Tisdag 17/1- 12

Jaha... Det är tisdag... Dagen innan jag ska åka "hemåt"- mot dom norrländska skogarna igen... Jag ska ärligt säga att jag gruvar mig- inte för att jag lider av nån resfeber eller så- utan för att jag helt enkelt inte känner nån större lust att vara ensam i ett hus dit ingen kommer...

Om någon- mot förmodan- skulle få för sig att komma, så är det alltid, utan undantag, när jag har som allra mest ostädat och disken har hopat sig i drivor på diskbänken. Mina kompisar "skiter" väl i hur det ser ut, men min mor t.ex- HUUU!! Hon har en förmåga att få mig att känna mig väldigt "liten" och värdelös när hon sätter igång med sitt malande: "Ja, men du måste ju städa lite oftare! Såhär kan det ju inte se ut!!!" (Jasså?? Det ser du väl att det kan göra?!) Men aldrig att jag skulle opponera mig mot henne- så har jag inte blivit uppfostrad... Nej, jag fick alltid höra när jag var liten att jag var så "tyst och blyg".(???) Kanske hon (dom...) försökte forma mig till att bli en lydig flicka som inte gör så stort väsen av sig- inte vet jag?!

För ingen- ingen!- är tyst och blyg från början- man blir det grundat på den uppfostran och den miljö man lever i. Om "alla" dom vuxna i barnets omgivning talar om för barnet att hon/han är "tyst och blyg"- vad tror ni händer? Jag tror inte- jag vet vad som inträffar... Det var inte såå väldigt länge sen som jag lyckades kämpa mig ur den blygheten- alltså undviker jag i det längsta att umgås med såna personer som får mig att falla tillbaka dit igen- vilket då inkluderar även min mor!

Nu ska jag alltså åka tillbaka till Bjärtrå i morgon och jag vill inte!! Detta grundar jag mest på det faktum att jag har upplevt ett par attacker av panikångest- eller iallafall tolkar jag det som sånt. En natt vaknade jag- kallsvettig, hjärtat slog i "hundraåttio" och jag kunde inte få åt mig andan. Senare har jag känt mildare anfall/attacker i mer eller mindre "vaket" tillstånd- när jag är på väg att somna på kvällarna (oftast då) och när vi/jag har varit ute "bland folk". Detta är en anledning till att jag helst inte vill vara ensam- men jag vill heller inte vara "i farten" så mycket- tänk om jag får en panikångestattack när jag är ute på byn så att jag blir helkoko och inte hittar hem igen??

Jag måste vara en mycket konstig varelse- jag vill inte vara ensam och jag vill inte vara bland folk...

:-/

Söndag 8/1- 12

Jag är skrockfull... Smaka på ordet; "Skrockfull"... "Vidskeplig" är ju en synonym som låter lite bättre, men den beskriver inte riktigt den känslan iallafall! Jag tror INTE att man drabbas av otur för att man går under en stege, inte heller att det på något sätt skulle vara "farligt" att trampa på alla dessa gatubrunnar, men icke desto mindre så undviker jag att göra det!

Jag och min älskade såg på filmen: "La Bamba" en kväll och jag började fundera på vissa saker, t.ex: Den där talismanen som Ritchie Valens fick av indianen- om den inte hade gått sönder i bråket mellan dom två bröderna- vad hade hänt då?? Jag ställde frågan till älsklingen och han svarade med en motfråga: "Är du skrockfull?" "Ja" sa jag då "Låt det stanna där då!"...

Hmm... :-/

Dessa ord skrev jag in i min statusrad på Facebook igår, för det var så jag kände just då- och eftersom det har varit en massa omstruktureringar av datorn- hela datorn har bytts ut, för att vara noga- och jag inte kom åt mina inloggningsuppgifter, så iddes jag inte starta bloggen utan skrev det på "Fejjan" istället.

Vi satt även och pratade om lite andra saker, jag och min hjärtevän- bl.a detta vanliga huvudbry jag har; Mina barn... Jag har inte varken träffat eller pratat med dom sen före jul... Jag har inte ens skickat några julklappar till dom- helt enkelt för att jag vet att det är totalt lönlöst: "han"- pappan- skulle bara ha kastat bort sakerna jag skickat, barnen skulle aldrig ens ha fått se dom... Så trevlig är han mot sitt eget kött och blod! Jag kan tyckas vara en ovanligt kallsinnig kvinna, som inte engagerar mig mer i mina barn, men på mitt bakvända vis så är det ju faktiskt just det jag gör! Jag stannar i Skåne, hos den man jag älskar och känner mig trygg hos för att överleva...

Åker jag tillbaka till Ångermanland så blir jag ensam, då kommer alla tankar att rasa över mig och jag blir ledsen, arg och- faktiskt!-  RÄDD!! Jag har mina starka farhågor om att exet- barnens pappa- kommer att stå och banka på min dörr från morgon till kväll och inte ge sig förrän jag öppnar- varpå han antingen ger sig på mig verbalt eller fysiskt... Jag vet inte vilket som skulle vara värst, egentligen- psykisk terror har han ju utsatt mig för i flera års tid nu, men fysiskt har han inte gjort så mycket, egentligen- annat än att han har tvingat mig till sex och diverse andra "petitesser"... 

Dock är han för slipad och slug för att slå mig- för det kan jag ju anmäla honom för, om jag får märken av det. Det är massor av tjejer som har anmält honom för misshandel- och inte kommit nånvart med det så jag tar inga chanser- inte ens om han skulle ha slagit mig... Han är helt enkelt för slug- lyckas t.o.m få polisen att dansa efter hans djävla pipa- dom har inte trott ett smack på vad jag har sagt till dom- för han hade redan pratat med dom innan- och sagt att jag är psykiskt störd och aldrig talar sanning...

Ja ja, genom sig själv känner man andra...

Jag har en känsla av att detta blir mycket upprepningar, men jag kände att det var dags att "spy ur mig" igen innan jag helt går i småbitar... Samt berätta lite om varför jag väljer att befinna mig på 100 mils avstånd från mina barn- "frivilligt"!!

Inte verkar jag få någon respons från socionomkonsulten som är satt på vårt fall heller, eller från advokaten eller någon annan inblandad för den delen... Jag skickade ett mail till kommunfullmäktige för att ifrågasätta vad konsulten håller på med och om hon över huvud taget har mandat att göra som hon gör- mailet skickade jag i torsdags så jag inväntar svar någon gång inom dom närmaste dagarna- för jag markerade mailet som "VIKTIGT!!" Får väl se om det händer något snart...

:-/