Men egentligen är det något helt annat som jag bara måste "få ur mig", just nu... Det handlar om den gången som jag var med barnen på ett utredningshem i Härnösand- "Bogården"- 2008 på senhösten/ vintern, jag minns faktiskt inte riktigt exakt när det var- har väl förträngt det...
Vi- jag och barnens pappa- skulle vara där i 6 veckor var med barnen för att vi skulle utredas som föräldrar och han- pappan fick vara där först. Eftersom allt var sekretessbelagt så fick jag inte veta nånting om hans tid där och det var väl egentligen meningen att han inte skulle få veta något om min tid där heller. Dock hade han en "spion" i huset- en tjej som han hade haft nån sorts förhållande med- och hon skvallrade gladeligen till honom om mina "göranden och låtanden".
Under den tid jag var där sov jag inte många timmar varje dygn, det var inte bara barnen som höll mig vaken, det hade jag nog klarat av! Men ett par bekanta till mig skickade sms nätterna igenom så jag fick aldrig sova riktigt och dessutom vaknade barnen av sms-signalerna. Inte kunde jag stänga av mobilen heller, för jag använde den som väckarklocka, då det inte fanns någon sådan där. Jag bad dom sluta med det, men dom respekterade det inte, skrev bara att (Jag ska försöka komma ihåg ungefär vad dom skrev) "Eftersom du skickade sms i svinottan när du var hos dina föräldrar och skyllde på att 'du var hos bönder', så sms:ar vi nu- och skyller på att vi har fest!" Totalt respektlöst, alltså!
Jag var alltid trött- och är man det så är man definitivt ingen bra förälder... Det gjorde väl inte saken bättre heller, att jag, innan vistelsen på Bogården, inte hade fått träffa mina barn på- ja, jag har för mig att det var fyra månader= dom "kände" mig inte längre och hade svårt att knyta an till mig. Dom var ju väldigt små då, Eddie var 2½ och Melinda fyllde 1 år under tiden där. Alltså; Från att inte ha träffat barnen på ca fyra månader, till att vara "mamma på heltid"- utan chans till minsta avlastning... Ja, förutom när jag skulle ha nåt av alla dessa (Förbannade!) samtal med personalen, då! För i dom fallen så var det någon annan som passade barnen.
Annars var det ju såklart jätteskönt att äntligen få vara tillsammans med barnen, jag gick promenader med dom varje dag- men jag fick ju aldrig gå ensam- aldrig vara ensam med barnen över huvud taget, utom när vi skulle (hrm-hrm...) "sova"... Ständigt övervakad, jag kände mig som en brottsling i ett fängelse! Idag kan jag säga att jag ångrar att jag över huvud taget gick med på att åka till det där Djävla stället! Men jag hade ju hört från bekanta att det var ett "bra ställe"- för övrigt samma bekanta som sms:ade på nätterna- vilket ju i och för sig säger en del. Sen- efteråt- visade det sig att föreståndarinnan var, mer eller mindre "partisk"- med pappan, mot mig. Hon hade nämligen arbetat på det barnhem som han vistades på som liten...
Min vistelse på Bogården avbröts efter 2½ vecka, p.g.a "fara för barnens liv"! (???) Jo... Jag hade stått och hackat lök till middagen och Eddie hängde i mina ben, så jag lyfte upp kniven för att han inte skulle nå den- och det tolkades som att jag tänkte hugga kniven i honom... Meeen- SUCK !!! Sen fick jag endast träffa barnen under övervakade umgängen "på allmän plats". Strax efter detta så träffade pappan en kvinna från Köping (Internetkontakt, antagligen) och tog med sig barnen dit- utan att jag hade ett "skit" att säga till om! (Jag sökte senare upp henne- via msn- och hon berättade en del intressanta saker, men sedan bröt hon kontakten- av rädsla för att han skulle snoka reda på henne genom mig...) Jag tycker att det var väldigt tråkigt att hon inte vågade hålla kontakten med mig, för hon var en väldigt trevlig och sympatisk tjej- detta säger jag trots att vi aldrig träffades! En stor önskan jag har nu är att hon kanske läser detta- och tar kontakt med mig, på något sätt...
