Tisdag 26/2-13

Jaha...

Idag har jag väntat på resultat- eller samtal åtminstone- från psykavdelningen i Sundsvall i nästan en hel vecka... Det börjar nästan kännas lite "löjligt"- jag menar: Som illegal invandrare- så kallad "papperslös" kan man få gratis sjuk/psyk/tandvård utan att köa- dom får vård direkt, men som ursprungssvensk måste man dels köa i flera veckor/ månader/ år och sedan får man dessutom betala multum för vården...

Jag kommer kanske att fortsätta skriva senare, men just nu känner jag att det är "för tidigt" - jag vet ändå ingenting och känner mig enbart stressad, av diverse olika anledningar... Mest morsan, faktiskt!! Visst- det är alltid bra att komma överens och vara vän med sin mor- men det är inte alltid det funkar friktionsfritt, iallafall inte mellan oss två... Det mesta är ju mitt fel... Wieeeh...

Mera, mera mera...

Men jag vill inte mera nu!

Allt känns bara skit och piss och pest, ja till och med lite senapsgas! Jag känner mig som om jag vore 10-11 år igen... Ingenting kan eller får jag göra utan att nästan fråga om lov... Eeh, jag fyller faktiskt 46 år till hösten!! 

Men jag antar att jag har mig själv att skylla, jag menar- jag kunde ju ha struntat i att försöka döva min frustration med hjälp av alkohol. 

Jag kunde ha struntat i att vara ett lätt byte för diverse karlar. 

Jag kunde ha struntat i att vara så djävla svag. 

Ja, jag kunde till och med ha struntat i att leva!

Fredag 22/2 2013

En ny dag har tagit sin början, jag vaknade redan vid kl 03.00- låg vaken en stund innan jag vågade titta på klockan (mobiltelefonen) och då var den 03.12. Just nu är klockan 04.53... Det är fredag den 22 februari och min mor fyller år idag! Jo, jag har grattat henne, fast hon har ungefär samma åsikt om födelsedagar som jag har om julen- i alla fall om sin egen födelsedag!

Jag har i alla fall lyckats logga in på Facebook nu- till min stora lycka- och förmodligen alla andras stora förtret! Jag tror inte att min mor uppskattar det i alla fall…

Idag ska jag försöka ringa till den där människan som skulle ha ringt till mig igår- jag har för länge sedan gett upp hoppet om mänskligheten när det gäller såna saker- åtminstone myndigheter och dylikt! Dom hör aldrig av sig när det är sagt att dom ska! Jag satt och passade telefonen hela dagen igår- vi väntade till och med tills efter kl 18 med att åka till återvinningsstationen med returplast och dito glas. Eller- vi såg på ”Ghost Whisperer” först, det börjar ju kl 17, precis när middagsstöket är avklarat!

Nåja, jag återkommer så snart jag har lyckats få tag på henne- kanske tidigare beroende på hur mycket jag känner att jag måste ”skriva av mig”!

Torsdag 21/2 2013

Ny dag igen, torsdag nu, 21/2 och min lillebror fyller år idag. Han blir… 36…? Ja, 36 år blir han idag! Kanske han kommer hem på lite fika idag, då… Tur annars att det så sällan kommer folk hit- för jag har inte humör eller ork att vara social med en massa tokar. Det lär knappast komma någon idag heller, utom möjligen brorsan, då! Ja, mamma fyller ju år i morgon- hennes ålder är lättare att räkna ut, men eftersom hon är kvinna så undviker jag att nämna hur många år hon fyller! ;) Smart att fylla år nästan samtidigt- blir lättare med födelsedagsfika då, bara en tårta att göra/ köpa.

Inget telefonsamtal ännu, så jag kan bara vänta vidare… Nån gång lär dom väl höra av sig, antar jag! Ja, klockan är ju bara 10.46 än så dom har ju tid på sig!

