bli arg och irriterad på dom- jag känner mig helt enkelt "pissdålig"! Dom provocerade mig så till den milda grad att jag var nära att ge upp allt, ringa till pappan och säga; "Här! Ta dom, hämta dom, för dom vill inte vara här och jag orkar inte med deras terrorfasoner längre!" Dock gick det inte så långt- jag satte Eddie, sonen, i mitt knä och förklarade för honom att jag älskar honom- oerhört mycket!- men att jag tycker att det han håller på med ibland är så frustrerande och att jag inte vill att vi ska "bråka", för vi mår dåligt av det alla tre...
Vi sade "Förlåt" till varandra, pussades och kramades, sen gick vi till sängen och gjorde ett nytt försök- lade oss i sängen och jag småpratade lite lugnande med dom, smekte Eddie på ryggen (Det tyckte jag också om när jag var liten...) och Melinda fick ligga och "fnula" med mitt hår, samtidigt som hon kramade sin gose-hund och sög på två fingrar- min lilla "Heavy-Metalbaby"! (Hon stoppar alltid vänstra handens lång-och ringfinger i munnen när hon är trött- därav smeknamnet!)
Det är ju också väldigt frustrerande- och känns hemskt osäkert-eftersom jag inte vet hur länge jag ska få behålla barnen hos mig den här gången- om pappan lyckas "bearbeta" den kvinna han förut var tillsammans med så att hon tar honom tillbaka- ja, då har han ju fixat "barnvakt" igen- och då behövs inte jag längre... Tänk om dom på soc också kunde inse att det är så det är...
Just nu sitter jag och (förutom att blogga, då!) slappnar av med ett glas vin framför TV:n och datorn- samlar kraft inför morgondagen- ifall han skulle få för sig att komma hit då också... Hemska tanke!!
Det är så tröttsamt att känna att jag liksom måste bli arg och irriterad på dom- jag känner mig helt enkelt "pissdålig"! Dom provocerade mig så till den milda grad att jag var nära att ge upp allt, ringa till pappan och säga; "Här! Ta dom, hämta dom, för dom vill inte vara här och jag orkar inte med deras terrorfasoner längre!" Dock gick det inte så långt- jag satte Eddie, sonen, i mitt knä och förklarade för honom att jag älskar honom- oerhört mycket!- men att jag tycker att det han håller på med ibland är så frustrerande och att jag inte vill att vi ska "bråka", för vi mår dåligt av det alla tre...
Vi sade "Förlåt" till varandra, pussades och kramades, sen gick vi till sängen och gjorde ett nytt försök- lade oss i sängen och jag småpratade lite lugnande med dom, smekte Eddie på ryggen (Det tyckte jag också om när jag var liten...) och Melinda fick ligga och "fnula" med mitt hår, samtidigt som hon kramade sin gose-hund och sög på två fingrar- min lilla "Heavy-Metalbaby"! (Hon stoppar alltid vänstra handens lång-och ringfinger i munnen när hon är trött- därav smeknamnet!)
Det är ju också väldigt frustrerande- och känns hemskt osäkert-eftersom jag inte vet hur länge jag ska få behålla barnen hos mig den här gången- om pappan lyckas "bearbeta" den kvinna han förut var tillsammans med så att hon tar honom tillbaka- ja, då har han ju fixat "barnvakt" igen- och då behövs inte jag längre... Tänk om dom på soc också kunde inse att det är så det är...
Just nu sitter jag och (förutom att blogga, då!) slappnar av med ett glas vin framför TV:n och datorn- samlar kraft inför morgondagen- ifall han skulle få för sig att komma hit då också... Hemska tanke!!
onsdag 17 augusti 2011
Onsdag 17/8 Förvirringen är enorm!!
Jag har ju lovat att jag ska berätta om min helg i Ede- hos mina föräldrar, men först är det något annat som jag bara måste "få ur mig"!! Det handlar ju, inte helt oväntat, om alla dessa konstiga känslor som kan uppstå vid vissa situationer- och oftast helt oväntat och ovälkommet är det också...
Till saken hör att jag, som bekant numera är ensamstående/ singel- och innerst inne vill jag inte heller vara nåt annat, men idag när jag var in till Kramfors en sväng, för att "akuthandla" lite nödvändigheter- mötte jag en kille som jag var väääldigt kär i för några år sedan, närmare bestämt alldeles innan jag blev tillsammans med barnens s.k "far"- och jag har hört- ryktesvägen- att han också är singel nu igen- suck! Så mycket som han var och betydde för mig, ja faktiskt fortfarande, ja, det kan nog ingen riktigt förstå- jag vet ju också att vi har delat ett tidigare liv- som antingen syskon eller annan väldigt nära släkt.
Nåja, nog om det nu! Jag har ju varit i Ede, hos mina föräldrar i några dagar, för att jag skulle gå på Ljungarocken och se bl.a tAKiDA, Dead By April, Graveyard och ett antal grupper till- mest lockade ju naturligtvis tAKiDA och DBA!! Jag måste bara säga att jag gillade tAKiDA förut- men nu älskar jag dom!! Helt besatt!! Jordens bästa live-grupp, ju!! Skitmysiga killar som kom inrullande på mini.motorcyklar, sen stod dom i ett tält och skrev autografer- synd bara att jag missade att dom även sålde en cd där- i så fall hade jag kunnat ta autograferna på den!! Men nu skrev dom på min biljett istället¨- den kommer jag aldrig att kasta!
När en av killarna skulle skriva så strejkade hans penna- han fick en ny, men den strejkade också- varpå han blev skitarg och dängde pennan i bordet så att silverfärgen stänkte åt alla håll! (Fråga mig inte om vem av grabbarna det var- för det har jag ingen koll på! Vet bara att sångaren heter Robban!) Jag tyckte lite synd om honom och samtidigt kändes det såå skönt att se att även en såpass känd kille vågar visa så starka känsloyttringar- inför hela detta folkhav! Men jag fick mina autografer- och det fick nog dom flesta andra också! ;-)
Dead By April såg jag tyvärr inte så mycket av, eftersom jag blev akut kissnödig och kön till "Baja-majorna" var sjumilalång, jag missade den absolut bästa power-ballad jag någonsin har hört- "Losing You"... Suck :-( Jag blev nog ganska mycket mera berusad än vad jag hade tänkt bli, ändå drack jag inte jättemycket- tre öl och tre glas vitt vin, medan vi var på festivalen- fast senare följde jag med mitt bordssällskap, mina nya vänner från Stöde (!) hem på efterfest- dom var riktigt roliga "prickar", ett syskonpar i 50-årsåldern- och det var till systern, Lena, i Stöde vi åkte och härjade runt ett par timmar till- ja jisses, jag tror att vi gick och lade oss vid 5-tiden! Inte att rekommendera när man är lite "till åren kommen"! Men kul hade vi! Lena var en helcool tjej/kvinna, eller egentligen var/är hon en quinna - med Q! Hon var klädd i en knallrosa glansig top och multifärgade tights som gick i rosa-lila-grönt= helskön stil!! Jag fick hennes mobilnr så jag har sms:at henne ett par gånger sen jag åkte hem- jag vill inte tappa kontakten med henne!! Hon är skitmysig!
Jag var ruskigt bakis när mamma kom och hämtade mig på söndagen för vidare färd hemåt mot Bjärtrå- men det var det banne mig värt! :-)
Till saken hör att jag, som bekant numera är ensamstående/ singel- och innerst inne vill jag inte heller vara nåt annat, men idag när jag var in till Kramfors en sväng, för att "akuthandla" lite nödvändigheter- mötte jag en kille som jag var väääldigt kär i för några år sedan, närmare bestämt alldeles innan jag blev tillsammans med barnens s.k "far"- och jag har hört- ryktesvägen- att han också är singel nu igen- suck! Så mycket som han var och betydde för mig, ja faktiskt fortfarande, ja, det kan nog ingen riktigt förstå- jag vet ju också att vi har delat ett tidigare liv- som antingen syskon eller annan väldigt nära släkt.
Nåja, nog om det nu! Jag har ju varit i Ede, hos mina föräldrar i några dagar, för att jag skulle gå på Ljungarocken och se bl.a tAKiDA, Dead By April, Graveyard och ett antal grupper till- mest lockade ju naturligtvis tAKiDA och DBA!! Jag måste bara säga att jag gillade tAKiDA förut- men nu älskar jag dom!! Helt besatt!! Jordens bästa live-grupp, ju!! Skitmysiga killar som kom inrullande på mini.motorcyklar, sen stod dom i ett tält och skrev autografer- synd bara att jag missade att dom även sålde en cd där- i så fall hade jag kunnat ta autograferna på den!! Men nu skrev dom på min biljett istället¨- den kommer jag aldrig att kasta!
När en av killarna skulle skriva så strejkade hans penna- han fick en ny, men den strejkade också- varpå han blev skitarg och dängde pennan i bordet så att silverfärgen stänkte åt alla håll! (Fråga mig inte om vem av grabbarna det var- för det har jag ingen koll på! Vet bara att sångaren heter Robban!) Jag tyckte lite synd om honom och samtidigt kändes det såå skönt att se att även en såpass känd kille vågar visa så starka känsloyttringar- inför hela detta folkhav! Men jag fick mina autografer- och det fick nog dom flesta andra också! ;-)
Dead By April såg jag tyvärr inte så mycket av, eftersom jag blev akut kissnödig och kön till "Baja-majorna" var sjumilalång, jag missade den absolut bästa power-ballad jag någonsin har hört- "Losing You"... Suck :-( Jag blev nog ganska mycket mera berusad än vad jag hade tänkt bli, ändå drack jag inte jättemycket- tre öl och tre glas vitt vin, medan vi var på festivalen- fast senare följde jag med mitt bordssällskap, mina nya vänner från Stöde (!) hem på efterfest- dom var riktigt roliga "prickar", ett syskonpar i 50-årsåldern- och det var till systern, Lena, i Stöde vi åkte och härjade runt ett par timmar till- ja jisses, jag tror att vi gick och lade oss vid 5-tiden! Inte att rekommendera när man är lite "till åren kommen"! Men kul hade vi! Lena var en helcool tjej/kvinna, eller egentligen var/är hon en quinna - med Q! Hon var klädd i en knallrosa glansig top och multifärgade tights som gick i rosa-lila-grönt= helskön stil!! Jag fick hennes mobilnr så jag har sms:at henne ett par gånger sen jag åkte hem- jag vill inte tappa kontakten med henne!! Hon är skitmysig!
Jag var ruskigt bakis när mamma kom och hämtade mig på söndagen för vidare färd hemåt mot Bjärtrå- men det var det banne mig värt! :-)
fredag 12 augusti 2011
Fredag 12/8-11
Jag vistas för tillfället hos min mor och far i Ede, strax utanför Stöde, för i morgon, lördag, ska jag åka till Ljungaverk och gå på musikfestival- ska se (och höra, såklart!!) Takida, Dead By April och några fler grupper som jag för närvarande inte kommer ihåg namnen på...
Jag har lite "huvudbry", inget direkt allvarligt, men dock... Börjar nästan tro att jag håller på att förälska mig i en av busschaufförerna "hemma på byn"! Han är jättetrevlig, snäll och har en otroligt härlig humor- han borde vara någonstans omkring min ålder- kanske t.o.m något år äldre och vi har suttit och pratat en hel del, liksom innan det är dags för avfärd och innan alla andra resenärer har klivit på... Känner mig ungefär som en tonåring- när jag ska åka buss "hemmavid" kollar jag alltid om det är han som kör och jag blir nästan besviken när det inte är han.
Ibland går jag t.o.m en extra sväng förbi busstationen bara för att kolla om han är där... Jo... Jag vet- tonårsfasoner!! ;) Precis som man gjorde i mellan och högstadiet, när man hade "span" på nån gullig kille! Långa omvägar bara för att kanske, förhoppningsvis få syn på den tillbedda- ja jisses! Fånigt!
Just nu längtar jag faktiskt nästan hem igen- bara för att hoppa på bussen och kanske få se honom...!? Och samtidigt har jag fått en annan "på halsen"- en gammal bekant som har hjälpt mig mycket nu efter separationen från den jag var tillsammans med fram tills för några veckor sedan...Han är däremot en massa år äldre och har "inte alla hästar i stallet", men han är också jättesnäll och hjälpsam, dock lite jobbig för han vill hela tiden ha med mig ut på olika aktiviteter... Suck! Jag är inte det minsta intresserad av honom och samtidigt vill jag inte såra... Vad är bäst- att bara avfärda honom- vänligt men bestämt eller ska jag "vänta ut" honom- vänta på att han ska tröttna liksom...? Jag har sagt till honom att jag bara vill ha honom som en vän, men jag tror inte att det har gått fram riktigt.
Gaaaaahh!!!
Jag har lite "huvudbry", inget direkt allvarligt, men dock... Börjar nästan tro att jag håller på att förälska mig i en av busschaufförerna "hemma på byn"! Han är jättetrevlig, snäll och har en otroligt härlig humor- han borde vara någonstans omkring min ålder- kanske t.o.m något år äldre och vi har suttit och pratat en hel del, liksom innan det är dags för avfärd och innan alla andra resenärer har klivit på... Känner mig ungefär som en tonåring- när jag ska åka buss "hemmavid" kollar jag alltid om det är han som kör och jag blir nästan besviken när det inte är han.
