Alltså- varför ska egentligen Lucia vara just BLOND??? Hallååå?? Lucia var en flicka/ kvinna från Syrakusa, Italien som  helgonförklarades på grund av att hon överlevde flera försök att skada/ döda henne. Hur många ursprungsitalienskor är (naturligt) BLONDA?? Att hon hade "ljus i hår" betyder inte att hon hade ljust hår!! Enligt legenden bar hon mat till fångar i djupa, mörka fängelsehålor- och vissa sägner säger att hon då bar ljus på huvudet, för att lysa upp i källargångarna.


http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia_%28helgon%29 

Torsdag 13/12-12

Lucia... 

Jag har varit med i massor av Luciatåg, men bara som tärna- aldrig som Lucia. Inte ens hemma, när vi lussade för mamma och pappa. Vi hade ju ingen Luciakrona...

http://youtu.be/JU8Rbv6jkmc  

Gillar Mia Skäringer, hon har "koll" på det där! 

Annars har vi "snackat" på en väns Fb-logg om mediciner/ psykofarmaka/ lugnande och värktabletter. Hon äter Tradolan- och blir rätt "snurrig" av dom- och min älskade äter, vid behov- för nerverna, Stesolid. Jag älskar honom så mycket- men när han har tagit en sån tablett blir han- inte "någon annan"- men så flummig att jag inte riktigt känner igen honom. Men fortfarande väldigt "go' och glad"... Mysig, rent av!

Jag har faktiskt inte riktigt fattat ännu att det faktiskt är vi- han och jag- på riktigt, äkta, här och nu...! Jag vågar inte riktigt tro på det, liksom...! Om jag förlorar honom så dör jag- då finns det inget kvar! Då är allt slut...!

Jag trodde inte att man kunde älska någon så mycket- det är till och med så att jag nästan älskar honom mer än jag älskar mina egna barn... Men- så "får" man ju inte säga...! Alltså är jag väl "knäpp", "galen" eller "sjuk" då!

http://www.youtube.com/watch?v=IgxZS4mWSrw

12 december

sjukt.förvirrad.nu

Jag är sååå totalt konfys just nu- fattar typ nada- heltilt i pannloben?!? Bara så djävla mycket som snurrar och spinner i hjärnan att jag bara vill kräkas på allt- och sen pissa på det och gå därifrån...

Vill inte längre...

Sjukt less på typ det mesta- för att inte säga allt!

Eller nästan iallafall. Önskar faktiskt att jag kunnat göra det nu!

2012-12-04 och en helt "vanlig" tisdag.

Tisdag, ja...

Jag börjar tröttna på Facebook och allt djävla skit som pågår där- hela klabbet är ett enda stort, virtuellt mentalsjukhus, där folk pratar bakom ryggen på varandra- om saker dom inte har en aning om, egentligen. Jag har fått "fan" för en sak som hände tidigare i våras/ somras, minns inte exakt när det var. Jag var med i en grupp, där en av admin's helt plötsligt började bete sig minst sagt "märkligt"- och plötsligt var vederbörande bara *borta*- från hela Facebook!? Eftersom det rörde sig om någon som jag ansåg/ anser vara en god vän, så blev jag ju såklart orolig- och jag och min dåvarande sambo åkte till den här (fr.o.m nu kallad "N.N") personens hemstad för att söka upp "N.N".

Vi lyckades inte, men senare ringde "N.N" upp ex-sambon och förklarade sig ha hamnat i ett tablettmissbruk- och valt att kliva åt sidan ett tag, för att inte ställa till med något "dumt". I vilket fall som helst så gjorde jag ett inlägg i den gruppen, om att "N.N" för tillfället var inne i ett tablettmissbruk och att jag därför valde att gå ur gruppen.