Lyssnar på tAkida, i brist på inloggningsmöjlighet till Facebook… Skittrött på det mesta- jag hade ju tänkt mig att göra mig av med ett beroende åt gången, men det verkar inte ens som om jag får sköta mina missbruk i min egen takt heller. Funderar på att skita i allt och åka tillbaka till min älskade Per- så får han ta hand om mig istället!

Där har jag ju i alla fall tillgång till Facebook… Fast- med ett skohorn och en sjuhelvetes djävla tur så kanske jag kan logga in på Facebook i eftermiddag, d.v.s ifall jag inte måste fylla i nån djävla kod, som skickas till en djävla idiottelefon som jag inte längre har kvar... Jippie... Att jag lyckades logga in på bloggen var bara för att till det här kontot går det att ändra telefonnumret som koden ska skickas till- det funkar inte på Facebookinloggningen...!

På bilden nedan sitter min nybadade dotter "på tork" framför badkaret i huset i Bjärtrå... Sommaren 2010, tror jag att det var.

Ska se om jag hittar någon bild på min son också...

Nåja, det blev en bild på dom båda, men jag har inte en aning om hur jag ska kunna vända den rätt..

Lördag 9/2- 13

Tänk...

Det är lördag igen...

Och vad spelar det egentligen för betydelse...?

Alla dagar ser ju ändå likadana ut för mig- till största delen.

1. Vaknar
2. Pussar lite på Per
3. Kliver upp
4. Toabesök
5. Startar perkulatorn, alternativt värmer kaffe i micron.
6. Sätter mig vid datorn med kaffemuggen.

Sedan går dagarna, bara liksom "av sig själva"... Till att hänga på Facebook, kolla mail, leta jobb att söka på Platsbanken, söka jobb, få nobben, bli deprimerad... 

Kul liv..?

Nej!

Börjar få lite "resfeber"- ska ju åka "hem" till min mamma den 18:e februari. Det är väl kanske inte så mycket själva resan jag gruvar mig för- utan att träffa min mor...! Ja, faktiskt! För det kräver så mycket kraft, styrka och mod av mig att verkligen "ställa henne mot väggen" så att jag/ vi kan reda ut alla härvor och allt trassel från min barn- och ungdomstid.

För det är vad som krävs av mig för att jag någonsin ska kunna må bra igen.

Jag måste ju, som sagt, ta upp allt som har bidragit till att göra mig så "störd" och "avvikande"- och det vill inte säga lite! 

För det räckte ju inte med den "mannen" (kräket...) som antastade mig i min barn-ungdom! Nej, det fanns en till...

 

Föreståndaren för den lilla lanthandeln på byn- och den tillhörande lilla butiksbussen. Jag sommarjobbade nämligen där, både i butiken och på bussen. Skötte i princip hela butiken själv och när jag var "på bussen" skötte jag kassan.

Själva jobbet var både roligt och utmanande. Okej, dom dagar jag var i butiken kunde det ju bli lite långtråkigt eftersom kundunderlaget inte var så stort. En bra dag hade vi ca 8-10 kunder... Men eftersom jag oftast var ensam i butiken så kunde jag alltid "roa mig själv" med att spankulera omkring och rota i allt som fanns där. Där fanns verkligen allt! Från knappnålar till sängkläder, matvaror, husgeråd, toalettartiklar- ja allt! Jag hittade dambindor från 60-talet... Idag skulle jag ha varit helt lyrisk över att snoka i en sån nostalgisk guldgruva- då tyckte jag mest att det var kul och spännande.

Dom dagar jag följde med i butiksbussen, runt till dom små "utbyarna" som hade långt till närmsta butik, var det lite mera fart och fläkt. I och för sig blev det långa dagar- ibland var jag inte hemma förrän fram på småtimmarna, vid 1-2 tiden på natten. Skulle vara kul att höra vad facket skulle ha att säga om en sån sak...!

Men det var inte det jag ville "prata" om... Butiksföreståndaren/ chauffören- min "arbetsgivare"- började även han att tafsa på mig... 

