Men egentligen är det något helt annat som jag bara måste "få ur mig", just nu... Det handlar om den gången som jag var med barnen på ett utredningshem i Härnösand- "Bogården"- 2008 på senhösten/ vintern, jag minns faktiskt inte riktigt exakt när det var- har väl förträngt det...
Vi- jag och barnens pappa- skulle vara där i 6 veckor var med barnen för att vi skulle utredas som föräldrar och han- pappan fick vara där först. Eftersom allt var sekretessbelagt så fick jag inte veta nånting om hans tid där och det var väl egentligen meningen att han inte skulle få veta något om min tid där heller. Dock hade han en "spion" i huset- en tjej som han hade haft nån sorts förhållande med- och hon skvallrade gladeligen till honom om mina "göranden och låtanden".
Under den tid jag var där sov jag inte många timmar varje dygn, det var inte bara barnen som höll mig vaken, det hade jag nog klarat av! Men ett par bekanta till mig skickade sms nätterna igenom så jag fick aldrig sova riktigt och dessutom vaknade barnen av sms-signalerna. Inte kunde jag stänga av mobilen heller, för jag använde den som väckarklocka, då det inte fanns någon sådan där. Jag bad dom sluta med det, men dom respekterade det inte, skrev bara att (Jag ska försöka komma ihåg ungefär vad dom skrev) "Eftersom du skickade sms i svinottan när du var hos dina föräldrar och skyllde på att 'du var hos bönder', så sms:ar vi nu- och skyller på att vi har fest!" Totalt respektlöst, alltså!
Jag var alltid trött- och är man det så är man definitivt ingen bra förälder... Det gjorde väl inte saken bättre heller, att jag, innan vistelsen på Bogården, inte hade fått träffa mina barn på- ja, jag har för mig att det var fyra månader= dom "kände" mig inte längre och hade svårt att knyta an till mig. Dom var ju väldigt små då, Eddie var 2½ och Melinda fyllde 1 år under tiden där. Alltså; Från att inte ha träffat barnen på ca fyra månader, till att vara "mamma på heltid"- utan chans till minsta avlastning... Ja, förutom när jag skulle ha nåt av alla dessa (Förbannade!) samtal med personalen, då! För i dom fallen så var det någon annan som passade barnen.
Annars var det ju såklart jätteskönt att äntligen få vara tillsammans med barnen, jag gick promenader med dom varje dag- men jag fick ju aldrig gå ensam- aldrig vara ensam med barnen över huvud taget, utom när vi skulle (hrm-hrm...) "sova"... Ständigt övervakad, jag kände mig som en brottsling i ett fängelse! Idag kan jag säga att jag ångrar att jag över huvud taget gick med på att åka till det där Djävla stället! Men jag hade ju hört från bekanta att det var ett "bra ställe"- för övrigt samma bekanta som sms:ade på nätterna- vilket ju i och för sig säger en del. Sen- efteråt- visade det sig att föreståndarinnan var, mer eller mindre "partisk"- med pappan, mot mig. Hon hade nämligen arbetat på det barnhem som han vistades på som liten...
Min vistelse på Bogården avbröts efter 2½ vecka, p.g.a "fara för barnens liv"! (???) Jo... Jag hade stått och hackat lök till middagen och Eddie hängde i mina ben, så jag lyfte upp kniven för att han inte skulle nå den- och det tolkades som att jag tänkte hugga kniven i honom... Meeen- SUCK !!! Sen fick jag endast träffa barnen under övervakade umgängen "på allmän plats". Strax efter detta så träffade pappan en kvinna från Köping (Internetkontakt, antagligen) och tog med sig barnen dit- utan att jag hade ett "skit" att säga till om! (Jag sökte senare upp henne- via msn- och hon berättade en del intressanta saker, men sedan bröt hon kontakten- av rädsla för att han skulle snoka reda på henne genom mig...) Jag tycker att det var väldigt tråkigt att hon inte vågade hålla kontakten med mig, för hon var en väldigt trevlig och sympatisk tjej- detta säger jag trots att vi aldrig träffades! En stor önskan jag har nu är att hon kanske läser detta- och tar kontakt med mig, på något sätt...
Detta återstår ju att se!