Efteråt fick jag höra av ex-sambon, som fortfarande var medlem där, att en annan medlem i gruppen skrivit om mig: att jag var en alkoholist som bara skulle- i princip- "hålla käften och inte yttra mig om sånt jag inte visste något om". Samt att den personen (kallad "X.X") "tyckte synd" om mig- och önskade att jag skulle "komma tillrätta med mina problem"- vilket var ett rent hån, tro mig- jag känner igen en sarkasm när jag hör/ läser den! Ännu senare blev jag åter vän med "N.N" och gick med i den gruppen igen. Utan att veta att "X.X" utsetts till admin... "X.X" hade nämligen blockat mig, av en totalt, enligt mig, töntig anledning: Jag tog bort "X.X" från min vänlista- och fick ett vansinnesmess som sade mig att jag gjort helt rätt. Först bara en fråga: "Varför tog du bort mig som vän?" och när jag svarade, ärligt, så fick jag ett spydigt, surt svar som jag inte har någon lust att ta upp nu- men det gick iallafall ut på att jag helt enkelt är en "dålig människa" som inte borde få finnas, typ.

Nå, jag gick som sagt med i gruppen igen- och fick spydiga kommentarer, som antagligen bara jag förstod innebörden i, eftersom ingen annan hade läst "X.X's" mess till mig... Undermeningen var iallafall att jag är en lögnare och en hycklare och "X.X" kunde inte förstå hur jag kunnat få komma tillbaka- för jag hade ju "pratat skit" om en admin...

Därför säger/ skriver jag: "Innan Du öppnar käften, eller sätter fart på tangentbordet: Ta reda på hur det verkligen förhåller sig!!" Jag var där: det var inte "X.X"... Jag såg: det gjorde inte "X.X"...

Och därmed låter jag resväskan vila på hyllan, igen... (I rest my case...)

Jo, förresten: jag ska till läkare idag... Har fått ont i ena bröstet- det spänner och är liksom "hårt" på en fläck...

Onsdag 28/11- 2012...

Julen står för dörren...

Jag hatar julen... Med allt vad det innebär- allt !! Pyntande, krims-krams, julklappar, shoppa, handla, springa i butiker och jaga efter saker som ingen egentligen vill ha och som alla byter tillbaka, eller säljer vidare när julen är över iallafall...

Lucia kan jag ändå tänka mig att fira- det är en helt annan sak! Men jag har fortfarande skitsvårt att förstå varför i hela friden alla tycker att Lucia ska vara blond- den ursprungliga, "första" Lucian var Italienska och hur många Italienskor var naturligt blonda på den tiden?? Inte många... Enligt sägen/ legenden/berättelsen så brann hennes hår- och det är därifrån textraden: "vitklädd med ljus i hår" (OBS! Inte "ljust hår"...) kommer... Så Lucia kan lika gärna vara rödhårig= lågor/ eld i håret...

Jag är inte religiös, men jag ÄR kristen, eftersom jag är döpt... Inte av egen fri vilja, dock... Jag känner inget som helst engagemang, ork eller lust att pynta och hålla på- men jag "måste"... Så jag får väl svälja min egen vilja- än en gång- och låtsas vara glad och trevlig... :-(

Usch!!!!! Vill inte!!!

  

Tisdag och småstressad...

Det är tisdag idag- en helt djävla vanlig fucking tisdag... Och jag är stressad som fan, för snart ska vi ha ett möte med en sockärring och sen klockan 15 ska jag vara på Arbetsförnedringen och prata med min kontakt där om eventuell utbildning till personlig assistent...

Jobb, ja... Jag ska ju söka minst tio jobb varje dag- eller i snitt iallafall- och hur i glödröda Gehenna ska jag kunna göra det när den där puckade sajten ligger nere i tid och otid...? Och det jobb jag redan har ger knappt ens så att det täcker kostnaden för att frakta min feta röv fram och tillbaka varje dag... Jobbet är inte heller riktigt i min "smak"- det är endast provisionsbaserad lönesättning och därmed väldigt resultatskrävande= jag måste prestera ett visst jobb/ antal utförda bokningar per dag för att över huvud taget få någon lön... Det gör att jag blir stressad och pressad, vilket definitivt inte är bra för vad jag klarar av att prestera...

Alltså- jag vill inte jobba där längre, trots att arbetskamraterna är skithärliga (alla utom en och "den" har inte varit där mer än en gång...) och stämningen är hög varje dag... Jag vantrivs, helt enkelt, p.g.a att jag inte fixar stressen...

Återkommer någon dag med mera tankar- just nu är det dax att fiffa mig eftersom vi snart får besök... Sen måste jag ju gå till Af...

Söndag- ännu en "bloody Sunday"- fast denna blev LITE bättre...

