Egentligen känner jag mig lite för trött och "itusliten" för att skriva, men samtidigt känner jag att jag liksom "måste" också- vill få ur mig lite av det som är jobbigt att bära på... Men- mina bekymmer känns ändå ganska små och obetydliga när jag har läst en blogg som en väninna har, hon ska på begravning i morgon. En av hennes väninnor har förlorat en dotter... Att förlora ett barn, till döden! Det måste ju vara en förälders absolut värsta mardröm! Det känns nästan "förmätet" av mig att "gnälla" som jag gör- mina problem går ju att åtgärda- hennes är oåterkalleliga!
Döden kan man inte göra ogjord, eller förhindra- jag har nämligen en tro: Att vi alla har en viss utmätt tid här på jorden och när den tiden är över så- ja jag tror inte att vi försvinner, att allt bara tar slut, nej jag tror faktiskt att det finns något efteråt... Jag tror på reinkarnation- att vi återföds, lever flera liv och lär oss mer för varje gång tills vi är "fullärda"! När vi har nått den "fulla lärdomen" tror jag att vi blir nån sorts skyddsandar, som vakar över våra älskade som vi har lämnat kvar i jordelivet.
Låter det flummigt, som om jag "skenar ut" lite? Ja, kanske men det är iallafall min tro och den kan ingen ta ifrån mig! Jag tror också på verkan och återverkan- allt man gör återspeglas, man får tillbaka allt ont respektive gott som man har gjort- och det kommer tillbaka tiofalt! Om du gör en god gärning så får du tillbaka det tio gånger om, men kanske inte förrän i nästa liv- eller ännu nästa- eller livet efter det.
Just nu känns det som att jag måste ha gjort nånting riktigt ondskefullt i nåt av mina tidigare liv för att få ett sånt "helvete" som jag har nu...
Igår var jag riktigt deppig, jag hade läst igenom utredningen som gjorts av soc angående mina barn- jag kan ju säga att jag mådde fysiskt illa av att läsa den! Vilket kvalificerat skitprat från exet- barnens s.k pappa! Det var en massa dravel om att jag missbrukade alkohol under vår tid tillsammans och detta gick ut över barnen på det sättet att jag inte gav barnen mat osv... Jovisst- jag drack alkohol- EN gång och det var ett mycket kraftigt skrik på hjälp! Jag svalde mina blodtryckstabletter med (uuuuäääääck!!!) cognac, ville inte leva längre under de förhållanden som jag levde i då! Fortfarande tillsammans med barnens far, hunsad, nertryckt, hånad- ja allt man kan tänka sig!
Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag gjorde det- han var aldrig nöjd! Allt jag gjorde var fel, jag var dålig på att laga mat, dålig på att städa, (ja, okej, jag erkänner- det ÄR jag...) dålig i sängen... Jag hade inga vänner kvar för "Du behöver inga andra än mig!" Jag fick knappt ens träffa mina släktingar, för han tyckte inte om dom... Nej, det är ju klart- dom hade ju genomskådat honom- eller iallafall min mamma hade det! (Tack, mamma!)
Numera har jag insett att det är han som har fel i skallen och inte jag- han är helt enkelt en "sociopat"! Kontrollfreak! Men- allt som han är kastade han över på mig- i hans värld var det jag som var en psykopat, svartsjuk och kontrollerande...
Nä, usch! Tur att jag har sluppit ifrån det där nu! Nu fattas bara att få enskild vårdnad om mina barn! Då ska jag visa honom hur man ska agera i en sån här tvist! Inte vara snål, missunnsam och ogin, som han har varit mot mig, nej inte alls! Tvärtom- bjuda på mig själv så att barnen får träffa och umgås med sin far så mycket som möjligt! För barnen behöver båda föräldrarna- sina riktiga föräldrar- inte en massa "surrogat-mammor" som han har haft till dom. För övrigt så behöver ju inte riktiga föräldrar nödvändigtvis vara dom biologiska- huvudsaken är att dom är äkta !