Ibland går jag t.o.m en extra sväng förbi busstationen bara för att kolla om han är där... Jo... Jag vet- tonårsfasoner!! ;) Precis som man gjorde i mellan och högstadiet, när man hade "span" på nån gullig kille! Långa omvägar bara för att kanske, förhoppningsvis få syn på den tillbedda- ja jisses! Fånigt!
Just nu längtar jag faktiskt nästan hem igen- bara för att hoppa på bussen och kanske få se honom...!? Och samtidigt har jag fått en annan "på halsen"- en gammal bekant som har hjälpt mig mycket nu efter separationen från den jag var tillsammans med fram tills för några veckor sedan...Han är däremot en massa år äldre och har "inte alla hästar i stallet", men han är också jättesnäll och hjälpsam, dock lite jobbig för han vill hela tiden ha med mig ut på olika aktiviteter... Suck! Jag är inte det minsta intresserad av honom och samtidigt vill jag inte såra... Vad är bäst- att bara avfärda honom- vänligt men bestämt eller ska jag "vänta ut" honom- vänta på att han ska tröttna liksom...? Jag har sagt till honom att jag bara vill ha honom som en vän, men jag tror inte att det har gått fram riktigt.
Gaaaaahh!!!
lördag 16 juli 2011
Söndag 17/7
Idag är det väl egentligen en sån där "Bloody Sunday"- men det känns inte riktigt så- än... Jag lär nog inte ha så mycket tid på mig att skriva, för barnen kommer säkert upp när dom upptäcker att jag inte längre ligger bredvid dom.
Jag har fått höra vissa saker från min son som har gjort att jag numera bävar ännu mer för att träffa pappan i samband med överlämningen av barnen! Efter vad jag kan utläsa av sonens "småprat" så är han singel igen- vilket faktiskt gör mig nästan skräckslagen- eftersom jag ju också har blivit ensam nyligen! Om han (pappan) får nys om att jag är ensam så är det ganska troligt att han kommer att försöka bli tillsammans med mig igen- och får han inte som han vill så brukar han hämnas på ett eller annat sätt...
Jag tror inte att det egentligen är nån som kan förstå hur han egentligen är- många tror nog att jag inbillar mig- men jag är faktiskt livrädd för att han ska börja "uppvakta" (läs "tjata på"...) mig igen! Det är inte så att jag är rädd för att jag kommer att ge efter och bli tillsammans med honom igen- det händer aldrig! Men däremot är jag orolig för att han ska se till att jag aldrig får träffa barnen igen- för hur sjukt det än låter så har han den otroliga makten- över allehanda myndigheter som är inkopplade i det här fallet... Dom tror av någon anledning på allt han säger- och enligt min åsikt så säger han aldrig ett sant ord- ja, möjligen "och", "att", "med"- är väl det enda som det ligger nån sanning i...
Jag har drömt igen också- ännu en sån där osannolikt verklig dröm, där min numera före detta "kille"/"karl" eller hur man säger, sa till mig att han tyckte att det var bra att det var slut mellan oss för; "Nu får du ju din vilja igenom, nu kan du gå till honom"! Vad han kan ha menat med det har jag ingen aning om, för detta utspelade sig i tiden innan han gjorde slut- alltså i drömmen... Jo, jag vet- det låter helt koko, men så var det! Alltså ungefär som om han gjorde slut för att jag skulle få bli "fri" att gå till en annan man- och han syftade inte på Jakob Eklund, som jag ju drömde om, utan någon helt annan som jag inte har fått "grepp" om vem det är än!
Jag undrar när jag ska få nån ordning på mina drömmar...?
Jag har fått höra vissa saker från min son som har gjort att jag numera bävar ännu mer för att träffa pappan i samband med överlämningen av barnen! Efter vad jag kan utläsa av sonens "småprat" så är han singel igen- vilket faktiskt gör mig nästan skräckslagen- eftersom jag ju också har blivit ensam nyligen! Om han (pappan) får nys om att jag är ensam så är det ganska troligt att han kommer att försöka bli tillsammans med mig igen- och får han inte som han vill så brukar han hämnas på ett eller annat sätt...
Jag tror inte att det egentligen är nån som kan förstå hur han egentligen är- många tror nog att jag inbillar mig- men jag är faktiskt livrädd för att han ska börja "uppvakta" (läs "tjata på"...) mig igen! Det är inte så att jag är rädd för att jag kommer att ge efter och bli tillsammans med honom igen- det händer aldrig! Men däremot är jag orolig för att han ska se till att jag aldrig får träffa barnen igen- för hur sjukt det än låter så har han den otroliga makten- över allehanda myndigheter som är inkopplade i det här fallet... Dom tror av någon anledning på allt han säger- och enligt min åsikt så säger han aldrig ett sant ord- ja, möjligen "och", "att", "med"- är väl det enda som det ligger nån sanning i...
Jag har drömt igen också- ännu en sån där osannolikt verklig dröm, där min numera före detta "kille"/"karl" eller hur man säger, sa till mig att han tyckte att det var bra att det var slut mellan oss för; "Nu får du ju din vilja igenom, nu kan du gå till honom"! Vad han kan ha menat med det har jag ingen aning om, för detta utspelade sig i tiden innan han gjorde slut- alltså i drömmen... Jo, jag vet- det låter helt koko, men så var det! Alltså ungefär som om han gjorde slut för att jag skulle få bli "fri" att gå till en annan man- och han syftade inte på Jakob Eklund, som jag ju drömde om, utan någon helt annan som jag inte har fått "grepp" om vem det är än!
Jag undrar när jag ska få nån ordning på mina drömmar...?
söndag 10 juli 2011
Söndag 10/7-11 Ännu en "Bloody Sunday"...
Just nu känns det som att jag har en hel del att "prata" om... Igår eftermiddag blev jag en fri, "oförlovad" kvinna- igen! Min- numera före detta- älskling ringde och undrade hur vi skulle göra, om vi skulle fortsätta vara tillsammans eller gå skilda vägar... Grundat på det faktum att vi dels inte träffas så ofta eftersom han jobbar och bor i Södertälje och jag har mitt liv här uppe i Norrland. Han har bara kommit "hem" hit sisådär max en gång i månaden och dom gångerna så har det alltid varit en massa annat som "måste" göras så vi har inte kunnat ägna oss helhjärtat åt varandra.
Det som- så att säga- "störde" mig lite var att han liksom ville "lämpa över" avslutet på mig, att jag skulle fälla det avgörande beslutet. Han gick som katten kring het gröt, sa att han hade nånting tråkigt han ville prata med mig om och inte visste hur han skulle säga det... Så frågade han mig om hur jag tyckte att vårt förhållande fungerar, om jag tyckte att vi har det bra o.s.v. Samt att han tyckte att jag brukat dra mig undan när han är hemma, ordagrant sa han; "När jag kommer hem så är det bara den där välkomstpussen jag får och sen blir det nästan inget mer."
Jo, det kan mycket väl vara så, jag har väl inte varit sådär "klängig" som jag var i början- men så kul är det inte att sitta i köket och glo på nån som bara sitter och leker med sin mobiltelefon! Javisst, jag sitter oftast vid datorn, men den kan jag ju inte ta med mig- den är stationär... Jag har inte heller en så avancerad mobil att jag kan surfa på den- har fått inställningarna och installerat dom, men ändå inte lyckats ta mig ut på Internet. Då tycker jag att han nästan är lite "skrytsam" när han sitter och surfar på sin mobil!
Allt började väl egentligen för c:a 1½ år sedan, när han fick kontakt med en rysk tjej- via en datingsite- bara en sån sak... Man avslutar väl alla såna saker innan man går in i ett förhållande??? I vilket fall som helst så tyckte jag att han betedde sig lite underligt när han fick mejl från den här tjejen- bytte lösenord på datorn och skaffade ny mejladress- förmodligen för att han trodde att jag skulle "snoka" i hans mejlbox och läsa mejlen från henne. Jag tolkade det som att han ville ha hemligheter för mig och ifrågasatte varför han skaffat ny mejl. Då svarade han att han ville ha en svensk mejladress...
Senare, vid ett tillfälle när han skulle upp och jobba i ladugården, hade inte väckaren ringt på hans mobiltelefon, så jag tog den och skulle kolla om jag kunde utröna vad som eventuellt hade hänt- och såg att han hade ett foto av "ryskan" som bakgrundsbild på telefonen... Jag blev helt kall i hela kroppen, klev upp, gick och satte mig i köket och tände en cigarett. När han klev upp så frågade jag varför han hade bytt ut bilden av mig på telefonen- mot en bild av henne!? Ja, då kom han med en ännu sämre ursäkt- "Jag brukar byta bild i telefonen ibland..."
Sedan sa han att han hatar svartsjuka fruntimmer- varpå jag svarade att jag inte alls var svartsjuk, däremot väldigt ledsen och jag kände mig "utbytt"- mot en "internet-flirt". Då var jag verkligen ledsen- ja och arg! Inte nu, det känns mera som att jag har "sålt smöret och tappat pengarna" nu, har liksom ingenting kvar längre. Som vanligt när jag kliver in i ett förhållande så försöker jag nästan utplåna mig själv och mina egna önskningar för att ge min partner det han vill ha istället- vilket gör att det kan bli ganska intensivt i början och då slog han nästan bakut, jag blev orolig och försökte ännu mera, med resultatet att han backade ännu lite mer och då drog jag mig in i ett skal för jag blev sårad...Senare, när förhållandet gått i slentrian, för det gör det för dom allra flesta nån gång- blev det mera så att vi satt i varsitt hörn, han med sin telefon i köket och jag vid datorn och TV:n i vardagsrummet.
Det var väl kanske inte så bra för förhållandet att göra på det viset, men jag hade nog den där "rysshistorian" i bakhuvudet också...
Nog tjatat, han var och kommer alltid att förbli min allra bästa vän och nu när jag har fått skriva ur mig lite så känns det genast bättre- men jag känner mig mera ensam än på väldigt länge... Vi hade ju planerat så mycket som vi skulle göra tillsammans, samt att vi hade varit mycket goda vänner i mer än hälften av mitt liv innan vi blev ett par.
Jaja... Det får väl gå an ändå, antar jag!
Det som- så att säga- "störde" mig lite var att han liksom ville "lämpa över" avslutet på mig, att jag skulle fälla det avgörande beslutet. Han gick som katten kring het gröt, sa att han hade nånting tråkigt han ville prata med mig om och inte visste hur han skulle säga det... Så frågade han mig om hur jag tyckte att vårt förhållande fungerar, om jag tyckte att vi har det bra o.s.v. Samt att han tyckte att jag brukat dra mig undan när han är hemma, ordagrant sa han; "När jag kommer hem så är det bara den där välkomstpussen jag får och sen blir det nästan inget mer."
Jo, det kan mycket väl vara så, jag har väl inte varit sådär "klängig" som jag var i början- men så kul är det inte att sitta i köket och glo på nån som bara sitter och leker med sin mobiltelefon! Javisst, jag sitter oftast vid datorn, men den kan jag ju inte ta med mig- den är stationär... Jag har inte heller en så avancerad mobil att jag kan surfa på den- har fått inställningarna och installerat dom, men ändå inte lyckats ta mig ut på Internet. Då tycker jag att han nästan är lite "skrytsam" när han sitter och surfar på sin mobil!
Allt började väl egentligen för c:a 1½ år sedan, när han fick kontakt med en rysk tjej- via en datingsite- bara en sån sak... Man avslutar väl alla såna saker innan man går in i ett förhållande??? I vilket fall som helst så tyckte jag att han betedde sig lite underligt när han fick mejl från den här tjejen- bytte lösenord på datorn och skaffade ny mejladress- förmodligen för att han trodde att jag skulle "snoka" i hans mejlbox och läsa mejlen från henne. Jag tolkade det som att han ville ha hemligheter för mig och ifrågasatte varför han skaffat ny mejl. Då svarade han att han ville ha en svensk mejladress...
Senare, vid ett tillfälle när han skulle upp och jobba i ladugården, hade inte väckaren ringt på hans mobiltelefon, så jag tog den och skulle kolla om jag kunde utröna vad som eventuellt hade hänt- och såg att han hade ett foto av "ryskan" som bakgrundsbild på telefonen... Jag blev helt kall i hela kroppen, klev upp, gick och satte mig i köket och tände en cigarett. När han klev upp så frågade jag varför han hade bytt ut bilden av mig på telefonen- mot en bild av henne!? Ja, då kom han med en ännu sämre ursäkt- "Jag brukar byta bild i telefonen ibland..."
Sedan sa han att han hatar svartsjuka fruntimmer- varpå jag svarade att jag inte alls var svartsjuk, däremot väldigt ledsen och jag kände mig "utbytt"- mot en "internet-flirt". Då var jag verkligen ledsen- ja och arg! Inte nu, det känns mera som att jag har "sålt smöret och tappat pengarna" nu, har liksom ingenting kvar längre. Som vanligt när jag kliver in i ett förhållande så försöker jag nästan utplåna mig själv och mina egna önskningar för att ge min partner det han vill ha istället- vilket gör att det kan bli ganska intensivt i början och då slog han nästan bakut, jag blev orolig och försökte ännu mera, med resultatet att han backade ännu lite mer och då drog jag mig in i ett skal för jag blev sårad...Senare, när förhållandet gått i slentrian, för det gör det för dom allra flesta nån gång- blev det mera så att vi satt i varsitt hörn, han med sin telefon i köket och jag vid datorn och TV:n i vardagsrummet.
Det var väl kanske inte så bra för förhållandet att göra på det viset, men jag hade nog den där "rysshistorian" i bakhuvudet också...
