Idag är en sån där dag som jag egentligen skulle ha "blivit av" med barnen, men eftersom dom inte alls har varit hos mig den här helgen så behöver jag inte det... Man kan ju inte "förlora" nåt man inte har haft, liksom... Men vemodig känner jag mig ju ändå!
Jag skulle ju fortsätta berätta om mitt helvetes liv också... (Ni får ursäkta svordomarna, men dom hjälper till att förstärka och beskriva hur jag känner...) Sen borde jag ju berätta lite om Helsingforsresan jag har varit på också, men det får vänta till en annan dag, tror jag!
Jag vet att det är ganska många som undrar varför jag inte anstränger mig mera för att mina barn ska komma till mig och jag ska försöka förklara det nu...
Jag lämnade honom, mitt ex, när min dotter var bara ca 8-9 månader gammal. Jag stod helt enkelt inte ut längre- enligt honom så var allt jag gjorde fel, eller så gjorde jag det på fel sätt= Mitt sätt... Maten jag tillagade var antingen för mycket eller för lite kryddad/ saltad, för mycket/lite stekt/kokt mm. Det var aldrig bra hur jag än gjorde- han till och med klagade på hur jag städade, diskade, moppade golven; "Men sådär kan du ju inte göra förstår du väl? Gör såhär istället!" Så till slut gav jag upp och slutade helt enkelt med allt! Mitt självförtroende var så lågt att- ja det var tammefan lägre än Glocalnet!!!
Jag har luskat reda på exakt hur många platser mina barn har varit folkbokförda= Sonen har varit skriven på 7 ställen och dottern på 6- och då vet jag att det är långt ifrån alla ställen som dom har bott på! Dom har t.ex "bott" på flera ställen där dom inte har varit bokförda- och eftersom vi har gemensam vårdnad så ska ju egentligen jag skriva under och godkänna eventuella flyttar, men det har jag bara blivit tillfrågad om 2 gånger...?! Jag godkände EN flytt- som jag trodde när dom flyttade tillbaka från Köping (!), men det visade sig att dom aldrig ens var skrivna där, så det jag godkände då var alltså en flytt från Kramfors till Bollstabruk...
Under den tid som dom bodde i Köping fick jag inte träffa barnen alls på flera månader, likadant var det när jag hade lämnat honom, för det var ju inte barnen jag lämnade, fast det blev så i och med att han inte lät mig träffa dom... (HAN sa att det var barnen jag lämnade och inte honom och flera gånger har han hävdat att det var han som lämnade mig och inte tvärtom...) Enligt honom så var- och är- jag farlig för barnen- "alkoholist", "psykiskt sjuk", "manodepressiv", har ADHD/DAMP och alla upptänkliga "bokstavskombinationer"... Han har även kallat mig "psykopat"... Jaja, genom sig själv känner man andra, sägs det ju!
Jag undrar hur mycket barnen frågade efter mig då... När dom aldrig fick träffa mig... Just nu känns allt sådär jävla hopplöst igen- jag har stor lust att bara ge upp, låta fanskapet få hela vårdnaden så att det blir slut på skiten nån gång- men då är jag slut också... Sorry...