Detta återstår ju att se!
tisdag 21 juni 2011
Tisdag 21/6 I drömmarnas värld...
Snart MIDSOMMAR!!! Förhoppningsvis blir det så att jag åker hem till mina föräldrar och firar den, utan barnen denna gång, eftersom det är pappans tur att ha dom den här gången- jag hade dom ju förra året. Fast det är ju inte jätteroligt precis att fira midsommar när man är "all outta cash"... Det är väl också en anledning till att jag vill åka till Stöde- där har jag både sällskap, mat för dagen- och- inte att förglömma, FLER kanaler än bara 4:an! :-)
Men nu till något helt annat; Igår kväll, kl 21 var det en film på TV:n: "Johan Falk- GSI"- och jag konstaterade, som så många gånger förut, att Jakob Eklund är rätt snygg, faktiskt! Som vanligt somnade jag ju mitt i filmen, det gör i och för sig inte så mycket för jag har sett den förut, men det kan ju ha varit en bidragande orsak till att jag drömde en mycket märklig dröm...
Det var midsommar (!) och jag var hos mina föräldrar och det här gjorde ju att drömmen kändes oerhört verklig! På något sätt så visade det sig iallafall att min-ehh?- "styvfaster"- min styvfarbrors nya kvinna, var nära bekant med, ja just det- Jakob Eklund! Jag fick i uppdrag att visa honom runt i byn, så vi gick en riktig långpromenad, pratade, skrattade och hade jätteroligt! Han var inte alls någon "snobbig kändis", utan en trevlig, lite blyg man... Håll i er nu, för nu kommer det märkliga- och faktiskt nästan skrämmande!
Vi hade faktiskt såpass trevligt och roligt att vi blev- förälskade!!! På tillbakavägen gick vi hand-i-hand och när vi kom hem igen satt min mamma ute på altanen och tittade på oss med en underlig blick- ungefär som om hon tänkte; "Men kan du bestämma dig nån gång, unge!" Skrockfull som jag är så kan jag ju inte låta bli att undra över vad den drömmen kan ha haft för betydelse- om det finns någon, eller om det helt enkelt bara var ett utslag av min saknad och längtan efter "min" Rickard... Som jag inte får träffa förrän tidigast den 27-28:e juni...
Men lite lustigt var det ju att jag vaknade med smaken och känslan av Jakobs kyssar på mina läppar! Mmm! ;-)
Men nu till något helt annat; Igår kväll, kl 21 var det en film på TV:n: "Johan Falk- GSI"- och jag konstaterade, som så många gånger förut, att Jakob Eklund är rätt snygg, faktiskt! Som vanligt somnade jag ju mitt i filmen, det gör i och för sig inte så mycket för jag har sett den förut, men det kan ju ha varit en bidragande orsak till att jag drömde en mycket märklig dröm...
Det var midsommar (!) och jag var hos mina föräldrar och det här gjorde ju att drömmen kändes oerhört verklig! På något sätt så visade det sig iallafall att min-ehh?- "styvfaster"- min styvfarbrors nya kvinna, var nära bekant med, ja just det- Jakob Eklund! Jag fick i uppdrag att visa honom runt i byn, så vi gick en riktig långpromenad, pratade, skrattade och hade jätteroligt! Han var inte alls någon "snobbig kändis", utan en trevlig, lite blyg man... Håll i er nu, för nu kommer det märkliga- och faktiskt nästan skrämmande!
Vi hade faktiskt såpass trevligt och roligt att vi blev- förälskade!!! På tillbakavägen gick vi hand-i-hand och när vi kom hem igen satt min mamma ute på altanen och tittade på oss med en underlig blick- ungefär som om hon tänkte; "Men kan du bestämma dig nån gång, unge!" Skrockfull som jag är så kan jag ju inte låta bli att undra över vad den drömmen kan ha haft för betydelse- om det finns någon, eller om det helt enkelt bara var ett utslag av min saknad och längtan efter "min" Rickard... Som jag inte får träffa förrän tidigast den 27-28:e juni...