Nog tjatat, han var och kommer alltid att förbli min allra bästa vän och nu när jag har fått skriva ur mig lite så känns det genast bättre- men jag känner mig mera ensam än på väldigt länge... Vi hade ju planerat så mycket som vi skulle göra tillsammans, samt att vi hade varit mycket goda vänner i mer än hälften av mitt liv innan vi blev ett par.
Jaja... Det får väl gå an ändå, antar jag!
tisdag 21 juni 2011
Onsdag 22/6 Midsommar närmar sig...
Men egentligen är det något helt annat som jag bara måste "få ur mig", just nu... Det handlar om den gången som jag var med barnen på ett utredningshem i Härnösand- "Bogården"- 2008 på senhösten/ vintern, jag minns faktiskt inte riktigt exakt när det var- har väl förträngt det...
Vi- jag och barnens pappa- skulle vara där i 6 veckor var med barnen för att vi skulle utredas som föräldrar och han- pappan fick vara där först. Eftersom allt var sekretessbelagt så fick jag inte veta nånting om hans tid där och det var väl egentligen meningen att han inte skulle få veta något om min tid där heller. Dock hade han en "spion" i huset- en tjej som han hade haft nån sorts förhållande med- och hon skvallrade gladeligen till honom om mina "göranden och låtanden".
Under den tid jag var där sov jag inte många timmar varje dygn, det var inte bara barnen som höll mig vaken, det hade jag nog klarat av! Men ett par bekanta till mig skickade sms nätterna igenom så jag fick aldrig sova riktigt och dessutom vaknade barnen av sms-signalerna. Inte kunde jag stänga av mobilen heller, för jag använde den som väckarklocka, då det inte fanns någon sådan där. Jag bad dom sluta med det, men dom respekterade det inte, skrev bara att (Jag ska försöka komma ihåg ungefär vad dom skrev) "Eftersom du skickade sms i svinottan när du var hos dina föräldrar och skyllde på att 'du var hos bönder', så sms:ar vi nu- och skyller på att vi har fest!" Totalt respektlöst, alltså!
Jag var alltid trött- och är man det så är man definitivt ingen bra förälder... Det gjorde väl inte saken bättre heller, att jag, innan vistelsen på Bogården, inte hade fått träffa mina barn på- ja, jag har för mig att det var fyra månader= dom "kände" mig inte längre och hade svårt att knyta an till mig. Dom var ju väldigt små då, Eddie var 2½ och Melinda fyllde 1 år under tiden där. Alltså; Från att inte ha träffat barnen på ca fyra månader, till att vara "mamma på heltid"- utan chans till minsta avlastning... Ja, förutom när jag skulle ha nåt av alla dessa (Förbannade!) samtal med personalen, då! För i dom fallen så var det någon annan som passade barnen.
Annars var det ju såklart jätteskönt att äntligen få vara tillsammans med barnen, jag gick promenader med dom varje dag- men jag fick ju aldrig gå ensam- aldrig vara ensam med barnen över huvud taget, utom när vi skulle (hrm-hrm...) "sova"... Ständigt övervakad, jag kände mig som en brottsling i ett fängelse! Idag kan jag säga att jag ångrar att jag över huvud taget gick med på att åka till det där Djävla stället! Men jag hade ju hört från bekanta att det var ett "bra ställe"- för övrigt samma bekanta som sms:ade på nätterna- vilket ju i och för sig säger en del. Sen- efteråt- visade det sig att föreståndarinnan var, mer eller mindre "partisk"- med pappan, mot mig. Hon hade nämligen arbetat på det barnhem som han vistades på som liten...
Min vistelse på Bogården avbröts efter 2½ vecka, p.g.a "fara för barnens liv"! (???) Jo... Jag hade stått och hackat lök till middagen och Eddie hängde i mina ben, så jag lyfte upp kniven för att han inte skulle nå den- och det tolkades som att jag tänkte hugga kniven i honom... Meeen- SUCK !!! Sen fick jag endast träffa barnen under övervakade umgängen "på allmän plats". Strax efter detta så träffade pappan en kvinna från Köping (Internetkontakt, antagligen) och tog med sig barnen dit- utan att jag hade ett "skit" att säga till om! (Jag sökte senare upp henne- via msn- och hon berättade en del intressanta saker, men sedan bröt hon kontakten- av rädsla för att han skulle snoka reda på henne genom mig...) Jag tycker att det var väldigt tråkigt att hon inte vågade hålla kontakten med mig, för hon var en väldigt trevlig och sympatisk tjej- detta säger jag trots att vi aldrig träffades! En stor önskan jag har nu är att hon kanske läser detta- och tar kontakt med mig, på något sätt...
Detta återstår ju att se!
Vi- jag och barnens pappa- skulle vara där i 6 veckor var med barnen för att vi skulle utredas som föräldrar och han- pappan fick vara där först. Eftersom allt var sekretessbelagt så fick jag inte veta nånting om hans tid där och det var väl egentligen meningen att han inte skulle få veta något om min tid där heller. Dock hade han en "spion" i huset- en tjej som han hade haft nån sorts förhållande med- och hon skvallrade gladeligen till honom om mina "göranden och låtanden".
Under den tid jag var där sov jag inte många timmar varje dygn, det var inte bara barnen som höll mig vaken, det hade jag nog klarat av! Men ett par bekanta till mig skickade sms nätterna igenom så jag fick aldrig sova riktigt och dessutom vaknade barnen av sms-signalerna. Inte kunde jag stänga av mobilen heller, för jag använde den som väckarklocka, då det inte fanns någon sådan där. Jag bad dom sluta med det, men dom respekterade det inte, skrev bara att (Jag ska försöka komma ihåg ungefär vad dom skrev) "Eftersom du skickade sms i svinottan när du var hos dina föräldrar och skyllde på att 'du var hos bönder', så sms:ar vi nu- och skyller på att vi har fest!" Totalt respektlöst, alltså!
Jag var alltid trött- och är man det så är man definitivt ingen bra förälder... Det gjorde väl inte saken bättre heller, att jag, innan vistelsen på Bogården, inte hade fått träffa mina barn på- ja, jag har för mig att det var fyra månader= dom "kände" mig inte längre och hade svårt att knyta an till mig. Dom var ju väldigt små då, Eddie var 2½ och Melinda fyllde 1 år under tiden där. Alltså; Från att inte ha träffat barnen på ca fyra månader, till att vara "mamma på heltid"- utan chans till minsta avlastning... Ja, förutom när jag skulle ha nåt av alla dessa (Förbannade!) samtal med personalen, då! För i dom fallen så var det någon annan som passade barnen.
Annars var det ju såklart jätteskönt att äntligen få vara tillsammans med barnen, jag gick promenader med dom varje dag- men jag fick ju aldrig gå ensam- aldrig vara ensam med barnen över huvud taget, utom när vi skulle (hrm-hrm...) "sova"... Ständigt övervakad, jag kände mig som en brottsling i ett fängelse! Idag kan jag säga att jag ångrar att jag över huvud taget gick med på att åka till det där Djävla stället! Men jag hade ju hört från bekanta att det var ett "bra ställe"- för övrigt samma bekanta som sms:ade på nätterna- vilket ju i och för sig säger en del. Sen- efteråt- visade det sig att föreståndarinnan var, mer eller mindre "partisk"- med pappan, mot mig. Hon hade nämligen arbetat på det barnhem som han vistades på som liten...
Min vistelse på Bogården avbröts efter 2½ vecka, p.g.a "fara för barnens liv"! (???) Jo... Jag hade stått och hackat lök till middagen och Eddie hängde i mina ben, så jag lyfte upp kniven för att han inte skulle nå den- och det tolkades som att jag tänkte hugga kniven i honom... Meeen- SUCK !!! Sen fick jag endast träffa barnen under övervakade umgängen "på allmän plats". Strax efter detta så träffade pappan en kvinna från Köping (Internetkontakt, antagligen) och tog med sig barnen dit- utan att jag hade ett "skit" att säga till om! (Jag sökte senare upp henne- via msn- och hon berättade en del intressanta saker, men sedan bröt hon kontakten- av rädsla för att han skulle snoka reda på henne genom mig...) Jag tycker att det var väldigt tråkigt att hon inte vågade hålla kontakten med mig, för hon var en väldigt trevlig och sympatisk tjej- detta säger jag trots att vi aldrig träffades! En stor önskan jag har nu är att hon kanske läser detta- och tar kontakt med mig, på något sätt...
Detta återstår ju att se!
Tisdag 21/6 I drömmarnas värld...
Snart MIDSOMMAR!!! Förhoppningsvis blir det så att jag åker hem till mina föräldrar och firar den, utan barnen denna gång, eftersom det är pappans tur att ha dom den här gången- jag hade dom ju förra året. Fast det är ju inte jätteroligt precis att fira midsommar när man är "all outta cash"... Det är väl också en anledning till att jag vill åka till Stöde- där har jag både sällskap, mat för dagen- och- inte att förglömma, FLER kanaler än bara 4:an! :-)
Men nu till något helt annat; Igår kväll, kl 21 var det en film på TV:n: "Johan Falk- GSI"- och jag konstaterade, som så många gånger förut, att Jakob Eklund är rätt snygg, faktiskt! Som vanligt somnade jag ju mitt i filmen, det gör i och för sig inte så mycket för jag har sett den förut, men det kan ju ha varit en bidragande orsak till att jag drömde en mycket märklig dröm...
Det var midsommar (!) och jag var hos mina föräldrar och det här gjorde ju att drömmen kändes oerhört verklig! På något sätt så visade det sig iallafall att min-ehh?- "styvfaster"- min styvfarbrors nya kvinna, var nära bekant med, ja just det- Jakob Eklund! Jag fick i uppdrag att visa honom runt i byn, så vi gick en riktig långpromenad, pratade, skrattade och hade jätteroligt! Han var inte alls någon "snobbig kändis", utan en trevlig, lite blyg man... Håll i er nu, för nu kommer det märkliga- och faktiskt nästan skrämmande!
Vi hade faktiskt såpass trevligt och roligt att vi blev- förälskade!!! På tillbakavägen gick vi hand-i-hand och när vi kom hem igen satt min mamma ute på altanen och tittade på oss med en underlig blick- ungefär som om hon tänkte; "Men kan du bestämma dig nån gång, unge!" Skrockfull som jag är så kan jag ju inte låta bli att undra över vad den drömmen kan ha haft för betydelse- om det finns någon, eller om det helt enkelt bara var ett utslag av min saknad och längtan efter "min" Rickard... Som jag inte får träffa förrän tidigast den 27-28:e juni...
Men lite lustigt var det ju att jag vaknade med smaken och känslan av Jakobs kyssar på mina läppar! Mmm! ;-)
Men nu till något helt annat; Igår kväll, kl 21 var det en film på TV:n: "Johan Falk- GSI"- och jag konstaterade, som så många gånger förut, att Jakob Eklund är rätt snygg, faktiskt! Som vanligt somnade jag ju mitt i filmen, det gör i och för sig inte så mycket för jag har sett den förut, men det kan ju ha varit en bidragande orsak till att jag drömde en mycket märklig dröm...
Det var midsommar (!) och jag var hos mina föräldrar och det här gjorde ju att drömmen kändes oerhört verklig! På något sätt så visade det sig iallafall att min-ehh?- "styvfaster"- min styvfarbrors nya kvinna, var nära bekant med, ja just det- Jakob Eklund! Jag fick i uppdrag att visa honom runt i byn, så vi gick en riktig långpromenad, pratade, skrattade och hade jätteroligt! Han var inte alls någon "snobbig kändis", utan en trevlig, lite blyg man... Håll i er nu, för nu kommer det märkliga- och faktiskt nästan skrämmande!
Vi hade faktiskt såpass trevligt och roligt att vi blev- förälskade!!! På tillbakavägen gick vi hand-i-hand och när vi kom hem igen satt min mamma ute på altanen och tittade på oss med en underlig blick- ungefär som om hon tänkte; "Men kan du bestämma dig nån gång, unge!" Skrockfull som jag är så kan jag ju inte låta bli att undra över vad den drömmen kan ha haft för betydelse- om det finns någon, eller om det helt enkelt bara var ett utslag av min saknad och längtan efter "min" Rickard... Som jag inte får träffa förrän tidigast den 27-28:e juni...
Men lite lustigt var det ju att jag vaknade med smaken och känslan av Jakobs kyssar på mina läppar! Mmm! ;-)
söndag 12 juni 2011
Söndag 12/6 (Och som vanligt är det en "Bloody Sunday"...)
Fast idag "slipper" jag ju vådan av att behöva lämna barnen till deras pappa, för dom har inte ens varit hos mig den här helgen (heller...)...
Jag har haft (Oops! Där höll kaffet på att koka över!) en hel del dispyter med min "svåger"- ja, jag skriver så, för han är min älsklings bror- han tycker att jag bara klagar och gnäller hela tiden, alltså i mina statusar på Facebook. Menar på att jag inte ska skriva en massa "skit" om mitt ex, soc och andra "myndigheter". Men vad han inte ser är när jag verkligen skriver något positivt- nej han väljer att fokusera på det (eventuellt) negativa, t.ex om jag skriver att jag har haft/ har en bra dag, har varit "duktig" och städat/ diskat/ tvättat/ jobbat- bl.a och sedan tillägger att det är si och så många grader varmt/ kallt (="gnäll")- ja, då hakar han direkt upp sig på det enda negativa i meningen/arna...