Dock kunde jag "hantera" honom lite bättre än min tidigare plågoande- den här mannen var äldre och han respekterade när jag sa ifrån. Sedan gick det inte lika långt heller- det var mest "munväder"- alltså att han uttryckte sin lust att få vara nära mig och sin avundsjuka på alla unga killar som enligt honom hade alla chanser i Världen att få "ligge med mig"... Jo, kanske det...

Men det hindrade ju inte att jag kände mig äcklad- och undrade om det var så det skulle vara...

Nu vet jag att det inte ska vara så! 

Men det är ytterligare en sak som jag måste prata med min mor- och eventuell psykiater- om...

Bara hoppas på att mina sår och ärr kan läkas sen...             

Torsdag 7/2-13

Jaha...

Så var det torsdag igen, snart helg...

Egentligen har jag ingen större lust att berätta om det jag nu ska skriva... Men min älskade Per har sagt till mig att jag är som en "pyramid"- och att jag måste riva den, sten för sten, sedan vända på varenda sten och stampa ihjäl alla "kackerlackor" som finns där under. Det ska jag även göra hos psykiatern/kuratorn/terapeuten, när jag väl får komma till en sådan.

Men jag känner att jag måste skriva- "få skiten ur systemet"- iallafall tillfälligt. Det gnager i mig, det skär upp djupa- eller ännu djupare- sår  i mig och det måste jag stoppa upp på något sätt. Som sagt: iallafall tillfälligt, tills psyk får ta hand om mig. På riktigt denna gång.

Alla som känner mig vet att jag hatar julen, egentligen har jag inte så mycket till övers för någon storhelg alls, för det var ofta då "han" kom och besökte oss. "Han"- min barndoms pina, plågoande, själsdödare. Eftersom han var en vän till familjen- en mycket "god vän"!- så kom och gick han i huset lite som han ville när dom, hans familj, var i byn.

Som barn så hade jag inget eget rum, jag delade rum med min lillasyster. Dörren dit stod alltid öppen, så där kunde han inte komma åt mig. Nej, han gav sig på mig utomhus, bakom huset, uppe i skogen på andra sidan vägen, bortom all uppsikt. Eller hemma hos dom när jag hälsade på deras dotter, som var min vän/lekkamrat. 

Jag vet inte om jag har förträngt en hel del, men det är mycket troligt, för det jag minns från barndomen är inte så "grovt", mest "vuxenkramar", missförstådda klappar (smekningar) på rumpan och dylika tilltag. Men när jag blev äldre- tonåring, fick eget rum- kom han in till mitt rum (min borg...) och började med att småprata, "kallprata", sedan gick han närmare, ställde sig i vägen för dörren så att jag inte skulle ta mig ut, eller satte sig på sängen där jag (ofta) satt eller låg och läste.

Då började han tafsa "på riktigt", ta på mina bröst, mina lår, på mitt underliv- grep tag om min nacke, flåsade mig i örat och försökte kyssa mig... Jag vred mig som en mask, vilket triggade honom mera, han blev helt enkelt jättekåt av det!! Om jag försökte gå ut ur rummet så stoppade han mig, höll fast mig, tog tag i min hand och tvingade mig att smeka hans äckliga penis... Sen sa han att det inte var någon idé att jag berättade för någon, för: "Ingen kommer ändå att tro på ett barn..." 

När jag duschade så stod han utanför och kikade in genom badrumsfönstret, som vette ut mot balkongen. Det resulterade i att jag började duscha nere i källaren istället- för där fanns inget fönster. Vad jag kan minnas så trängde han aldrig in i mig, det gick aldrig så långt som till "regelrätt samlag", men det var ändå ett grovt övergrepp som har satt så djupa spår och sår i mig, att det påverkar mig än idag.

Dessa händelser ligger med all säkerhet till grunden för mitt promiskuösa leverne när jag blev "vuxen" och flyttade hemifrån. Mitt flackande; från man till man- från stad till stad, by till by- och även jobb till jobb. Sedan tror jag att det finns andra orsaker också- t.ex detta att jag varit tillsammans med ett par "män" (kräk, i min mening) som slagit mig- och för att få ett par dagars lugn och ro, så var jag tvungen att ge av min kropp= sex för husfridens skull. Så var det även med mina barns s.k "far"- dock var det aldrig fråga om fysiskt våld, "bara" psykisk terror. Vet inte vilket som är värst, faktiskt.