Men lite lustigt var det ju att jag vaknade med smaken och känslan av Jakobs kyssar på mina läppar! Mmm! ;-)
söndag 12 juni 2011
Söndag 12/6 (Och som vanligt är det en "Bloody Sunday"...)
Fast idag "slipper" jag ju vådan av att behöva lämna barnen till deras pappa, för dom har inte ens varit hos mig den här helgen (heller...)...
Jag har haft (Oops! Där höll kaffet på att koka över!) en hel del dispyter med min "svåger"- ja, jag skriver så, för han är min älsklings bror- han tycker att jag bara klagar och gnäller hela tiden, alltså i mina statusar på Facebook. Menar på att jag inte ska skriva en massa "skit" om mitt ex, soc och andra "myndigheter". Men vad han inte ser är när jag verkligen skriver något positivt- nej han väljer att fokusera på det (eventuellt) negativa, t.ex om jag skriver att jag har haft/ har en bra dag, har varit "duktig" och städat/ diskat/ tvättat/ jobbat- bl.a och sedan tillägger att det är si och så många grader varmt/ kallt (="gnäll")- ja, då hakar han direkt upp sig på det enda negativa i meningen/arna...
Då undrar ju jag i mitt stilla sinne vem som egentligen är den mest negativa av oss?! Jag tog faktiskt bort honom som vän på "Fejjan" för han tog för mycket energi ifrån mig- energi som jag behöver till annat!
För att gå till något helt annat; Idag ska det (äntligen...) bli lite regn- och kanske t.o.m åska! Jippie! Jag fullständigt älskar åska! Det är bara såå mysigt och så blir det så skönt efteråt, luften blir liksom renare och hela världen känns "nytvättad"! Det har varit så varmt och kvalmigt i flera dagar nu, så det känns verkligen som om det behövs!
Men än så länge skiner solen- ja den "står som spön i backen"- och jag ska nog försöka vara ute lite mera idag- för det är ju faktiskt liiite svalare och då kan man ju gå ut utan att få andnöd...
Men nu ska jag dricka mitt morgonkaffe- för andra gången! Ha det gott! :-)
Jag har haft (Oops! Där höll kaffet på att koka över!) en hel del dispyter med min "svåger"- ja, jag skriver så, för han är min älsklings bror- han tycker att jag bara klagar och gnäller hela tiden, alltså i mina statusar på Facebook. Menar på att jag inte ska skriva en massa "skit" om mitt ex, soc och andra "myndigheter". Men vad han inte ser är när jag verkligen skriver något positivt- nej han väljer att fokusera på det (eventuellt) negativa, t.ex om jag skriver att jag har haft/ har en bra dag, har varit "duktig" och städat/ diskat/ tvättat/ jobbat- bl.a och sedan tillägger att det är si och så många grader varmt/ kallt (="gnäll")- ja, då hakar han direkt upp sig på det enda negativa i meningen/arna...
Då undrar ju jag i mitt stilla sinne vem som egentligen är den mest negativa av oss?! Jag tog faktiskt bort honom som vän på "Fejjan" för han tog för mycket energi ifrån mig- energi som jag behöver till annat!
För att gå till något helt annat; Idag ska det (äntligen...) bli lite regn- och kanske t.o.m åska! Jippie! Jag fullständigt älskar åska! Det är bara såå mysigt och så blir det så skönt efteråt, luften blir liksom renare och hela världen känns "nytvättad"! Det har varit så varmt och kvalmigt i flera dagar nu, så det känns verkligen som om det behövs!
Men än så länge skiner solen- ja den "står som spön i backen"- och jag ska nog försöka vara ute lite mera idag- för det är ju faktiskt liiite svalare och då kan man ju gå ut utan att få andnöd...