Då undrar ju jag i mitt stilla sinne vem som egentligen är den mest negativa av oss?! Jag tog faktiskt bort honom som vän på "Fejjan" för han tog för mycket energi ifrån mig- energi som jag behöver till annat!
För att gå till något helt annat; Idag ska det (äntligen...) bli lite regn- och kanske t.o.m åska! Jippie! Jag fullständigt älskar åska! Det är bara såå mysigt och så blir det så skönt efteråt, luften blir liksom renare och hela världen känns "nytvättad"! Det har varit så varmt och kvalmigt i flera dagar nu, så det känns verkligen som om det behövs!
Men än så länge skiner solen- ja den "står som spön i backen"- och jag ska nog försöka vara ute lite mera idag- för det är ju faktiskt liiite svalare och då kan man ju gå ut utan att få andnöd...
Men nu ska jag dricka mitt morgonkaffe- för andra gången! Ha det gott! :-)
Jag har haft (Oops! Där höll kaffet på att koka över!) en hel del dispyter med min "svåger"- ja, jag skriver så, för han är min älsklings bror- han tycker att jag bara klagar och gnäller hela tiden, alltså i mina statusar på Facebook. Menar på att jag inte ska skriva en massa "skit" om mitt ex, soc och andra "myndigheter". Men vad han inte ser är när jag verkligen skriver något positivt- nej han väljer att fokusera på det (eventuellt) negativa, t.ex om jag skriver att jag har haft/ har en bra dag, har varit "duktig" och städat/ diskat/ tvättat/ jobbat- bl.a och sedan tillägger att det är si och så många grader varmt/ kallt (="gnäll")- ja, då hakar han direkt upp sig på det enda negativa i meningen/arna...
Då undrar ju jag i mitt stilla sinne vem som egentligen är den mest negativa av oss?! Jag tog faktiskt bort honom som vän på "Fejjan" för han tog för mycket energi ifrån mig- energi som jag behöver till annat!
För att gå till något helt annat; Idag ska det (äntligen...) bli lite regn- och kanske t.o.m åska! Jippie! Jag fullständigt älskar åska! Det är bara såå mysigt och så blir det så skönt efteråt, luften blir liksom renare och hela världen känns "nytvättad"! Det har varit så varmt och kvalmigt i flera dagar nu, så det känns verkligen som om det behövs!
Men än så länge skiner solen- ja den "står som spön i backen"- och jag ska nog försöka vara ute lite mera idag- för det är ju faktiskt liiite svalare och då kan man ju gå ut utan att få andnöd...
Men nu ska jag dricka mitt morgonkaffe- för andra gången! Ha det gott! :-)
söndag 5 juni 2011
Söndag 5/6
Idag är en sån där dag som jag egentligen skulle ha "blivit av" med barnen, men eftersom dom inte alls har varit hos mig den här helgen så behöver jag inte det... Man kan ju inte "förlora" nåt man inte har haft, liksom... Men vemodig känner jag mig ju ändå!
Jag skulle ju fortsätta berätta om mitt helvetes liv också... (Ni får ursäkta svordomarna, men dom hjälper till att förstärka och beskriva hur jag känner...) Sen borde jag ju berätta lite om Helsingforsresan jag har varit på också, men det får vänta till en annan dag, tror jag!
Jag vet att det är ganska många som undrar varför jag inte anstränger mig mera för att mina barn ska komma till mig och jag ska försöka förklara det nu...
Jag lämnade honom, mitt ex, när min dotter var bara ca 8-9 månader gammal. Jag stod helt enkelt inte ut längre- enligt honom så var allt jag gjorde fel, eller så gjorde jag det på fel sätt= Mitt sätt... Maten jag tillagade var antingen för mycket eller för lite kryddad/ saltad, för mycket/lite stekt/kokt mm. Det var aldrig bra hur jag än gjorde- han till och med klagade på hur jag städade, diskade, moppade golven; "Men sådär kan du ju inte göra förstår du väl? Gör såhär istället!" Så till slut gav jag upp och slutade helt enkelt med allt! Mitt självförtroende var så lågt att- ja det var tammefan lägre än Glocalnet!!!
Jag har luskat reda på exakt hur många platser mina barn har varit folkbokförda= Sonen har varit skriven på 7 ställen och dottern på 6- och då vet jag att det är långt ifrån alla ställen som dom har bott på! Dom har t.ex "bott" på flera ställen där dom inte har varit bokförda- och eftersom vi har gemensam vårdnad så ska ju egentligen jag skriva under och godkänna eventuella flyttar, men det har jag bara blivit tillfrågad om 2 gånger...?! Jag godkände EN flytt- som jag trodde när dom flyttade tillbaka från Köping (!), men det visade sig att dom aldrig ens var skrivna där, så det jag godkände då var alltså en flytt från Kramfors till Bollstabruk...
Under den tid som dom bodde i Köping fick jag inte träffa barnen alls på flera månader, likadant var det när jag hade lämnat honom, för det var ju inte barnen jag lämnade, fast det blev så i och med att han inte lät mig träffa dom... (HAN sa att det var barnen jag lämnade och inte honom och flera gånger har han hävdat att det var han som lämnade mig och inte tvärtom...) Enligt honom så var- och är- jag farlig för barnen- "alkoholist", "psykiskt sjuk", "manodepressiv", har ADHD/DAMP och alla upptänkliga "bokstavskombinationer"... Han har även kallat mig "psykopat"... Jaja, genom sig själv känner man andra, sägs det ju!
Jag undrar hur mycket barnen frågade efter mig då... När dom aldrig fick träffa mig... Just nu känns allt sådär jävla hopplöst igen- jag har stor lust att bara ge upp, låta fanskapet få hela vårdnaden så att det blir slut på skiten nån gång- men då är jag slut också... Sorry...
Jag skulle ju fortsätta berätta om mitt helvetes liv också... (Ni får ursäkta svordomarna, men dom hjälper till att förstärka och beskriva hur jag känner...) Sen borde jag ju berätta lite om Helsingforsresan jag har varit på också, men det får vänta till en annan dag, tror jag!
Jag vet att det är ganska många som undrar varför jag inte anstränger mig mera för att mina barn ska komma till mig och jag ska försöka förklara det nu...
Jag lämnade honom, mitt ex, när min dotter var bara ca 8-9 månader gammal. Jag stod helt enkelt inte ut längre- enligt honom så var allt jag gjorde fel, eller så gjorde jag det på fel sätt= Mitt sätt... Maten jag tillagade var antingen för mycket eller för lite kryddad/ saltad, för mycket/lite stekt/kokt mm. Det var aldrig bra hur jag än gjorde- han till och med klagade på hur jag städade, diskade, moppade golven; "Men sådär kan du ju inte göra förstår du väl? Gör såhär istället!" Så till slut gav jag upp och slutade helt enkelt med allt! Mitt självförtroende var så lågt att- ja det var tammefan lägre än Glocalnet!!!
Jag har luskat reda på exakt hur många platser mina barn har varit folkbokförda= Sonen har varit skriven på 7 ställen och dottern på 6- och då vet jag att det är långt ifrån alla ställen som dom har bott på! Dom har t.ex "bott" på flera ställen där dom inte har varit bokförda- och eftersom vi har gemensam vårdnad så ska ju egentligen jag skriva under och godkänna eventuella flyttar, men det har jag bara blivit tillfrågad om 2 gånger...?! Jag godkände EN flytt- som jag trodde när dom flyttade tillbaka från Köping (!), men det visade sig att dom aldrig ens var skrivna där, så det jag godkände då var alltså en flytt från Kramfors till Bollstabruk...
Under den tid som dom bodde i Köping fick jag inte träffa barnen alls på flera månader, likadant var det när jag hade lämnat honom, för det var ju inte barnen jag lämnade, fast det blev så i och med att han inte lät mig träffa dom... (HAN sa att det var barnen jag lämnade och inte honom och flera gånger har han hävdat att det var han som lämnade mig och inte tvärtom...) Enligt honom så var- och är- jag farlig för barnen- "alkoholist", "psykiskt sjuk", "manodepressiv", har ADHD/DAMP och alla upptänkliga "bokstavskombinationer"... Han har även kallat mig "psykopat"... Jaja, genom sig själv känner man andra, sägs det ju!
Jag undrar hur mycket barnen frågade efter mig då... När dom aldrig fick träffa mig... Just nu känns allt sådär jävla hopplöst igen- jag har stor lust att bara ge upp, låta fanskapet få hela vårdnaden så att det blir slut på skiten nån gång- men då är jag slut också... Sorry...
fredag 3 juni 2011
Lördag 4/6 Story of my F**king life...
Jag har ju "lovat" att jag ska berätta om allt som jag har varit med om- i mitt s.k "förhållande" med mitt ex, so here it goes;
Allt började egentligen med ett "slut"... Jag hade precis varit med om ett hjärtslitande uppbrott från en man som jag älskade av hela mitt hjärta- just det orkar jag inte riktigt gå igenom en gång till, har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg- när jag träffade mitt ex, min antagonist, den s.k "pappan" till mina (?) barn... Vi gick på en sån där "undanstoppar-kurs"/ datortek/ jobbsökarklubb som enbart finns till för att arbetslöshetsstatistiken ska se bättre ut. Det här är faktiskt skitjobbigt att skriva om- jag måste gå och röka och samla mig lite en stund...
Sådär... Nu har jag satt dit en panna kaffe också, så snart måste jag springa iväg och "fånga" den- innan den hoppar av spisen! Men än kan jag skriva lite till!
Hädanefter nämner jag honom som "exet"- den som jag har barn med, alltså... Han började sin "uppvaktning" med att helt enkelt tala om för mig att "vi passar ju så bra ihop" (hur man nu kan veta sånt efter ett par dagar på en kurs...?) sedan blev han mera intensiv- när jag nekade och nobbade honom flera gånger- han fortsatte att "tjata", ja nästan hota mig! Sa t.ex att "Det är bara jag som älskar dig", "Alla dina vänner är bara knarkare och alkoholister", "Dina kompisar bara utnyttjar dig, dom är sjuka i huvudet!", ni ska veta att det här pågick ett bra tag, innan jag till slut gav upp, tänkte: "Jamen okej då! Vi provar väl ett tag då, så kanske det blir tyst på'n!"
När vi väl hade blivit ett par såg han till att jag gjorde mig av med (nästan...) alla mina dåvarande vänner, bekanta- ja t.o.m släktingar! Han lyckades få mig att tro att det var min egen vilja och att det var bra för mig- jo, en sak till som han sa: "Du behöver inga andra, du behöver bara mig!"... (Förmodligen blir det här väldigt rörigt, men jag skriver tankarna precis som dom "ploppar upp" i skallen på mig!)
Han sa ju i och för sig att han inte hindrade mig från att träffa mina vänner och släktingar, men alltid när han bad mig hitta på nånting vi skulle göra och jag föreslog än det ena och än det andra, t.ex "Vi kan väl åka och hälsa på 'den-eller-den'?", eller "Vi kan väl åka hem till mamma?" "Jag vill åka och handla, för vi har nästan tomt i kylen och skafferiet"- ja då lät det alltid såhär: "Nej, henne tycker jag inte om!" "Såna ska man inte umgås med!" "Har inte du handlat så att det finns saker hemma så får du skylla dig själv!" Jag kom med flera olika förslag på vad vi kunde tänkas hitta på- och till slut sa jag, bara för att hitta på nånting: "Vi kan ju åka till 'N.N', då!" (Exets farbror...) "Ja men det var en bra idé!" (??????)
Han umgicks inte (gör det inte nu heller...) med sina egna föräldrar, för enligt honom så är dom- ja, gissa...? "Alkoholister"... Dom är skilda, mamman bor i Sollefteå, gifte om sig, men är nu änka- och pappan bor i Frånö med en ny kvinna. Jag tycker om dom båda, men mina barn har endast träffat sina farföräldrar ett par gånger- och det var när exet behövde barnvakt...
Vi flyttade till Härnösand, hade jobb där båda två och jag blev gravid- sex med honom var ingen njutningsfull upplevelse- jag gjorde det "för husfridens skull" för han blev på ren svenska SKITFÖRBANNAD när jag inte ville!!!
Jag hjälpte honom med körkortet, både ekonomiskt och med att plugga- men när jag sa att jag också ville ta körkort tyckte han bara att jag inte behövde det- "För han hade ju!!!".............
När sonen hade fyllt ett år var jag redan gravid med min (Fortfarande "?") dotter och vi (jag...) sökte med ljus och lykta efter en större lägenhet- det kan ju vara lite kämpigt att bo fyra stycken i en tvåa, liksom! Alla lägenheter i Härnösand som hade fler än 2 rum och kök var svindyra, så vi började se oss (Oj... Fortfarande var det bara jag som letade...) om efter ett billigt hus- att hyra eller köpa. Den här gången var det faktiskt han som "hittade" ett hus- blev tipsad av sin farbror- i Bjärtrå, där jag fortfarande bor kvar. För det var min mamma som köpte huset, för att hyra ut åt oss- hon litade inte på exet! Men det hindrade inte honom från att låsa mig ute ett par gånger, när jag hade gjort något som inte passade honom... En gång när jag hade lämnat honom så bytte han lås på dörren- på min mammas hus!?!
Nej, usch! Det här är åt helvete för jobbigt! Jag orkar faktiskt inte skriva mer just nu... Jag återkommer senare- när orken har återvänt!