Jag sökte något i alla dessa män, något som jag aldrig fann och som jag heller inte vetat vad det har varit, fram tills nu. Jag sökte trygghet, men fann den aldrig. Nu har jag funnit den... 

 

 

Tisdag 5/2-13

Tisdag

Jag blir kvar hemma ett par veckor till innan jag ska åka till min mor...

Egentligen är jag liiiiite tveksam till om jag över huvud taget ska åka dit- det är ju faktiskt därifrån mina ursprungliga "problem" kommer. Min stackars älskling fick handskas med uppdämda, ihopsamlade och nedtryckta aggressioner sedan minst 20-25-30, ja kanske till och med så länge tillbaka som 35 år...!

Att visa känsloyttringar- åt något som helst håll- gick inte för sig i mitt tonårshem. Nej, det var ett sjukt och stört beteende. Knappt en kram, aldrig ett: "Jag älskar Dig!" Mest bara tjat, hårda ord och ett ganska stort antal "rump-daskningar"eller dragande i håret, öronen, d.v.s "aga".

Men det syntes aldrig utåt.

Hon- min mor- säger att dom, hon och min styvfar, gjorde det för att dom var oroliga för mig och det "farliga umgänge" jag hade i tonåren, men det började redan när jag var i 10-årsåldern. 

Med en man, en bekant till familjen.

Han "kramade" mig- på ett vuxet sätt och"tafsade" på mig, sa att om jag berättade för mina föräldrar så skulle dom ändå inte tro mig- för att jag var ett barn.

Min mor- ja, styvfarsan med- vet om detta nu, men dom fick inte höra det från mig, det var mina barns s.k "far" som sa det till dom... 

Detta fortsatte tills jag flyttat så djävla långt som jag klarade av att flytta, just då. Senare drog jag ju ända ner till Skåne en vända... Men saken var den, att den där djävla äckliga typen sökte upp mig i min lägenhet, under den tiden jag bodde kvar där uppe. Faktiskt var jag än flyttade så fick han tag på mig. Skaffade hemligt telefonnummer- till absolut ingen nytta alls för han snokade igenom mammas telefonlista. Så till slut höll jag mitt telefonnummer hemligt även för mina föräldrar ett tag.

Per, den man jag älskar mer än mitt eget liv, vet inget om detta- och han har hela tiden undrat varför jag har så lite kontakt med min mor... 

Ja, varför...?  

   

Måndag 4/1-13

Nu är det rätt så kört- och jag är rätt så skör...

Jag tackar min Per och dom vänner som har stöttat mig och stått vid min sida. Folk som inte har en aning om vad "saker och ting" handlar om, ska över huvud taget inte ens öppna käften- eller sätta fingrarna på tangentbordet...

Jag vet att jag har problem med alkohol och att jag kan få rejäla raseriutbrott om det vill sig riktigt illa, men jag vet också att dessa utbrott alltid har en bakomliggande orsak- eller flera... I mitt nuvarande fall är det inte bara "flera"- det är massor!!

Saknaden efter mina barn är en orsak, att jag inte får tag på något arbete är en annan- den senare resulterar i en icke-existerande ekonomi, vilket också det är en starkt bidragande orsak till mitt kraftiga utbrott härom sistens.

Nu ska det bli slut med det- jag ska åka till min mor och försöka få någon behandling på "hemmaplan"- eftersom jag är folkbokförd där uppe så får jag ingen vård här i Köping.

Sedan ska jag börja tjäna egna pengar, på det enda jag kan: Call-centerbranschen, typ.  

Då borde mitt självförtroende öka och jag får egna pengar= slipper känna mig "livegen". Den biten lär jag nog få känna när jag är hos morsan så att det "räcker ända upp i röven"... (="så att det räcker och blir över"...)