Söndag- ännu en "bloody Sunday"- fast denna blev LITE bättre...

Har konstaterat att på Facebook får man inte spy galla över sitt liv och sin situation, längre... För då är man ett djävla neggo som tydligen inte har något existensberättigande... Eller en sur djävla bitch/fitta...

Jag skriver vad fan jag vill på min egen djävla Facebooklogg- punkt!

Och den som inte gillar det vet var utgången är...

Känner för att supa idag med, men det är ingen bra idé.

Har bara ätit två mackor- måste väl stoppa något mer i trynet, antar jag. Men jag minskar i vikt iallafall! Väl det då!

Jag får så många "tips" om hur jag kan (ska...) göra för att mitt liv ska bli bättre- men jag VET vad som måste göras... Men i nuläget är det så gott som omöjligt...

För alternativet är att jag blir bostadslös...

     

Fredag 5/ 10- 12 Fredagsfnys...

Tänkte en liten stund på mina barn- igen... Jag kom att tänka på en gång när min son, Eddie, var nästan nyfödd. Han blev så beundrad av alla för att han var så söt- och det var han. En bekant till barnens pappa- eller ja, hans faster- sa att Eddie var "näpen"- och det håller jag definitivt med om!! Han var jättesöt- med stora blå ögon och en liten pyttenäsa mitt i plytet...

Jag minns känslan jag hade när jag ammade barnen- tyvärr så blev det inte så länge, pga att jag kände mig stressad... Eddie ammade jag i 4½ månader och Melinda blev bara ammad i 1½ månad... Efter det var jag helt "torrlagd"- det gick inte att få ut en droppe- trots att jag använde en bröstpump för att försöka få igång produktionen igen...

Jag var helt enkelt för stressad- barnens pappa stod hela tiden bredvid eller bakom och- som han sa: "Peppade mig"... Hans åsikt om vad "peppa" innebär skiljer sig flera tusen mil från vad jag tycker... Han stod och såg på- och sa: "Du måste amma, han/hon måste ha bröstmjölk! Det är hans/hennes viktigaste mat!!" 

Jomen- försök att "squeeza" fram nån mjölk, då... Det gick inte alls bra, kan jag säga...! Ungen blev mer och mer hungrig- jag mer och mer stressad= mindre och mindre mjölk... Jag gav "tillägg"- bröstmjölksersättning- och det resulterade i att pojkstackarn blev trög i magen... Och jag fick skulden för det också... Så jag kämpade på med bröstpumpen, fast det mest gjorde ont och knappt gav något. Bröstmjölken är ju naturligt laxerande- det visste till och med jag innan jag fick barn själv... Men vad skulle jag göra- jag "sinade", pga stress- och när jag försökte få "alla inblandade" att förstå det- så var det ingen som lyssnade. 

Jag kände mig bara sämre och sämre som mamma- inte värd ett ruttet lingon ens- och bättre blev det inte av att ha en som "påminde" mig hela tiden om exakt hur djävla värdelös och vilken sopa jag var... Det är skönt att slippa den biten av allt det där... Det skulle vara ännu skönare om "dom där uppe i Kramfors med omnejd" kunde begripa att barnen behöver mig- mer än vad jag behöver dom... 

I am so fucking pissed-off right now... I think I could die- right here, right now...!

Måndag 12-10-01, kl 13.13.

Ingen rubrik denna gång- kände bara för att skriva ut klockslaget när jag började skriva...

 Känner mest för att skita i det mesta just nu...



Jag blir både fundersam, frustrerad och lite halvgalen- på "folk" som inte kan ta mig på allvar- utan bara vill ta mig på köksbordet...! Skämt åsido: Härom dagen så bad jag mina vänner på Facebook- eller rättare sagt jag undanbad mig "puffar"- helt enkelt eftersom jag kände att jag inte hade någon lust, eller ork att svar på dom= "puffa tillbaka"... Inte många som lyssnade där, då... I vanlig oordning! Däremot var det en som blev så "syrak" att han lämnade min vänlista... ?! Jaja, inte så stor förlust- han var "ny" så det gjorde inte så mycket.

Men det ska väl ändå vara upp till mig ifall jag vill ha puffar eller inte- jag menar:

 Sen var jag på ett sjuhelvetes taskigt humör också- ingenting blev som jag tyckte att det skulle bli, vilket fick sin förklaring några timmar senare- när jag fick mens... Ännu en sak jag retar mig på: I februari träffade jag en gynekolog, för jag misstänkte missfall; min mens var 2½ månad sen och när den kom så var det med en kraftig blödning och våldsamma smärtor... Gynekologen tittade på mig- där vi satt vid hennes skrivbord- och sa: "Du har kommit i klimakteriet!" Utan att ens undersöka mig... Om det nu skulle vara så att jag har gått in i klimakteriet så tycker jag att menshelvetet ska hålla sig så djävla långt borta från mig som den bara kan!! För faktum är att jag har haft mens varje djävla månad efter det!!! "Klimakteriet"- my ass!!! 


Det var missfall- jag har gått igenom några såna, så jag vet hur det känns- men, det glömde jag ju, såklart! *Mina* känslor räknas inte... Jamen nu har jag sagt vad jag ville säga- har bara en sak att tillägga!