Allt började egentligen med ett "slut"... Jag hade precis varit med om ett hjärtslitande uppbrott från en man som jag älskade av hela mitt hjärta- just det orkar jag inte riktigt gå igenom en gång till, har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg- när jag träffade mitt ex, min antagonist, den s.k "pappan" till mina (?) barn... Vi gick på en sån där "undanstoppar-kurs"/ datortek/ jobbsökarklubb som enbart finns till för att arbetslöshetsstatistiken ska se bättre ut. Det här är faktiskt skitjobbigt att skriva om- jag måste gå och röka och samla mig lite en stund...
Sådär... Nu har jag satt dit en panna kaffe också, så snart måste jag springa iväg och "fånga" den- innan den hoppar av spisen! Men än kan jag skriva lite till!
Hädanefter nämner jag honom som "exet"- den som jag har barn med, alltså... Han började sin "uppvaktning" med att helt enkelt tala om för mig att "vi passar ju så bra ihop" (hur man nu kan veta sånt efter ett par dagar på en kurs...?) sedan blev han mera intensiv- när jag nekade och nobbade honom flera gånger- han fortsatte att "tjata", ja nästan hota mig! Sa t.ex att "Det är bara jag som älskar dig", "Alla dina vänner är bara knarkare och alkoholister", "Dina kompisar bara utnyttjar dig, dom är sjuka i huvudet!", ni ska veta att det här pågick ett bra tag, innan jag till slut gav upp, tänkte: "Jamen okej då! Vi provar väl ett tag då, så kanske det blir tyst på'n!"
När vi väl hade blivit ett par såg han till att jag gjorde mig av med (nästan...) alla mina dåvarande vänner, bekanta- ja t.o.m släktingar! Han lyckades få mig att tro att det var min egen vilja och att det var bra för mig- jo, en sak till som han sa: "Du behöver inga andra, du behöver bara mig!"... (Förmodligen blir det här väldigt rörigt, men jag skriver tankarna precis som dom "ploppar upp" i skallen på mig!)
Han sa ju i och för sig att han inte hindrade mig från att träffa mina vänner och släktingar, men alltid när han bad mig hitta på nånting vi skulle göra och jag föreslog än det ena och än det andra, t.ex "Vi kan väl åka och hälsa på 'den-eller-den'?", eller "Vi kan väl åka hem till mamma?" "Jag vill åka och handla, för vi har nästan tomt i kylen och skafferiet"- ja då lät det alltid såhär: "Nej, henne tycker jag inte om!" "Såna ska man inte umgås med!" "Har inte du handlat så att det finns saker hemma så får du skylla dig själv!" Jag kom med flera olika förslag på vad vi kunde tänkas hitta på- och till slut sa jag, bara för att hitta på nånting: "Vi kan ju åka till 'N.N', då!" (Exets farbror...) "Ja men det var en bra idé!" (??????)
Han umgicks inte (gör det inte nu heller...) med sina egna föräldrar, för enligt honom så är dom- ja, gissa...? "Alkoholister"... Dom är skilda, mamman bor i Sollefteå, gifte om sig, men är nu änka- och pappan bor i Frånö med en ny kvinna. Jag tycker om dom båda, men mina barn har endast träffat sina farföräldrar ett par gånger- och det var när exet behövde barnvakt...
Vi flyttade till Härnösand, hade jobb där båda två och jag blev gravid- sex med honom var ingen njutningsfull upplevelse- jag gjorde det "för husfridens skull" för han blev på ren svenska SKITFÖRBANNAD när jag inte ville!!!
Jag hjälpte honom med körkortet, både ekonomiskt och med att plugga- men när jag sa att jag också ville ta körkort tyckte han bara att jag inte behövde det- "För han hade ju!!!".............
När sonen hade fyllt ett år var jag redan gravid med min (Fortfarande "?") dotter och vi (jag...) sökte med ljus och lykta efter en större lägenhet- det kan ju vara lite kämpigt att bo fyra stycken i en tvåa, liksom! Alla lägenheter i Härnösand som hade fler än 2 rum och kök var svindyra, så vi började se oss (Oj... Fortfarande var det bara jag som letade...) om efter ett billigt hus- att hyra eller köpa. Den här gången var det faktiskt han som "hittade" ett hus- blev tipsad av sin farbror- i Bjärtrå, där jag fortfarande bor kvar. För det var min mamma som köpte huset, för att hyra ut åt oss- hon litade inte på exet! Men det hindrade inte honom från att låsa mig ute ett par gånger, när jag hade gjort något som inte passade honom... En gång när jag hade lämnat honom så bytte han lås på dörren- på min mammas hus!?!
Nej, usch! Det här är åt helvete för jobbigt! Jag orkar faktiskt inte skriva mer just nu... Jag återkommer senare- när orken har återvänt!
onsdag 25 maj 2011
Torsdag 26/5- 2011
Jippie! Äntligen är det dax att åka ner till Södertälje och hälsa på min älskling! Åh, som jag har saknat honom! Det ska bli såå skönt att få träffa honom igen! Sen, på söndag drar vi iväg till Helsingfors på en snabbkryssning, kommer tillbaka på onsdag igen.
Kul ska det bli iallafall, vi får sällskap av älsklingens bror med tjej- min "svåger" och "svägerska" som jag tycker väldigt bra om och trivs alldeles ypperligt ihop med! Ska bli skönt att få komma bort lite ett tag också- är såå utled på att trampa omkring här hemma på den här "byn"...
Jag har egentligen en hel del mycket mera som jag skulle vilja skriva om, men det får faktiskt vänta tills jag kommer hem igen, för jag har varken ork, tid eller "nerver" till att skriva mer just nu! Ville bara tala om hur sprudlande glad jag är just nu!
Kram, alla goda människor som läser det här! Ha det bra- det ska jag! ;-)
Kul ska det bli iallafall, vi får sällskap av älsklingens bror med tjej- min "svåger" och "svägerska" som jag tycker väldigt bra om och trivs alldeles ypperligt ihop med! Ska bli skönt att få komma bort lite ett tag också- är såå utled på att trampa omkring här hemma på den här "byn"...
Jag har egentligen en hel del mycket mera som jag skulle vilja skriva om, men det får faktiskt vänta tills jag kommer hem igen, för jag har varken ork, tid eller "nerver" till att skriva mer just nu! Ville bara tala om hur sprudlande glad jag är just nu!
Kram, alla goda människor som läser det här! Ha det bra- det ska jag! ;-)
måndag 16 maj 2011
Torsdag 12/5 -11 (Sent inlägg p.g.a trassel med bloggen!)
Eftersom min blogg inte fungerat på några dagar så skrev jag det här som ett dokument, sparade och klistrade in, så- varsågoda- här är inlägget som jag skrev för ett antal dagar sedan!
Idag har jag många funderingar, eller- rättare sagt- jag har haft dom i ett par dagar... Helt plötsligt så har jag gått och blivit "tvär-nostalgisk"! Lyssnar på musik som, dels gör mig lugn, men också lite ledsen. Det som är "jobbigast" är ju att jag vet att det är "försent", liksom...
Jag försöker också vara till hjälp och stöd för andra, som jag vet har bekymmer och problem, men samtidigt blir jag lite trött på att mina egna problem aldrig verkar "upplösas"... Det sägs ju att man får tillbaka det goda man gör mot andra- likväl som man får tillbaka alla oförrätter. Jag undrar bara om det är jag som får tillbaka för allt dumt som en viss person gör- för jag märker inget av att den som gör det får något tillbaka iallafall! Medan det verkar som om jag får ta en himla massa "skit"... Bara att tacka och ta emot, liksom! Eller så har jag gjort nånting så fullständigt hemskt i något av mina tidigare existenser- så att jag straffas genom liv efter liv... Eller så är jag väl helt enkelt bara gnällig!
Den som lever får se...
Idag har jag många funderingar, eller- rättare sagt- jag har haft dom i ett par dagar... Helt plötsligt så har jag gått och blivit "tvär-nostalgisk"! Lyssnar på musik som, dels gör mig lugn, men också lite ledsen. Det som är "jobbigast" är ju att jag vet att det är "försent", liksom...
Jag försöker också vara till hjälp och stöd för andra, som jag vet har bekymmer och problem, men samtidigt blir jag lite trött på att mina egna problem aldrig verkar "upplösas"... Det sägs ju att man får tillbaka det goda man gör mot andra- likväl som man får tillbaka alla oförrätter. Jag undrar bara om det är jag som får tillbaka för allt dumt som en viss person gör- för jag märker inget av att den som gör det får något tillbaka iallafall! Medan det verkar som om jag får ta en himla massa "skit"... Bara att tacka och ta emot, liksom! Eller så har jag gjort nånting så fullständigt hemskt i något av mina tidigare existenser- så att jag straffas genom liv efter liv... Eller så är jag väl helt enkelt bara gnällig!
Den som lever får se...
onsdag 11 maj 2011
Onsdag 11/5-11
Idag är det en sån där dag som jag egentligen har massor att göra, men inte orkar ta mig för något... Det känns ungefär som att allt jag försöker mig på, bara kommer att "gå i stöpet" ändå! Igår, däremot, hade jag en rätt trevlig dag, åkte in till Kramfors och träffade en väninna över en fika på "Åsas Café". Vi satt där och "surrade" bort en stund och sen gick vi till Erikshjälpen och flanerade runt och jag gjorde inte mindre än två fynd! Ett par snygga sommarskor för 47:- och en jacka till min son för 20:-!
Det var varmt- jättevarmt ca 17 grader i skuggan!- och härligt! Skönt också att få komma ut och se nånting annat än dessa fyra väggar, som jag ju stirrar på dagligen... Jag är ingen trädgårdsmänniska heller, annars skulle jag nog ha gått ut och "påtat" lite, men först skulle jag vilja fräsa upp gräsmattan för den är full av sorkhål- ojämn och ful! Jag skulle vilja ha ett grönsaksland och ett potatisland också, bärbuskar finns ett överflöd av, så min mamma brukar komma hit och plocka åt sig lite bär varje år. Jag har faktiskt nästan ett helt "skafferi" i min trädgård; röda/svarta vinbär, krusbär, körsbär, plommon och rabarber! I slänten där garaget har stått brukar det också växa smultron i massor- stora smultron- jag har funderat på om de som ägde det här huset förut har planterat dom!
Idag är det inte lika varmt ute, bara 8 grader än så länge och det skulle väl inte bli så mycket mera heller. Så det här blir en dag för städning och "innemys"! Imorgon ska jag åka in till Kramfors igen, ska in och presentera mig på ett företag där jag har lämnat in ett CV! ("Hemligt", än så länge, men rapport kommer så snart jag vet mer!) Ha en härlig dag! ;-)
Det var varmt- jättevarmt ca 17 grader i skuggan!- och härligt! Skönt också att få komma ut och se nånting annat än dessa fyra väggar, som jag ju stirrar på dagligen... Jag är ingen trädgårdsmänniska heller, annars skulle jag nog ha gått ut och "påtat" lite, men först skulle jag vilja fräsa upp gräsmattan för den är full av sorkhål- ojämn och ful! Jag skulle vilja ha ett grönsaksland och ett potatisland också, bärbuskar finns ett överflöd av, så min mamma brukar komma hit och plocka åt sig lite bär varje år. Jag har faktiskt nästan ett helt "skafferi" i min trädgård; röda/svarta vinbär, krusbär, körsbär, plommon och rabarber! I slänten där garaget har stått brukar det också växa smultron i massor- stora smultron- jag har funderat på om de som ägde det här huset förut har planterat dom!
Idag är det inte lika varmt ute, bara 8 grader än så länge och det skulle väl inte bli så mycket mera heller. Så det här blir en dag för städning och "innemys"! Imorgon ska jag åka in till Kramfors igen, ska in och presentera mig på ett företag där jag har lämnat in ett CV! ("Hemligt", än så länge, men rapport kommer så snart jag vet mer!) Ha en härlig dag! ;-)
onsdag 27 april 2011
Onsdag 27/4-11
Hej!
Idag har jag varit in till Kramfors igen- först var jag på "tuttografi", har ju varit på en sån förut, så det gick bra- och snabbare än vad jag mindes! Tog knappt tio minuter! Jag behövde nästan inte vänta nånting heller, det var bara en före mig- jag fick komma in tidigare än utsatt tid så jag blev klar en halvtimme tidigare än planerat.
Det gjorde att jag fick lite extra tid över, när jag skulle uträtta mitt nästa "ärende"- besöka min "svärfar" och låna hans skrivare. Jag hade tid att sitta ner och ta en kopp kaffe med denne annars så upptagne pensionär som jag tycker mycket om! Det visade sig att han var rätt så "upptagen" idag också; han fick besök av inte mindre än TVÅ damer till medan jag var där! Han är visst populär hos damerna, han! ;-) (Nå, de hade ju också ärenden att uträtta åt honom, så de hade ju anledning att vara där- de också! Men ändå!)
När jag kom hem igen vid 15-tiden satte jag mig vid datorn, med TV:n på- som vanligt, satt en timme och sedan blev jag jättehungrig så jag fixade lite potatismos (pulver) och korv, med stekt lök... Min "gravidfavorit"... Men jag är inte gravid nu, så jag vet inte vad som är fel- eller om det helt enkelt beror på att jag var så vansinnigt saltsugen...
Jag har nyss sett att det inte bara är Facebook som krånglar idag- även den här sidan "knasar"! Det går inte att "spara"- står bara "Ett fel uppstod vid sparåtgärden"...
Sen kliar det oupphörligt i min vänstra handflata- betyder enligt skrock att man ska få brev... Får väl se i morgon då, om det kommer något! Kan ju (Kanske!) vara kul som omväxling till räkningarna!