Har konstaterat att på Facebook får man inte spy galla över sitt liv och sin situation, längre... För då är man ett djävla neggo som tydligen inte har något existensberättigande... Eller en sur djävla bitch/fitta...

Jag skriver vad fan jag vill på min egen djävla Facebooklogg- punkt!

Och den som inte gillar det vet var utgången är...

Känner för att supa idag med, men det är ingen bra idé.

Har bara ätit två mackor- måste väl stoppa något mer i trynet, antar jag. Men jag minskar i vikt iallafall! Väl det då!

Jag får så många "tips" om hur jag kan (ska...) göra för att mitt liv ska bli bättre- men jag VET vad som måste göras... Men i nuläget är det så gott som omöjligt...

För alternativet är att jag blir bostadslös...

     

Fredag 5/ 10- 12 Fredagsfnys...

Tänkte en liten stund på mina barn- igen... Jag kom att tänka på en gång när min son, Eddie, var nästan nyfödd. Han blev så beundrad av alla för att han var så söt- och det var han. En bekant till barnens pappa- eller ja, hans faster- sa att Eddie var "näpen"- och det håller jag definitivt med om!! Han var jättesöt- med stora blå ögon och en liten pyttenäsa mitt i plytet...

Jag minns känslan jag hade när jag ammade barnen- tyvärr så blev det inte så länge, pga att jag kände mig stressad... Eddie ammade jag i 4½ månader och Melinda blev bara ammad i 1½ månad... Efter det var jag helt "torrlagd"- det gick inte att få ut en droppe- trots att jag använde en bröstpump för att försöka få igång produktionen igen...

Jag var helt enkelt för stressad- barnens pappa stod hela tiden bredvid eller bakom och- som han sa: "Peppade mig"... Hans åsikt om vad "peppa" innebär skiljer sig flera tusen mil från vad jag tycker... Han stod och såg på- och sa: "Du måste amma, han/hon måste ha bröstmjölk! Det är hans/hennes viktigaste mat!!" 

Jomen- försök att "squeeza" fram nån mjölk, då... Det gick inte alls bra, kan jag säga...! Ungen blev mer och mer hungrig- jag mer och mer stressad= mindre och mindre mjölk... Jag gav "tillägg"- bröstmjölksersättning- och det resulterade i att pojkstackarn blev trög i magen... Och jag fick skulden för det också... Så jag kämpade på med bröstpumpen, fast det mest gjorde ont och knappt gav något. Bröstmjölken är ju naturligt laxerande- det visste till och med jag innan jag fick barn själv... Men vad skulle jag göra- jag "sinade", pga stress- och när jag försökte få "alla inblandade" att förstå det- så var det ingen som lyssnade. 

Jag kände mig bara sämre och sämre som mamma- inte värd ett ruttet lingon ens- och bättre blev det inte av att ha en som "påminde" mig hela tiden om exakt hur djävla värdelös och vilken sopa jag var... Det är skönt att slippa den biten av allt det där... Det skulle vara ännu skönare om "dom där uppe i Kramfors med omnejd" kunde begripa att barnen behöver mig- mer än vad jag behöver dom... 

I am so fucking pissed-off right now... I think I could die- right here, right now...!

Måndag 12-10-01, kl 13.13.

Ingen rubrik denna gång- kände bara för att skriva ut klockslaget när jag började skriva...

 Känner mest för att skita i det mesta just nu...



Jag blir både fundersam, frustrerad och lite halvgalen- på "folk" som inte kan ta mig på allvar- utan bara vill ta mig på köksbordet...! Skämt åsido: Härom dagen så bad jag mina vänner på Facebook- eller rättare sagt jag undanbad mig "puffar"- helt enkelt eftersom jag kände att jag inte hade någon lust, eller ork att svar på dom= "puffa tillbaka"... Inte många som lyssnade där, då... I vanlig oordning! Däremot var det en som blev så "syrak" att han lämnade min vänlista... ?! Jaja, inte så stor förlust- han var "ny" så det gjorde inte så mycket.