Men nu ska jag dricka mitt morgonkaffe- för andra gången! Ha det gott! :-)
söndag 5 juni 2011
Söndag 5/6
Idag är en sån där dag som jag egentligen skulle ha "blivit av" med barnen, men eftersom dom inte alls har varit hos mig den här helgen så behöver jag inte det... Man kan ju inte "förlora" nåt man inte har haft, liksom... Men vemodig känner jag mig ju ändå!
Jag skulle ju fortsätta berätta om mitt helvetes liv också... (Ni får ursäkta svordomarna, men dom hjälper till att förstärka och beskriva hur jag känner...) Sen borde jag ju berätta lite om Helsingforsresan jag har varit på också, men det får vänta till en annan dag, tror jag!
Jag vet att det är ganska många som undrar varför jag inte anstränger mig mera för att mina barn ska komma till mig och jag ska försöka förklara det nu...
Jag lämnade honom, mitt ex, när min dotter var bara ca 8-9 månader gammal. Jag stod helt enkelt inte ut längre- enligt honom så var allt jag gjorde fel, eller så gjorde jag det på fel sätt= Mitt sätt... Maten jag tillagade var antingen för mycket eller för lite kryddad/ saltad, för mycket/lite stekt/kokt mm. Det var aldrig bra hur jag än gjorde- han till och med klagade på hur jag städade, diskade, moppade golven; "Men sådär kan du ju inte göra förstår du väl? Gör såhär istället!" Så till slut gav jag upp och slutade helt enkelt med allt! Mitt självförtroende var så lågt att- ja det var tammefan lägre än Glocalnet!!!
Jag har luskat reda på exakt hur många platser mina barn har varit folkbokförda= Sonen har varit skriven på 7 ställen och dottern på 6- och då vet jag att det är långt ifrån alla ställen som dom har bott på! Dom har t.ex "bott" på flera ställen där dom inte har varit bokförda- och eftersom vi har gemensam vårdnad så ska ju egentligen jag skriva under och godkänna eventuella flyttar, men det har jag bara blivit tillfrågad om 2 gånger...?! Jag godkände EN flytt- som jag trodde när dom flyttade tillbaka från Köping (!), men det visade sig att dom aldrig ens var skrivna där, så det jag godkände då var alltså en flytt från Kramfors till Bollstabruk...
Under den tid som dom bodde i Köping fick jag inte träffa barnen alls på flera månader, likadant var det när jag hade lämnat honom, för det var ju inte barnen jag lämnade, fast det blev så i och med att han inte lät mig träffa dom... (HAN sa att det var barnen jag lämnade och inte honom och flera gånger har han hävdat att det var han som lämnade mig och inte tvärtom...) Enligt honom så var- och är- jag farlig för barnen- "alkoholist", "psykiskt sjuk", "manodepressiv", har ADHD/DAMP och alla upptänkliga "bokstavskombinationer"... Han har även kallat mig "psykopat"... Jaja, genom sig själv känner man andra, sägs det ju!
Jag undrar hur mycket barnen frågade efter mig då... När dom aldrig fick träffa mig... Just nu känns allt sådär jävla hopplöst igen- jag har stor lust att bara ge upp, låta fanskapet få hela vårdnaden så att det blir slut på skiten nån gång- men då är jag slut också... Sorry...
Jag skulle ju fortsätta berätta om mitt helvetes liv också... (Ni får ursäkta svordomarna, men dom hjälper till att förstärka och beskriva hur jag känner...) Sen borde jag ju berätta lite om Helsingforsresan jag har varit på också, men det får vänta till en annan dag, tror jag!
Jag vet att det är ganska många som undrar varför jag inte anstränger mig mera för att mina barn ska komma till mig och jag ska försöka förklara det nu...