En annan klåda jag har är den i ögonen- det är ju vår, då kliar det och svider som attan i mina ögon, dock en ganska lindrig variant av pollenallergi, som jag kan stå ut med.
För övrigt ska jag försöka lägga till lite bilder i min blogg för att göra den lite mera intressant och lite roligare att läsa, men jag har inga bilder på datorn som jag kan lägga in här än- ska fixa det- snart! Jag lovar! :-/
Idag har jag varit in till Kramfors igen- först var jag på "tuttografi", har ju varit på en sån förut, så det gick bra- och snabbare än vad jag mindes! Tog knappt tio minuter! Jag behövde nästan inte vänta nånting heller, det var bara en före mig- jag fick komma in tidigare än utsatt tid så jag blev klar en halvtimme tidigare än planerat.
Det gjorde att jag fick lite extra tid över, när jag skulle uträtta mitt nästa "ärende"- besöka min "svärfar" och låna hans skrivare. Jag hade tid att sitta ner och ta en kopp kaffe med denne annars så upptagne pensionär som jag tycker mycket om! Det visade sig att han var rätt så "upptagen" idag också; han fick besök av inte mindre än TVÅ damer till medan jag var där! Han är visst populär hos damerna, han! ;-) (Nå, de hade ju också ärenden att uträtta åt honom, så de hade ju anledning att vara där- de också! Men ändå!)
När jag kom hem igen vid 15-tiden satte jag mig vid datorn, med TV:n på- som vanligt, satt en timme och sedan blev jag jättehungrig så jag fixade lite potatismos (pulver) och korv, med stekt lök... Min "gravidfavorit"... Men jag är inte gravid nu, så jag vet inte vad som är fel- eller om det helt enkelt beror på att jag var så vansinnigt saltsugen...
Jag har nyss sett att det inte bara är Facebook som krånglar idag- även den här sidan "knasar"! Det går inte att "spara"- står bara "Ett fel uppstod vid sparåtgärden"...
Sen kliar det oupphörligt i min vänstra handflata- betyder enligt skrock att man ska få brev... Får väl se i morgon då, om det kommer något! Kan ju (Kanske!) vara kul som omväxling till räkningarna!
En annan klåda jag har är den i ögonen- det är ju vår, då kliar det och svider som attan i mina ögon, dock en ganska lindrig variant av pollenallergi, som jag kan stå ut med.
För övrigt ska jag försöka lägga till lite bilder i min blogg för att göra den lite mera intressant och lite roligare att läsa, men jag har inga bilder på datorn som jag kan lägga in här än- ska fixa det- snart! Jag lovar! :-/
tisdag 26 april 2011
Tisdag 26/4-11
Idag har jag gjort en "stökresa"- i ordets rätta bemärkelse!- till Kramfors. Det var meningen att jag skulle gå till biblioteket och skriva ut ett kontoutdrag för att skicka till soc, men för det första så glömde jag bankdosan hemma och för det andra så var datorerna uppbokade hela eftermiddagen... Helt onödig var dock inte resan, jag handlade lite och- framför allt- jag fick komma ut ett tag!
Satt och pratade med busschauffören, en jättetrevlig kille som heter "Kent- Ove". Han undrade om jag inte hade "busungarna" med mig idag, vilket startade ett samtal om barn och deras göranden och låtanden. Han berättade om sin dotter, 16 år, som enligt honom är den enda tonåring i hela kommunen som inte lyssnar på honom- alla andra visar såpass mycket respekt som man kan förvänta sig av dom. Jag menar; En tonåring förväntas ju inte riktigt visa sina föräldrar sådär jättestor respekt, direkt... Det är ju liksom bara så- tonåringar revolterar ju mot och testar sina föräldrar- till max! Trots att jag ju är ganska (hrm-hrm!) "gammal" så minns jag hur det var att vara tonåring- ja, faktiskt!
Jag berättade om att jag- ett antal gånger- klättrade ut genom fönstret till mitt rum och gick "ner på Viskan"- alltså till Viskansparken. Tror visst att det kallas att vara "ögontjänare"- man låtsas vara lydig och snäll, men verkligheten är en helt annan! Det roliga är ju att man verkligen tror att föräldrarna inte fattar nåt heller! Jag berättade det här för min mamma för några år sedan och hon sa bara; "Jo det visste jag redan!" Ja, jisses! ;-)
En annan sak som jag satt och tänkte på under den halvtimmeslånga bussresan var en "gammal flamma"- alltså en kille som jag var dödligt förälskad i för några år sedan... Ja, faktum är att det egentligen var honom jag "ville ha" när jag blev tillsammans med han som är pappa till mina barn- men han (pappan...) vägrade ta ett "NEJ!" utan tjatade tills jag gav upp- tänkte; "Ja, okej då, ett tag kan jag väl vara med dig då!"- och sen var jag fast! Men, det var en parentes, det jag ville berätta om var ju att den här killen som jag var kär i- ja, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att vi har "träffats" förut, i ett tidigare liv!
Jag minns så väl "första gången" vi träffades, i det här livet- det var som om vi hade känt varandra i massor av år! Jag kände igen honom, fast vi aldrig hade setts förut! Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt, förutom att vi är ungefär jämnåriga, han är född i april och jag i november samma år, så har vi samma musiksmak, liknande intressen och ganska likadana erfarenheter vad gäller kärlekslivet... Jag föll som en klubbad fura, blev jättekär och jag vet att han också blev det! Kruxet var ju bara att han inte ville ha något förhållande, han var för sårad och bränd av sitt tidigare förhållande. Ja, jag vet- det är världens vanligaste ursäkt- men i det här fallet var det faktiskt sant! Hans lillebror,Urban (R.I.P) berättade en hel del för mig medan han levde, om Håkan och vad han tycker och tänker och har varit med om... Så jag vet, inte bara med min kvinnliga intuition, att Håkan verkligen älskade mig... Han sa det en gång- att han älskade mig, men det var flera år senare, ja faktiskt när jag hade blivit tillsammans med Rickard, som är min nuvarande "pojkvän", "kille"- äh!- Karl! Så dags, då!
Men, Håkan är lycklig nu- ÄNTLIGEN!- Han har fattat att ett förhållande inte behöver inkräkta på ens liv- tvärtom- man kan göra det till en del av sitt liv! Han har hittat en kvinna som han älskar och som älskar honom tillbaka och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid henne, för hon är en helmysig tjej som verkar vara perfekt för honom! Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men nu är det mina barn och Rickard som upptar den största platsen där!
Vi får väl se om jag orkar/ har tid att skriva något i morgon, jag ska nämligen åka in till Kramfors då också- på "tuttografi"! :-)
Kram och ha det!
Satt och pratade med busschauffören, en jättetrevlig kille som heter "Kent- Ove". Han undrade om jag inte hade "busungarna" med mig idag, vilket startade ett samtal om barn och deras göranden och låtanden. Han berättade om sin dotter, 16 år, som enligt honom är den enda tonåring i hela kommunen som inte lyssnar på honom- alla andra visar såpass mycket respekt som man kan förvänta sig av dom. Jag menar; En tonåring förväntas ju inte riktigt visa sina föräldrar sådär jättestor respekt, direkt... Det är ju liksom bara så- tonåringar revolterar ju mot och testar sina föräldrar- till max! Trots att jag ju är ganska (hrm-hrm!) "gammal" så minns jag hur det var att vara tonåring- ja, faktiskt!
Jag berättade om att jag- ett antal gånger- klättrade ut genom fönstret till mitt rum och gick "ner på Viskan"- alltså till Viskansparken. Tror visst att det kallas att vara "ögontjänare"- man låtsas vara lydig och snäll, men verkligheten är en helt annan! Det roliga är ju att man verkligen tror att föräldrarna inte fattar nåt heller! Jag berättade det här för min mamma för några år sedan och hon sa bara; "Jo det visste jag redan!" Ja, jisses! ;-)
En annan sak som jag satt och tänkte på under den halvtimmeslånga bussresan var en "gammal flamma"- alltså en kille som jag var dödligt förälskad i för några år sedan... Ja, faktum är att det egentligen var honom jag "ville ha" när jag blev tillsammans med han som är pappa till mina barn- men han (pappan...) vägrade ta ett "NEJ!" utan tjatade tills jag gav upp- tänkte; "Ja, okej då, ett tag kan jag väl vara med dig då!"- och sen var jag fast! Men, det var en parentes, det jag ville berätta om var ju att den här killen som jag var kär i- ja, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att vi har "träffats" förut, i ett tidigare liv!
Jag minns så väl "första gången" vi träffades, i det här livet- det var som om vi hade känt varandra i massor av år! Jag kände igen honom, fast vi aldrig hade setts förut! Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt, förutom att vi är ungefär jämnåriga, han är född i april och jag i november samma år, så har vi samma musiksmak, liknande intressen och ganska likadana erfarenheter vad gäller kärlekslivet... Jag föll som en klubbad fura, blev jättekär och jag vet att han också blev det! Kruxet var ju bara att han inte ville ha något förhållande, han var för sårad och bränd av sitt tidigare förhållande. Ja, jag vet- det är världens vanligaste ursäkt- men i det här fallet var det faktiskt sant! Hans lillebror,Urban (R.I.P) berättade en hel del för mig medan han levde, om Håkan och vad han tycker och tänker och har varit med om... Så jag vet, inte bara med min kvinnliga intuition, att Håkan verkligen älskade mig... Han sa det en gång- att han älskade mig, men det var flera år senare, ja faktiskt när jag hade blivit tillsammans med Rickard, som är min nuvarande "pojkvän", "kille"- äh!- Karl! Så dags, då!
Men, Håkan är lycklig nu- ÄNTLIGEN!- Han har fattat att ett förhållande inte behöver inkräkta på ens liv- tvärtom- man kan göra det till en del av sitt liv! Han har hittat en kvinna som han älskar och som älskar honom tillbaka och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid henne, för hon är en helmysig tjej som verkar vara perfekt för honom! Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men nu är det mina barn och Rickard som upptar den största platsen där!
Vi får väl se om jag orkar/ har tid att skriva något i morgon, jag ska nämligen åka in till Kramfors då också- på "tuttografi"! :-)
Kram och ha det!
onsdag 20 april 2011
20/4-2011
Idag (kväll) är det onsdag, dan före skärtorsdagen och i morgon är det meningen att mina barn ska komma hit, sen ska vi åka till min mor i Ede. Jag skrivar att "det är meningen" eftersom jag aldrig vet säkert ifall jag får hämta barnen eller inte, samma ovisshet varje gång... SKITJOBBIGT om jag ska vara ärlig- och det ska man ju vara... Jag tycker fortfarande att det är oerhört märkligt att "någon" får hålla på som mina barns far gör- utan att det får några konsekvenser!
Jag menar; Om jag gör något som inte "faller honom på läppen"- ja, så nekar han mig att hämta barnen! Jag får alltid böja mig för hans vilja och önskemål... Detta alltså trots att det finns en dom på att jag ska ha barnen från torsdag kl 10 till söndag kl 18 varannan vecka! Egentligen även det en dom som jag tycker är helt åt pipsvängen! Men nu ska det bli skillnad! Jag ska riva upp domen, har pratat med min advokat och vi ska ha ett möte om att "börja om från början", med lite mera "kött på benen"!
Jag borde ha ganska stor chans denna gång- han (pappan) har gjort så många misstag, flyttat massor av gånger, haft otaliga relationer, bytt förskola åt barnen, utan att informera mig, mm och det kan ju definitivt inte räknas som att ha barnens bästa i fokus! Enbart av den anledningen borde jag ha stor chans att kunna få enskild vårdnad!
Men, det blir en senare fråga! Nu ska jag passa på att njuta till fullo av min påskhelg- tillsammans med mina älskade busungar! (Fast jag måste ju säga att jag oroar mig för att han- pappan- ska "ställa till" med nåt så att barnen inte får följa med... Jag känner ju honom! Tyvärr... Nåja, det återstår att se! Och hoppet är ju det sista, förutom hörseln, som lämnar människan!
Kram och Glad Påsk! // Cecilia
Jag menar; Om jag gör något som inte "faller honom på läppen"- ja, så nekar han mig att hämta barnen! Jag får alltid böja mig för hans vilja och önskemål... Detta alltså trots att det finns en dom på att jag ska ha barnen från torsdag kl 10 till söndag kl 18 varannan vecka! Egentligen även det en dom som jag tycker är helt åt pipsvängen! Men nu ska det bli skillnad! Jag ska riva upp domen, har pratat med min advokat och vi ska ha ett möte om att "börja om från början", med lite mera "kött på benen"!
Jag borde ha ganska stor chans denna gång- han (pappan) har gjort så många misstag, flyttat massor av gånger, haft otaliga relationer, bytt förskola åt barnen, utan att informera mig, mm och det kan ju definitivt inte räknas som att ha barnens bästa i fokus! Enbart av den anledningen borde jag ha stor chans att kunna få enskild vårdnad!
Men, det blir en senare fråga! Nu ska jag passa på att njuta till fullo av min påskhelg- tillsammans med mina älskade busungar! (Fast jag måste ju säga att jag oroar mig för att han- pappan- ska "ställa till" med nåt så att barnen inte får följa med... Jag känner ju honom! Tyvärr... Nåja, det återstår att se! Och hoppet är ju det sista, förutom hörseln, som lämnar människan!
