Idag är det en strålande vacker- men kall- dag här i Bjärtrå. När jag tittade ut på termometern i morse visade den -26, så det blir en "innesittardag" idag! Eftersom jag bor i ett "tapetserat fårstängsel" så var inte temperaturen inomhus särskilt behaglig heller; + 13 i köket och + 16 i vardagsrummet...
Nej, jag ska väl börja från början, va? Jag är alltså en tjej, eller kvinna på 43 år som lever ett ganska vanligt men rätt jobbigt liv... Jag har två små barn som bor hos sin pappa och är hos mig varannan vecka från torsdag till söndag. Det är en kille som är 4½ och en tjej som nyligen har fyllt 3. Anledningen till att jag "bara" har dem varannat veckoslut är den biten i mitt liv som är jobbig. Barnens pappa (Jag vill inte ens säga hans namn- det är bara för mycket...) behandlade mig fruktansvärt illa, han gick aldrig till handgripligheter, dvs slog mig, men den verbala misshandeln kan vara minst lika hemsk! Först såg han till att jag inte hade några vänner kvar, han "hjärntvättade" mig, sade bl.a: "Du behöver inte några vänner, du har ju mig!" och "Dina 'vänner' är bara idioter, alkisar och knarkare". (Till saken hör ju att jag faktiskt har "såna" bekanta, ett par tidigare arbetskamrater som hamnat på fel spår och en före detta granne, som redan när vi bodde vägg i vägg, hade lättare alkoholproblem. Hennes alkoholism har eskalerat men det hör inte direkt till min historia, kanske berättar mer om det nån gång.)
Det värsta var ju när han började nedvärdera mina släktingar- mig hade han ju redan tryckt ner så djupt att jag inte ens orkade försöka ta mig upp igen. Jag fick nästan aldrig åka "hem" och träffa mina föräldrar och när vi nån enstaka gång åkte dit så stannade vi aldrig särskilt länge. Han HATADE min mamma redan från första ögonblicket, mest troligt för att hon genast såg vad han är för "sort".
Jag blev uppmanad att uppsöka psykolog, för enligt honom så måste jag ju vara helt sjuk i huvudet eftersom jag reagerade med ilska när han hånade och nedvärderade mig. Jag började tro honom, han hade ju lyckats manipulera mig så att jag inte hade ett uns självförtroende kvar. Så jag- som ju trodde att det var mig det var fel på- sökte psykolog och betalade 600:- i veckan- för att sitta och prata... Efter 7 eller 8 sessioner à 2,5 timmar sade psykologen till mig: "Vad gör du här egentligen? Du är inte psykiskt sjuk, du behöver bara någon att prata med! Jag remitterar dig till en kurator på primärvården istället!" Åh, vad det var skönt att höra någon säga det som jag egentligen vetat om hela tiden !
Men nu är jag faktiskt ganska trött, så jag slutar skriva- för stunden iallafall! Jag återkommer!
Kramar på er alla och ha en fortsatt bra dag! / Cecilia