Jag lämnade honom, mitt ex, när min dotter var bara ca 8-9 månader gammal. Jag stod helt enkelt inte ut längre- enligt honom så var allt jag gjorde fel, eller så gjorde jag det på fel sätt= Mitt sätt... Maten jag tillagade var antingen för mycket eller för lite kryddad/ saltad, för mycket/lite stekt/kokt mm. Det var aldrig bra hur jag än gjorde- han till och med klagade på hur jag städade, diskade, moppade golven; "Men sådär kan du ju inte göra förstår du väl? Gör såhär istället!" Så till slut gav jag upp och slutade helt enkelt med allt! Mitt självförtroende var så lågt att- ja det var tammefan lägre än Glocalnet!!!
Jag har luskat reda på exakt hur många platser mina barn har varit folkbokförda= Sonen har varit skriven på 7 ställen och dottern på 6- och då vet jag att det är långt ifrån alla ställen som dom har bott på! Dom har t.ex "bott" på flera ställen där dom inte har varit bokförda- och eftersom vi har gemensam vårdnad så ska ju egentligen jag skriva under och godkänna eventuella flyttar, men det har jag bara blivit tillfrågad om 2 gånger...?! Jag godkände EN flytt- som jag trodde när dom flyttade tillbaka från Köping (!), men det visade sig att dom aldrig ens var skrivna där, så det jag godkände då var alltså en flytt från Kramfors till Bollstabruk...
Under den tid som dom bodde i Köping fick jag inte träffa barnen alls på flera månader, likadant var det när jag hade lämnat honom, för det var ju inte barnen jag lämnade, fast det blev så i och med att han inte lät mig träffa dom... (HAN sa att det var barnen jag lämnade och inte honom och flera gånger har han hävdat att det var han som lämnade mig och inte tvärtom...) Enligt honom så var- och är- jag farlig för barnen- "alkoholist", "psykiskt sjuk", "manodepressiv", har ADHD/DAMP och alla upptänkliga "bokstavskombinationer"... Han har även kallat mig "psykopat"... Jaja, genom sig själv känner man andra, sägs det ju!
Jag undrar hur mycket barnen frågade efter mig då... När dom aldrig fick träffa mig... Just nu känns allt sådär jävla hopplöst igen- jag har stor lust att bara ge upp, låta fanskapet få hela vårdnaden så att det blir slut på skiten nån gång- men då är jag slut också... Sorry...
fredag 3 juni 2011
Lördag 4/6 Story of my F**king life...
Jag har ju "lovat" att jag ska berätta om allt som jag har varit med om- i mitt s.k "förhållande" med mitt ex, so here it goes;
Allt började egentligen med ett "slut"... Jag hade precis varit med om ett hjärtslitande uppbrott från en man som jag älskade av hela mitt hjärta- just det orkar jag inte riktigt gå igenom en gång till, har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg- när jag träffade mitt ex, min antagonist, den s.k "pappan" till mina (?) barn... Vi gick på en sån där "undanstoppar-kurs"/ datortek/ jobbsökarklubb som enbart finns till för att arbetslöshetsstatistiken ska se bättre ut. Det här är faktiskt skitjobbigt att skriva om- jag måste gå och röka och samla mig lite en stund...
Sådär... Nu har jag satt dit en panna kaffe också, så snart måste jag springa iväg och "fånga" den- innan den hoppar av spisen! Men än kan jag skriva lite till!
Hädanefter nämner jag honom som "exet"- den som jag har barn med, alltså... Han började sin "uppvaktning" med att helt enkelt tala om för mig att "vi passar ju så bra ihop" (hur man nu kan veta sånt efter ett par dagar på en kurs...?) sedan blev han mera intensiv- när jag nekade och nobbade honom flera gånger- han fortsatte att "tjata", ja nästan hota mig! Sa t.ex att "Det är bara jag som älskar dig", "Alla dina vänner är bara knarkare och alkoholister", "Dina kompisar bara utnyttjar dig, dom är sjuka i huvudet!", ni ska veta att det här pågick ett bra tag, innan jag till slut gav upp, tänkte: "Jamen okej då! Vi provar väl ett tag då, så kanske det blir tyst på'n!"