Men det ska väl ändå vara upp till mig ifall jag vill ha puffar eller inte- jag menar:

 Sen var jag på ett sjuhelvetes taskigt humör också- ingenting blev som jag tyckte att det skulle bli, vilket fick sin förklaring några timmar senare- när jag fick mens... Ännu en sak jag retar mig på: I februari träffade jag en gynekolog, för jag misstänkte missfall; min mens var 2½ månad sen och när den kom så var det med en kraftig blödning och våldsamma smärtor... Gynekologen tittade på mig- där vi satt vid hennes skrivbord- och sa: "Du har kommit i klimakteriet!" Utan att ens undersöka mig... Om det nu skulle vara så att jag har gått in i klimakteriet så tycker jag att menshelvetet ska hålla sig så djävla långt borta från mig som den bara kan!! För faktum är att jag har haft mens varje djävla månad efter det!!! "Klimakteriet"- my ass!!! 


Det var missfall- jag har gått igenom några såna, så jag vet hur det känns- men, det glömde jag ju, såklart! *Mina* känslor räknas inte... Jamen nu har jag sagt vad jag ville säga- har bara en sak att tillägga!

Torsdag 27/9- 12 Piece of Mind

Jo...
Fast egentligen vill jag skrika: STOP PISSING ME OFF!!!

Jag är så djävla förbannad på typ ALLT just nu... Jag är skitless på att man inte får älska sitt land- att vi ursprungssvenskar inte får visa fosterlandskärlek till Sverige- för då är vi per automatik "rasist-fascist-nazister"...

Fast egentligen tror jag att mitt hat och min ilska mot invandrare och invandringspolitiken bottnar i att dom får all den hjälp och stöd som jag ju har skrikit mig hes efter i flera år... 

Pratade med en kontaktperson uppe i Kramfors tidigare idag- angående mina barn och eventuella chanser att få till ett umgänge med dom. Hon skulle ringa till barnens pappa och sedan ringa till mig och rapportera... Hon har inte ringt mig än... Och f.ö fick jag vänta på samtalet från henne i nästan 2 veckor... Hon blev bestört när jag berättade att jag inte har träffat barnen sen november 2011...

Jag betvivlar att "han"- ungarnas s.k "pappa" har pratat med henne, eller ens svarat i telefon... Han brukar kunna hålla sig undan myndigheterna. Sen betvivlar jag att hon kommer att tro på mig efter att hon pratat med honom- om hon lyckas nå honom... Han har en djävla förmåga att dupera folk- lyckades t.o.m få min egen mor att tro på honom istället för på mig...

Nästan synd att han aldrig slog mig- då hade jag i alla fall haft fysiska bevis mot honom...

Han är en av dom som lever idag endast för att jag inte vill sitta i fängelse....

2012-05-15... Länge sen igen, nu...

Ja, som sagt- det var ett tag sen jag skrev nåt på min blogg, men det ska jag försöka göra nåt åt nu, då... Jag känner att jag måste- det är ganska mycket som "brinner" i mig och jag kommer knappast att orka skriva ens hälften ändå...!

Jag älskar min "gubbe"- trots att jag gnäller och skäller på honom och "vrålar" ut min ilska och frustration på Facebook ibland- han kan inte hjälpa det- han har nån sån där "bokstavsåkomma"... Men det blir ju inte bättre av att den är obehandlad- han tror att det inte finns mediciner som hjälper, bara för att den medicin han tog som barn inte verkade som den skulle. Jag har talat om det för honom åtskilliga gånger (tjatat...)- men det bara studsar mot hans öron, verkar det som...

Ni som klagar på att det är stökigt i era hem- ni har aldrig varit till oss- här är STÖKIGT..!!! Jag har flera gånger skrivit att vi bor i en loppmarknad och det stämmer... Ändå ska ni veta att jag har röjt bort ganska mycket- utan att han vetat om det! Men jag har tröttnat- jag kan diska 2 ggr/dag och ändå är diskbänken fullbelamrad med disk... Vardagsrummet ser ut som ett förråd och jag orkar inte göra nåt åt det för så snart jag har stökat undan något så åker nästa pryl/ar fram... Jag ahr frågat FLERA gånger var han har sitt förråd- och ifall det är fullt?- men jag får bara till svar att; Jo, det finns ett förråd och det finns plats där- han berättar inte VAR det finns eller var nyckeln är... Fan jag kan bära grejerna dit själv, bara jag får undan dom!!!