Kram och Glad Påsk! // Cecilia
onsdag 13 april 2011
Onsdag (Lill-lördag...) 13/4-11
Egentligen känner jag mig lite för trött och "itusliten" för att skriva, men samtidigt känner jag att jag liksom "måste" också- vill få ur mig lite av det som är jobbigt att bära på... Men- mina bekymmer känns ändå ganska små och obetydliga när jag har läst en blogg som en väninna har, hon ska på begravning i morgon. En av hennes väninnor har förlorat en dotter... Att förlora ett barn, till döden! Det måste ju vara en förälders absolut värsta mardröm! Det känns nästan "förmätet" av mig att "gnälla" som jag gör- mina problem går ju att åtgärda- hennes är oåterkalleliga!
Döden kan man inte göra ogjord, eller förhindra- jag har nämligen en tro: Att vi alla har en viss utmätt tid här på jorden och när den tiden är över så- ja jag tror inte att vi försvinner, att allt bara tar slut, nej jag tror faktiskt att det finns något efteråt... Jag tror på reinkarnation- att vi återföds, lever flera liv och lär oss mer för varje gång tills vi är "fullärda"! När vi har nått den "fulla lärdomen" tror jag att vi blir nån sorts skyddsandar, som vakar över våra älskade som vi har lämnat kvar i jordelivet.
Låter det flummigt, som om jag "skenar ut" lite? Ja, kanske men det är iallafall min tro och den kan ingen ta ifrån mig! Jag tror också på verkan och återverkan- allt man gör återspeglas, man får tillbaka allt ont respektive gott som man har gjort- och det kommer tillbaka tiofalt! Om du gör en god gärning så får du tillbaka det tio gånger om, men kanske inte förrän i nästa liv- eller ännu nästa- eller livet efter det.
Just nu känns det som att jag måste ha gjort nånting riktigt ondskefullt i nåt av mina tidigare liv för att få ett sånt "helvete" som jag har nu...
Igår var jag riktigt deppig, jag hade läst igenom utredningen som gjorts av soc angående mina barn- jag kan ju säga att jag mådde fysiskt illa av att läsa den! Vilket kvalificerat skitprat från exet- barnens s.k pappa! Det var en massa dravel om att jag missbrukade alkohol under vår tid tillsammans och detta gick ut över barnen på det sättet att jag inte gav barnen mat osv... Jovisst- jag drack alkohol- EN gång och det var ett mycket kraftigt skrik på hjälp! Jag svalde mina blodtryckstabletter med (uuuuäääääck!!!) cognac, ville inte leva längre under de förhållanden som jag levde i då! Fortfarande tillsammans med barnens far, hunsad, nertryckt, hånad- ja allt man kan tänka sig!
Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag gjorde det- han var aldrig nöjd! Allt jag gjorde var fel, jag var dålig på att laga mat, dålig på att städa, (ja, okej, jag erkänner- det ÄR jag...) dålig i sängen... Jag hade inga vänner kvar för "Du behöver inga andra än mig!" Jag fick knappt ens träffa mina släktingar, för han tyckte inte om dom... Nej, det är ju klart- dom hade ju genomskådat honom- eller iallafall min mamma hade det! (Tack, mamma!)
Numera har jag insett att det är han som har fel i skallen och inte jag- han är helt enkelt en "sociopat"! Kontrollfreak! Men- allt som han är kastade han över på mig- i hans värld var det jag som var en psykopat, svartsjuk och kontrollerande...
Nä, usch! Tur att jag har sluppit ifrån det där nu! Nu fattas bara att få enskild vårdnad om mina barn! Då ska jag visa honom hur man ska agera i en sån här tvist! Inte vara snål, missunnsam och ogin, som han har varit mot mig, nej inte alls! Tvärtom- bjuda på mig själv så att barnen får träffa och umgås med sin far så mycket som möjligt! För barnen behöver båda föräldrarna- sina riktiga föräldrar- inte en massa "surrogat-mammor" som han har haft till dom. För övrigt så behöver ju inte riktiga föräldrar nödvändigtvis vara dom biologiska- huvudsaken är att dom är äkta !
Döden kan man inte göra ogjord, eller förhindra- jag har nämligen en tro: Att vi alla har en viss utmätt tid här på jorden och när den tiden är över så- ja jag tror inte att vi försvinner, att allt bara tar slut, nej jag tror faktiskt att det finns något efteråt... Jag tror på reinkarnation- att vi återföds, lever flera liv och lär oss mer för varje gång tills vi är "fullärda"! När vi har nått den "fulla lärdomen" tror jag att vi blir nån sorts skyddsandar, som vakar över våra älskade som vi har lämnat kvar i jordelivet.
Låter det flummigt, som om jag "skenar ut" lite? Ja, kanske men det är iallafall min tro och den kan ingen ta ifrån mig! Jag tror också på verkan och återverkan- allt man gör återspeglas, man får tillbaka allt ont respektive gott som man har gjort- och det kommer tillbaka tiofalt! Om du gör en god gärning så får du tillbaka det tio gånger om, men kanske inte förrän i nästa liv- eller ännu nästa- eller livet efter det.
Just nu känns det som att jag måste ha gjort nånting riktigt ondskefullt i nåt av mina tidigare liv för att få ett sånt "helvete" som jag har nu...
Igår var jag riktigt deppig, jag hade läst igenom utredningen som gjorts av soc angående mina barn- jag kan ju säga att jag mådde fysiskt illa av att läsa den! Vilket kvalificerat skitprat från exet- barnens s.k pappa! Det var en massa dravel om att jag missbrukade alkohol under vår tid tillsammans och detta gick ut över barnen på det sättet att jag inte gav barnen mat osv... Jovisst- jag drack alkohol- EN gång och det var ett mycket kraftigt skrik på hjälp! Jag svalde mina blodtryckstabletter med (uuuuäääääck!!!) cognac, ville inte leva längre under de förhållanden som jag levde i då! Fortfarande tillsammans med barnens far, hunsad, nertryckt, hånad- ja allt man kan tänka sig!
Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag gjorde det- han var aldrig nöjd! Allt jag gjorde var fel, jag var dålig på att laga mat, dålig på att städa, (ja, okej, jag erkänner- det ÄR jag...) dålig i sängen... Jag hade inga vänner kvar för "Du behöver inga andra än mig!" Jag fick knappt ens träffa mina släktingar, för han tyckte inte om dom... Nej, det är ju klart- dom hade ju genomskådat honom- eller iallafall min mamma hade det! (Tack, mamma!)
Numera har jag insett att det är han som har fel i skallen och inte jag- han är helt enkelt en "sociopat"! Kontrollfreak! Men- allt som han är kastade han över på mig- i hans värld var det jag som var en psykopat, svartsjuk och kontrollerande...
Nä, usch! Tur att jag har sluppit ifrån det där nu! Nu fattas bara att få enskild vårdnad om mina barn! Då ska jag visa honom hur man ska agera i en sån här tvist! Inte vara snål, missunnsam och ogin, som han har varit mot mig, nej inte alls! Tvärtom- bjuda på mig själv så att barnen får träffa och umgås med sin far så mycket som möjligt! För barnen behöver båda föräldrarna- sina riktiga föräldrar- inte en massa "surrogat-mammor" som han har haft till dom. För övrigt så behöver ju inte riktiga föräldrar nödvändigtvis vara dom biologiska- huvudsaken är att dom är äkta !
måndag 11 april 2011
Måndag 11/4 2011
Jag är ledsen... Inte bara för att jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera min blogg, utan också för att det känns ungefär som om precis allt går mig emot just nu...
Jag har ju haft en sån där "barnhelg" igen, fast enligt pappan ska vi numera ha övergått till att ha barnen varannan vecka- något han har bestämt utan att tillfråga någon annan... För övrigt så fick jag inte veta något själv förrän han hämtade barnen igen- som vanligt, kan tilläggas- jag får aldrig veta nåt förrän "dom" anser att dom vill berätta för mig... Nä, det är klart, jag är ju "bara" barnens mamma...
Det känns som om det inte finns någon i hela världen som verkligen lyssnar på mig... Jag ringde till dom "inblandade" på soc i morse och damen jag fick prata med lovade att hon skulle ringa upp mig efter 14- men gjorde hon?!? Icke!!! Summa: Jag måste ringa själv, för hundraåttitolfte gången... :(
Jag har ju haft en sån där "barnhelg" igen, fast enligt pappan ska vi numera ha övergått till att ha barnen varannan vecka- något han har bestämt utan att tillfråga någon annan... För övrigt så fick jag inte veta något själv förrän han hämtade barnen igen- som vanligt, kan tilläggas- jag får aldrig veta nåt förrän "dom" anser att dom vill berätta för mig... Nä, det är klart, jag är ju "bara" barnens mamma...
Det känns som om det inte finns någon i hela världen som verkligen lyssnar på mig... Jag ringde till dom "inblandade" på soc i morse och damen jag fick prata med lovade att hon skulle ringa upp mig efter 14- men gjorde hon?!? Icke!!! Summa: Jag måste ringa själv, för hundraåttitolfte gången... :(
tisdag 29 mars 2011
Måndag 29/3-11 (Länge sen nu igen...)
Ooops...
Jag som hade "lovat" att jag skulle skärpa mig och uppdatera bloggen lite oftare! Nu har det gått flera veckor (!) och jag har inte skrivit ett dugg... Jag får väl "skylla på" att jag har haft på tok för mycket i huvudet- jobb, barnen och min morfars begravning...
I och för sig så har jag inte varit hemma så mycket och när jag har varit det så har jag antingen jobbat eller haft barnen hemma- och då har datorn varit upptagen! Sonen älskar att sitta och spela eller titta på filmklipp (youtube) och när han är här så har jag ingen dator- han lägger helt enkelt "beslag" på den! Jag försöker begränsa hans "datorsittande" men det är svårt, särskilt när han fäller sådana kommentarer som; "Mamma, om jag inte får ha datorn så polisanmäler jag dig!" Kanske låter knäppt, men det är faktiskt ganska svårt att hålla sig för skratt när man hör en sådan kommentar! (För övrigt så har nog dom orden "varit i säck innan dom kom i påse"- dvs att han har hört dom orden från någon annan vuxen...)
Dom tider jag kan (och får...) ha datorn själv är när barnen sover, eller är på dagis och då har jag haft annat att göra. Eller så har vi varit ute tillsammans, promenerat, varit på "stan" eller lekt i den snö som är kvar- det finns ganska mycket av den varan än så länge, men inte tillräckligt för att åka pulka eller "bob"- den enda backe som är lämplig att åka i är uppfarten till barnens dagis och där är det snöfritt.
När vi var i Ede hos mina föräldrar kunde barnen iallafall åka stjärtlapp i en liten backe utanför deras hus, men det var inte så kul för det blåste så in i vassen att dom blev alldeles röda om kinderna på ett par sekunder! Och snoriga...
Anledningen till det besöket var ju att vi skulle gå på min morfars begravning, inte så roligt förståss, men skönt var ju att det var mer som en "släktträff" än som en begravning! Barnen hade roligt, dom sprang omkring och lekte med sina tremänningar och det var så skönt att se hur dom riktigt njöt av tillvaron! Eddie, sonen, sa till mig; "Mamma, jag har en ny kompis!" Med det syftade han på min kusin Malins äldsta dotter.
Det blev sagt att vi ska ha en "riktig" släktträff till sommaren, dock tror jag inte att något datum blev bestämt. Hoppas att mina barn kan följa med då, så att dom får träffa sina nya kompisar igen!
Nu ska jag sluta för idag, men den här gången ska jag iallafall försöka hålla mitt löfte om att uppdatera lite mera! Kramar! :-)
Jag som hade "lovat" att jag skulle skärpa mig och uppdatera bloggen lite oftare! Nu har det gått flera veckor (!) och jag har inte skrivit ett dugg... Jag får väl "skylla på" att jag har haft på tok för mycket i huvudet- jobb, barnen och min morfars begravning...
I och för sig så har jag inte varit hemma så mycket och när jag har varit det så har jag antingen jobbat eller haft barnen hemma- och då har datorn varit upptagen! Sonen älskar att sitta och spela eller titta på filmklipp (youtube) och när han är här så har jag ingen dator- han lägger helt enkelt "beslag" på den! Jag försöker begränsa hans "datorsittande" men det är svårt, särskilt när han fäller sådana kommentarer som; "Mamma, om jag inte får ha datorn så polisanmäler jag dig!" Kanske låter knäppt, men det är faktiskt ganska svårt att hålla sig för skratt när man hör en sådan kommentar! (För övrigt så har nog dom orden "varit i säck innan dom kom i påse"- dvs att han har hört dom orden från någon annan vuxen...)
Dom tider jag kan (och får...) ha datorn själv är när barnen sover, eller är på dagis och då har jag haft annat att göra. Eller så har vi varit ute tillsammans, promenerat, varit på "stan" eller lekt i den snö som är kvar- det finns ganska mycket av den varan än så länge, men inte tillräckligt för att åka pulka eller "bob"- den enda backe som är lämplig att åka i är uppfarten till barnens dagis och där är det snöfritt.
När vi var i Ede hos mina föräldrar kunde barnen iallafall åka stjärtlapp i en liten backe utanför deras hus, men det var inte så kul för det blåste så in i vassen att dom blev alldeles röda om kinderna på ett par sekunder! Och snoriga...
Anledningen till det besöket var ju att vi skulle gå på min morfars begravning, inte så roligt förståss, men skönt var ju att det var mer som en "släktträff" än som en begravning! Barnen hade roligt, dom sprang omkring och lekte med sina tremänningar och det var så skönt att se hur dom riktigt njöt av tillvaron! Eddie, sonen, sa till mig; "Mamma, jag har en ny kompis!" Med det syftade han på min kusin Malins äldsta dotter.