När vi väl hade blivit ett par såg han till att jag gjorde mig av med (nästan...) alla mina dåvarande vänner, bekanta- ja t.o.m släktingar! Han lyckades få mig att tro att det var min egen vilja och att det var bra för mig- jo, en sak till som han sa: "Du behöver inga andra, du behöver bara mig!"... (Förmodligen blir det här väldigt rörigt, men jag skriver tankarna precis som dom "ploppar upp" i skallen på mig!)
Han sa ju i och för sig att han inte hindrade mig från att träffa mina vänner och släktingar, men alltid när han bad mig hitta på nånting vi skulle göra och jag föreslog än det ena och än det andra, t.ex "Vi kan väl åka och hälsa på 'den-eller-den'?", eller "Vi kan väl åka hem till mamma?" "Jag vill åka och handla, för vi har nästan tomt i kylen och skafferiet"- ja då lät det alltid såhär: "Nej, henne tycker jag inte om!" "Såna ska man inte umgås med!" "Har inte du handlat så att det finns saker hemma så får du skylla dig själv!" Jag kom med flera olika förslag på vad vi kunde tänkas hitta på- och till slut sa jag, bara för att hitta på nånting: "Vi kan ju åka till 'N.N', då!" (Exets farbror...) "Ja men det var en bra idé!" (??????)
Han umgicks inte (gör det inte nu heller...) med sina egna föräldrar, för enligt honom så är dom- ja, gissa...? "Alkoholister"... Dom är skilda, mamman bor i Sollefteå, gifte om sig, men är nu änka- och pappan bor i Frånö med en ny kvinna. Jag tycker om dom båda, men mina barn har endast träffat sina farföräldrar ett par gånger- och det var när exet behövde barnvakt...
Vi flyttade till Härnösand, hade jobb där båda två och jag blev gravid- sex med honom var ingen njutningsfull upplevelse- jag gjorde det "för husfridens skull" för han blev på ren svenska SKITFÖRBANNAD när jag inte ville!!!
Jag hjälpte honom med körkortet, både ekonomiskt och med att plugga- men när jag sa att jag också ville ta körkort tyckte han bara att jag inte behövde det- "För han hade ju!!!".............
När sonen hade fyllt ett år var jag redan gravid med min (Fortfarande "?") dotter och vi (jag...) sökte med ljus och lykta efter en större lägenhet- det kan ju vara lite kämpigt att bo fyra stycken i en tvåa, liksom! Alla lägenheter i Härnösand som hade fler än 2 rum och kök var svindyra, så vi började se oss (Oj... Fortfarande var det bara jag som letade...) om efter ett billigt hus- att hyra eller köpa. Den här gången var det faktiskt han som "hittade" ett hus- blev tipsad av sin farbror- i Bjärtrå, där jag fortfarande bor kvar. För det var min mamma som köpte huset, för att hyra ut åt oss- hon litade inte på exet! Men det hindrade inte honom från att låsa mig ute ett par gånger, när jag hade gjort något som inte passade honom... En gång när jag hade lämnat honom så bytte han lås på dörren- på min mammas hus!?!
Nej, usch! Det här är åt helvete för jobbigt! Jag orkar faktiskt inte skriva mer just nu... Jag återkommer senare- när orken har återvänt!
Allt började egentligen med ett "slut"... Jag hade precis varit med om ett hjärtslitande uppbrott från en man som jag älskade av hela mitt hjärta- just det orkar jag inte riktigt gå igenom en gång till, har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg- när jag träffade mitt ex, min antagonist, den s.k "pappan" till mina (?) barn... Vi gick på en sån där "undanstoppar-kurs"/ datortek/ jobbsökarklubb som enbart finns till för att arbetslöshetsstatistiken ska se bättre ut. Det här är faktiskt skitjobbigt att skriva om- jag måste gå och röka och samla mig lite en stund...
Sådär... Nu har jag satt dit en panna kaffe också, så snart måste jag springa iväg och "fånga" den- innan den hoppar av spisen! Men än kan jag skriva lite till!
