Just nu känns det som att jag har en hel del att "prata" om... Igår eftermiddag blev jag en fri, "oförlovad" kvinna- igen! Min- numera före detta- älskling ringde och undrade hur vi skulle göra, om vi skulle fortsätta vara tillsammans eller gå skilda vägar... Grundat på det faktum att vi dels inte träffas så ofta eftersom han jobbar och bor i Södertälje och jag har mitt liv här uppe i Norrland. Han har bara kommit "hem" hit sisådär max en gång i månaden och dom gångerna så har det alltid varit en massa annat som "måste" göras så vi har inte kunnat ägna oss helhjärtat åt varandra.
Det som- så att säga- "störde" mig lite var att han liksom ville "lämpa över" avslutet på mig, att jag skulle fälla det avgörande beslutet. Han gick som katten kring het gröt, sa att han hade nånting tråkigt han ville prata med mig om och inte visste hur han skulle säga det... Så frågade han mig om hur jag tyckte att vårt förhållande fungerar, om jag tyckte att vi har det bra o.s.v. Samt att han tyckte att jag brukat dra mig undan när han är hemma, ordagrant sa han; "När jag kommer hem så är det bara den där välkomstpussen jag får och sen blir det nästan inget mer."
Jo, det kan mycket väl vara så, jag har väl inte varit sådär "klängig" som jag var i början- men så kul är det inte att sitta i köket och glo på nån som bara sitter och leker med sin mobiltelefon! Javisst, jag sitter oftast vid datorn, men den kan jag ju inte ta med mig- den är stationär... Jag har inte heller en så avancerad mobil att jag kan surfa på den- har fått inställningarna och installerat dom, men ändå inte lyckats ta mig ut på Internet. Då tycker jag att han nästan är lite "skrytsam" när han sitter och surfar på sin mobil!
Allt började väl egentligen för c:a 1½ år sedan, när han fick kontakt med en rysk tjej- via en datingsite- bara en sån sak... Man avslutar väl alla såna saker innan man går in i ett förhållande??? I vilket fall som helst så tyckte jag att han betedde sig lite underligt när han fick mejl från den här tjejen- bytte lösenord på datorn och skaffade ny mejladress- förmodligen för att han trodde att jag skulle "snoka" i hans mejlbox och läsa mejlen från henne. Jag tolkade det som att han ville ha hemligheter för mig och ifrågasatte varför han skaffat ny mejl. Då svarade han att han ville ha en svensk mejladress...
Senare, vid ett tillfälle när han skulle upp och jobba i ladugården, hade inte väckaren ringt på hans mobiltelefon, så jag tog den och skulle kolla om jag kunde utröna vad som eventuellt hade hänt- och såg att han hade ett foto av "ryskan" som bakgrundsbild på telefonen... Jag blev helt kall i hela kroppen, klev upp, gick och satte mig i köket och tände en cigarett. När han klev upp så frågade jag varför han hade bytt ut bilden av mig på telefonen- mot en bild av henne!? Ja, då kom han med en ännu sämre ursäkt- "Jag brukar byta bild i telefonen ibland..."
Sedan sa han att han hatar svartsjuka fruntimmer- varpå jag svarade att jag inte alls var svartsjuk, däremot väldigt ledsen och jag kände mig "utbytt"- mot en "internet-flirt". Då var jag verkligen ledsen- ja och arg! Inte nu, det känns mera som att jag har "sålt smöret och tappat pengarna" nu, har liksom ingenting kvar längre. Som vanligt när jag kliver in i ett förhållande så försöker jag nästan utplåna mig själv och mina egna önskningar för att ge min partner det han vill ha istället- vilket gör att det kan bli ganska intensivt i början och då slog han nästan bakut, jag blev orolig och försökte ännu mera, med resultatet att han backade ännu lite mer och då drog jag mig in i ett skal för jag blev sårad...Senare, när förhållandet gått i slentrian, för det gör det för dom allra flesta nån gång- blev det mera så att vi satt i varsitt hörn, han med sin telefon i köket och jag vid datorn och TV:n i vardagsrummet.
Det var väl kanske inte så bra för förhållandet att göra på det viset, men jag hade nog den där "rysshistorian" i bakhuvudet också...
Nog tjatat, han var och kommer alltid att förbli min allra bästa vän och nu när jag har fått skriva ur mig lite så känns det genast bättre- men jag känner mig mera ensam än på väldigt länge... Vi hade ju planerat så mycket som vi skulle göra tillsammans, samt att vi hade varit mycket goda vänner i mer än hälften av mitt liv innan vi blev ett par.
Jaja... Det får väl gå an ändå, antar jag!