Det blev sagt att vi ska ha en "riktig" släktträff till sommaren, dock tror jag inte att något datum blev bestämt. Hoppas att mina barn kan följa med då, så att dom får träffa sina nya kompisar igen!
Nu ska jag sluta för idag, men den här gången ska jag iallafall försöka hålla mitt löfte om att uppdatera lite mera! Kramar! :-)
torsdag 17 februari 2011
Torsdag 17/2 2011 Haha!
Jag höll på att skriva "2010" istället för "2011"... Jag undrar ju hur lång tid det ska ta innan man har vant sig vid att det är ett nytt år... Sist gick nästan hela året innan jag hade "greppat"! :-)
Det har hunnit gå några dagar sen jag uppdaterade min blogg senast, jag vet- jag har lovat "bättring"!- men ibland har jag helt enkelt inte så mycket att skriva om! Då är det bättre att skriva när jag har nåt att säga, liksom... Just nu känns livet ganska bra; jag har kommit igång skapligt med jobbet, kan ju inte jobba så mycket som jag egentligen skulle vilja, men jag jobbar på så mycket jag kan iallafall!
Idag t.ex finns det inte så mycket jobb, tydligen, så jag bokade in mig resten av veckan istället. (Läs: Helgen...) Eftersom det är så förbålt kallt här så har jag fått "uppskov" med att ha barnen hos mig, dom ska få komma på måndag istället. Det blir bra, då kan jag jobba i helgen, samt att jag hinner handla och förbereda maten tills dom kommer hit!
Jag brukar ju göra iordning maten som vi ska ha när dom är här och lägga i frysen så är det bara att ta upp och värma efter behov. Då brukar jag (oftast...) passa på att göra iordning matlådor så att jag har när jag jobbar också, för att slippa stressa i mig maten.
Idag ska jag åka in på "byn"- Kramfors- och handla, jag brukar helst handla i Nyland, på Ica Rosen, men det är lättare att ta sig till och från Kramfors- trots att det är längre dit- går fler bussar till och från... Kan ju bero på att Kramfors är ett större samhälle än Nyland, kanske. Fast Nyland fick "stadsrättigheter" före Kramfors så blev aldrig Nyland nån "stad". I Kramfors finns ju fler butiker också, dock ingen Ica-butik. Hemköp, Konsum, Dollarstore och snart ska visst Lidl öppna en affär där också!
Sen finns ju alla dessa Second Hand-butiker där! Som jag fullkomligt älskar att gå och titta och flanera i! Har gjort många fynd på t.ex "Erikshjälpen", både möbler, husgeråd, leksaker och kläder! "Vintage"! Det är ju så poppis nu! Och ganska smart, återanvända sånt som andra har "avyttrat" av en eller annan orsak!
Men nu ska jag återgå till mina andra "sysselsättningar"- jag har redan diskat, men jag ska dammsuga och sen duscha, men först lite mera fika! Tjipp-tjopp! :-)
Det har hunnit gå några dagar sen jag uppdaterade min blogg senast, jag vet- jag har lovat "bättring"!- men ibland har jag helt enkelt inte så mycket att skriva om! Då är det bättre att skriva när jag har nåt att säga, liksom... Just nu känns livet ganska bra; jag har kommit igång skapligt med jobbet, kan ju inte jobba så mycket som jag egentligen skulle vilja, men jag jobbar på så mycket jag kan iallafall!
Idag t.ex finns det inte så mycket jobb, tydligen, så jag bokade in mig resten av veckan istället. (Läs: Helgen...) Eftersom det är så förbålt kallt här så har jag fått "uppskov" med att ha barnen hos mig, dom ska få komma på måndag istället. Det blir bra, då kan jag jobba i helgen, samt att jag hinner handla och förbereda maten tills dom kommer hit!
Jag brukar ju göra iordning maten som vi ska ha när dom är här och lägga i frysen så är det bara att ta upp och värma efter behov. Då brukar jag (oftast...) passa på att göra iordning matlådor så att jag har när jag jobbar också, för att slippa stressa i mig maten.
Idag ska jag åka in på "byn"- Kramfors- och handla, jag brukar helst handla i Nyland, på Ica Rosen, men det är lättare att ta sig till och från Kramfors- trots att det är längre dit- går fler bussar till och från... Kan ju bero på att Kramfors är ett större samhälle än Nyland, kanske. Fast Nyland fick "stadsrättigheter" före Kramfors så blev aldrig Nyland nån "stad". I Kramfors finns ju fler butiker också, dock ingen Ica-butik. Hemköp, Konsum, Dollarstore och snart ska visst Lidl öppna en affär där också!
Sen finns ju alla dessa Second Hand-butiker där! Som jag fullkomligt älskar att gå och titta och flanera i! Har gjort många fynd på t.ex "Erikshjälpen", både möbler, husgeråd, leksaker och kläder! "Vintage"! Det är ju så poppis nu! Och ganska smart, återanvända sånt som andra har "avyttrat" av en eller annan orsak!
Men nu ska jag återgå till mina andra "sysselsättningar"- jag har redan diskat, men jag ska dammsuga och sen duscha, men först lite mera fika! Tjipp-tjopp! :-)
måndag 7 februari 2011
Tisdag 8/2-2011 Oh, Jissemalia!
Det var nästan en hel månad sen jag skrev i min blogg sist! Jag måste verkligen skärpa mig och uppdatera lite oftare!! Men i alla fulla fall så har jag äntligen kommit igång och börjat arbeta- visserligen bara 3 dagar hittills, men ändå... Det går framåt sakta men säkert! Jag har haft vissa förhinder, som t.ex sjukdom- har varit både förkyld och haft magsjuka, sen har jag haft "datastrul" också, datorn har "hängt sig" och det har varit avbrott på mitt bredband. (Plus att jag har varit lite lat också, då...) Men nu är jag igång iallafall!
Idag måste jag dock ta med mig datorn och åka in till Kramfors för virusskyddet måste uppgraderas och det gör dom på Redlight Systems, där jag köpte den. Inte så kul att ta med datorn på bussen, men tur att det inte är så långt från busstationen till datorbutiken! Ungefär 50-75 meter, bara.
Helgen som var har jag haft barnen hos mig, min mamma var också hos oss ett par dagar och det var väl både till hjälp och "stjälp"- hon låter mig inte uppfostra barnen ifred, liksom, utan lägger sig i och för det mesta blir situationen bara värre av det... Jag känner mig lite "nervärderad" som förälder när hon gör så, tycker att hon tar över och gör saker på sitt sätt, vilket är nästan helt tvärtemot vad jag vill! Då blir barnen förvirrade och tar ut sin frustration på mig.
Annars har det varit kul, vi har bakat sockerkaka och lagat mat tillsammans med barnen och det tyckte dom var roligt! Sonen har "lagt beslag" på min dator nästan hela helgen, så jag har inte kunnat varken uppdatera bloggen eller kolla mail/ Facebook nästan nånting. Men det gör inte så mycket, han gillar ju att spela- och skriva (!) på datorn, så då får han väl hålla på med det då!
I vilket fall som helst så är dom äntligen blöjfria nu, båda två- inte en dag för tidigt! Jag menar; grabben är ju snart 5 och tjejen är 3 år, så det var ju dags nu, kan man tycka... Hade dom fått bo hos mig så hade dom varit "torra" för länge sen, men pappan har varit för bekväm och inte brytt sig om att engagera sig i att få dom torra. (Okej, han har varit lat!)
En annan sak som bekymrar mig är att tjejen är livrädd för att duscha... Jag håller verkligen tummarna för att regeringen får igenom det där lagförslaget om att den ena föräldern ska kunna fatta egna beslut om psyk- och socialvård av barn utan att behöva den andra förälderns godkännande- och gärna att det går igenom lite snabbt! Då ska jag ta med mina barn till BUP så att dom får genomgå en undersökning och jag kanske kan få ett hum om hur dom egentligen mår!
Fortsättning följer när jag har tid! Kramar till alla som vill ha!
Idag måste jag dock ta med mig datorn och åka in till Kramfors för virusskyddet måste uppgraderas och det gör dom på Redlight Systems, där jag köpte den. Inte så kul att ta med datorn på bussen, men tur att det inte är så långt från busstationen till datorbutiken! Ungefär 50-75 meter, bara.
Helgen som var har jag haft barnen hos mig, min mamma var också hos oss ett par dagar och det var väl både till hjälp och "stjälp"- hon låter mig inte uppfostra barnen ifred, liksom, utan lägger sig i och för det mesta blir situationen bara värre av det... Jag känner mig lite "nervärderad" som förälder när hon gör så, tycker att hon tar över och gör saker på sitt sätt, vilket är nästan helt tvärtemot vad jag vill! Då blir barnen förvirrade och tar ut sin frustration på mig.
Annars har det varit kul, vi har bakat sockerkaka och lagat mat tillsammans med barnen och det tyckte dom var roligt! Sonen har "lagt beslag" på min dator nästan hela helgen, så jag har inte kunnat varken uppdatera bloggen eller kolla mail/ Facebook nästan nånting. Men det gör inte så mycket, han gillar ju att spela- och skriva (!) på datorn, så då får han väl hålla på med det då!
I vilket fall som helst så är dom äntligen blöjfria nu, båda två- inte en dag för tidigt! Jag menar; grabben är ju snart 5 och tjejen är 3 år, så det var ju dags nu, kan man tycka... Hade dom fått bo hos mig så hade dom varit "torra" för länge sen, men pappan har varit för bekväm och inte brytt sig om att engagera sig i att få dom torra. (Okej, han har varit lat!)
En annan sak som bekymrar mig är att tjejen är livrädd för att duscha... Jag håller verkligen tummarna för att regeringen får igenom det där lagförslaget om att den ena föräldern ska kunna fatta egna beslut om psyk- och socialvård av barn utan att behöva den andra förälderns godkännande- och gärna att det går igenom lite snabbt! Då ska jag ta med mina barn till BUP så att dom får genomgå en undersökning och jag kanske kan få ett hum om hur dom egentligen mår!
Fortsättning följer när jag har tid! Kramar till alla som vill ha!
söndag 9 januari 2011
Söndag 9/1- 2011 (Sunday, bloody-fucking-sunday...)
Jaha... Ännu en sån där söndag igen då... Jag hatar dessa söndagar, när barnen har varit hos mig och jag måste lämna ifrån mig dom igen! Den enda "tröst" jag har är väl att nu får jag ha datorn för mig själv igen. Åh, vilken enorm tröst det är, då! Jag skulle gladeligen avstå från datorn, bara jag fick ha mina barn här oftare- och längre- än varannan vecka från torsdag till söndag! Känns som om hjärtat slits ur kroppen varje gång dom åker härifrån och jag känner mig fullständigt maktlös, kan inte göra nånting för att ändra på det...
Det är nog mycket p.g.a det som jag inte har nån "ork" och engagemang att komma igång med jobbet heller, känns liksom inte som om det är nån mening att jobba, fast jag egentligen vet att jag borde. Framför allt för att alla dessa myndigheter nog anser att man ska ha ett jobb och en tryggad försörjning för att "ha barn". Konstigt då att det är lagligt att skaffa barn oavsett hur dålig ekonomi man har!
Mina barns pappa, t.ex har inget jobb, ingen a-kassa, precis som jag- men så var ju inte fallet när han tilldömdes rätten att ha barnen boende hos sig- då hade han jobb- sen tappade han jobbet- enligt honom själv p.g.a hans dåvarande flickvän(!) Likadant nu igen- han har haft ett- eller två, eller fler, jag vet inte längre hur många det är- arbeten, på olika platser i vårt avlånga land. När han blir av med jobben så är det aldrig hans fel- oh nej! Han skyller allt ifrån sig, oftast på dom stackars tjejer han för tillfället är tillsammans med! (Jag har ju varit en "sån" som var tillsammans med honom jag också- det var lika för mig- han förlorade jobbet och vems fel var det, då...?)
Nä, usch! Vilken bra början på det nya året... Jag har inte avgett några nyårslöften för jag brukar inte hålla dom, men nu ska det jävvlar i min lilla lådda bli ändring på det här!!!
Det är nog mycket p.g.a det som jag inte har nån "ork" och engagemang att komma igång med jobbet heller, känns liksom inte som om det är nån mening att jobba, fast jag egentligen vet att jag borde. Framför allt för att alla dessa myndigheter nog anser att man ska ha ett jobb och en tryggad försörjning för att "ha barn". Konstigt då att det är lagligt att skaffa barn oavsett hur dålig ekonomi man har!
Mina barns pappa, t.ex har inget jobb, ingen a-kassa, precis som jag- men så var ju inte fallet när han tilldömdes rätten att ha barnen boende hos sig- då hade han jobb- sen tappade han jobbet- enligt honom själv p.g.a hans dåvarande flickvän(!) Likadant nu igen- han har haft ett- eller två, eller fler, jag vet inte längre hur många det är- arbeten, på olika platser i vårt avlånga land. När han blir av med jobben så är det aldrig hans fel- oh nej! Han skyller allt ifrån sig, oftast på dom stackars tjejer han för tillfället är tillsammans med! (Jag har ju varit en "sån" som var tillsammans med honom jag också- det var lika för mig- han förlorade jobbet och vems fel var det, då...?)
Nä, usch! Vilken bra början på det nya året... Jag har inte avgett några nyårslöften för jag brukar inte hålla dom, men nu ska det jävvlar i min lilla lådda bli ändring på det här!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)