Hädanefter nämner jag honom som "exet"- den som jag har barn med, alltså... Han började sin "uppvaktning" med att helt enkelt tala om för mig att "vi passar ju så bra ihop" (hur man nu kan veta sånt efter ett par dagar på en kurs...?) sedan blev han mera intensiv- när jag nekade och nobbade honom flera gånger- han fortsatte att "tjata", ja nästan hota mig! Sa t.ex att "Det är bara jag som älskar dig", "Alla dina vänner är bara knarkare och alkoholister", "Dina kompisar bara utnyttjar dig, dom är sjuka i huvudet!", ni ska veta att det här pågick ett bra tag, innan jag till slut gav upp, tänkte: "Jamen okej då! Vi provar väl ett tag då, så kanske det blir tyst på'n!"
När vi väl hade blivit ett par såg han till att jag gjorde mig av med (nästan...) alla mina dåvarande vänner, bekanta- ja t.o.m släktingar! Han lyckades få mig att tro att det var min egen vilja och att det var bra för mig- jo, en sak till som han sa: "Du behöver inga andra, du behöver bara mig!"... (Förmodligen blir det här väldigt rörigt, men jag skriver tankarna precis som dom "ploppar upp" i skallen på mig!)
Han sa ju i och för sig att han inte hindrade mig från att träffa mina vänner och släktingar, men alltid när han bad mig hitta på nånting vi skulle göra och jag föreslog än det ena och än det andra, t.ex "Vi kan väl åka och hälsa på 'den-eller-den'?", eller "Vi kan väl åka hem till mamma?" "Jag vill åka och handla, för vi har nästan tomt i kylen och skafferiet"- ja då lät det alltid såhär: "Nej, henne tycker jag inte om!" "Såna ska man inte umgås med!" "Har inte du handlat så att det finns saker hemma så får du skylla dig själv!" Jag kom med flera olika förslag på vad vi kunde tänkas hitta på- och till slut sa jag, bara för att hitta på nånting: "Vi kan ju åka till 'N.N', då!" (Exets farbror...) "Ja men det var en bra idé!" (??????)
Han umgicks inte (gör det inte nu heller...) med sina egna föräldrar, för enligt honom så är dom- ja, gissa...? "Alkoholister"... Dom är skilda, mamman bor i Sollefteå, gifte om sig, men är nu änka- och pappan bor i Frånö med en ny kvinna. Jag tycker om dom båda, men mina barn har endast träffat sina farföräldrar ett par gånger- och det var när exet behövde barnvakt...
Vi flyttade till Härnösand, hade jobb där båda två och jag blev gravid- sex med honom var ingen njutningsfull upplevelse- jag gjorde det "för husfridens skull" för han blev på ren svenska SKITFÖRBANNAD när jag inte ville!!!
Jag hjälpte honom med körkortet, både ekonomiskt och med att plugga- men när jag sa att jag också ville ta körkort tyckte han bara att jag inte behövde det- "För han hade ju!!!".............
När sonen hade fyllt ett år var jag redan gravid med min (Fortfarande "?") dotter och vi (jag...) sökte med ljus och lykta efter en större lägenhet- det kan ju vara lite kämpigt att bo fyra stycken i en tvåa, liksom! Alla lägenheter i Härnösand som hade fler än 2 rum och kök var svindyra, så vi började se oss (Oj... Fortfarande var det bara jag som letade...) om efter ett billigt hus- att hyra eller köpa. Den här gången var det faktiskt han som "hittade" ett hus- blev tipsad av sin farbror- i Bjärtrå, där jag fortfarande bor kvar. För det var min mamma som köpte huset, för att hyra ut åt oss- hon litade inte på exet! Men det hindrade inte honom från att låsa mig ute ett par gånger, när jag hade gjort något som inte passade honom... En gång när jag hade lämnat honom så bytte han lås på dörren- på min mammas hus!?!
Nej, usch! Det här är åt helvete för jobbigt! Jag orkar faktiskt inte skriva mer just nu... Jag återkommer senare- när orken har återvänt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)