Jag vistas för tillfället hos min mor och far i Ede, strax utanför Stöde, för i morgon, lördag, ska jag åka till Ljungaverk och gå på musikfestival- ska se (och höra, såklart!!) Takida, Dead By April och några fler grupper som jag för närvarande inte kommer ihåg namnen på...
Jag har lite "huvudbry", inget direkt allvarligt, men dock... Börjar nästan tro att jag håller på att förälska mig i en av busschaufförerna "hemma på byn"! Han är jättetrevlig, snäll och har en otroligt härlig humor- han borde vara någonstans omkring min ålder- kanske t.o.m något år äldre och vi har suttit och pratat en hel del, liksom innan det är dags för avfärd och innan alla andra resenärer har klivit på... Känner mig ungefär som en tonåring- när jag ska åka buss "hemmavid" kollar jag alltid om det är han som kör och jag blir nästan besviken när det inte är han.
Ibland går jag t.o.m en extra sväng förbi busstationen bara för att kolla om han är där... Jo... Jag vet- tonårsfasoner!! ;) Precis som man gjorde i mellan och högstadiet, när man hade "span" på nån gullig kille! Långa omvägar bara för att kanske, förhoppningsvis få syn på den tillbedda- ja jisses! Fånigt!
Just nu längtar jag faktiskt nästan hem igen- bara för att hoppa på bussen och kanske få se honom...!? Och samtidigt har jag fått en annan "på halsen"- en gammal bekant som har hjälpt mig mycket nu efter separationen från den jag var tillsammans med fram tills för några veckor sedan...Han är däremot en massa år äldre och har "inte alla hästar i stallet", men han är också jättesnäll och hjälpsam, dock lite jobbig för han vill hela tiden ha med mig ut på olika aktiviteter... Suck! Jag är inte det minsta intresserad av honom och samtidigt vill jag inte såra... Vad är bäst- att bara avfärda honom- vänligt men bestämt eller ska jag "vänta ut" honom- vänta på att han ska tröttna liksom...? Jag har sagt till honom att jag bara vill ha honom som en vän, men jag tror inte att det har gått fram riktigt.
Gaaaaahh!!!