Nåja, något helt annat nu... En kompis "där uppe i Kramfors" sms:ade härom dagen och berättade att hon träffat och pratat med den man jag aldrig kommer sluta älska- han kommer för alltid att ha en del av mitt hjärta i sin ägo... Jaja, nog om det nu- han hade berättat ingående om vad vi- han och jag- hade för oss i hans husvagn den sommaren det "begav sig", sommaren -04... Väninnan hade t.o.m blivit generad- och det vill inte säga lite det!! Hon brukar annars inte vara så "pimpinett" av sig! Hehehe, jag skulle ha velat se henne!! ;-)

I vilket fall så är och kommer han alltid att vara mitt livs stora kärlek- och jag har ju fått det bekräftat nu att han kände likadant... Men det var inte vår tid- jag får helt enkelt vänta till nästa inkarnation  och lägga in en ny stöt på honom då! Jag vet- sådär som man bara "vet" saker ibland- att vi har känt varandra i tidigare existenser/ inkarnationer- jag kände igen honom första gången jag såg honom i detta liv.

Vi var båda placerade på nån sån där åtgärd för att dölja arbetslösheten- det kallades "ALU"= ArbetsLivsUtveckling. Vi var på ett ställe som hette "Återvinningen"- en secondhand-butik där dom restaurerade allt ifrån kläder till möbler och hushållsattiraljer. Första dagen han kom och skulle "titta" på stället- jag hade redan börjat, hade väl varit där en vecka eller så- så stod jag och knäskurade trappan upp till andra våningen. Han kom in bakom mig- märk väl nu, vi hade aldrig mötts tidigare!- och han sa: "Står du på knä såhär tidigt på morgonen?"..... Hade det varit nu, idag- så hade jag huggit tillbaka- "Ja, jag väntar ju på dig förstår du väl?!"- men då var jag tyst, blyg och bara rodnade upp över öronen... Jag blev förälskad redan då- detta var 1997- och den känslan höll i sig upp genom åren. Vi träffades flera gånger- men antingen var jag upptagen- eller så var han det...

Jag fick helt plötsligt ett infall då, på våren 2004 och ringde upp honom- jag har fortfarande hans telnr i huvudet- jag var singel då och det visade sig att det var även han! Så jag tog en taxi och åkte hem till honom- kosta vad det kosta vill, tänkte jag! Om inte Muhammed kommer till berget får väl berget komma till Muhammed, då! Tog med en flaska vin och steg in i taxin... När jag kom fram så fick jag en varm kram- och sen satte vi oss och pratade- vi satt uppe hela natten och många nätter efter det. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv- varken förr eller senare- inte ens när barnen föddes!!!

Och sedan... Sedan började jag på en kurs och där gick även mina barns far- som jag avskydde redan från första början- han var på mig hela tiden och tjatade om att vi var så djävla perfekta för varandra... Han såg till så att jag blev beroende av honom- och jag lämnade mina vänner bakom mig- för enligt honom, vad han sade- så behövde jag inga andra än honom- bara honom!! Det var inte kärlek- fanns ingen alls från min sida, jag blev hjärntvättad- och från hans sida var jag bara ett offer- en stark kvinna som han ville "kväva"...

Men han kunde aldrig kväva mig- och inte heller känslorna för Håkan... Dom finns ännu kvar!  :´(

Måndag 2/7- 12

Hmm....
Jag undrar om det är läge att börja bli lite smånervös nu..?
Vi var och käkade på Wok-house tidigare idag, jag älsklingen och hans son... Jag gick före dom hem- klockan var väl nånstans runt 13-14-tiden när jag gick därifrån- och han har inte kommit hem än!!! Visserligen har han en förmåga att "glömma bort" att informera om ifall han hittar på nåt annat, men hallå?? SJU TIMMAR???

Men nu ringer han!!! Puuuhh!! <3

:-D

Onsdag 27/6- 12

Jaha... Det måste vara ett tecken... Varje gång jag ska uppdatera min blogg så har den *POFF!* ändrat utseende... En pik kanske? För att jag skriver så sällan? Ja, ja, whatever... Jag har några saker jag vill kräkas ur mig- och det är då jag skriver här... När jag vill lägga ordentliga "spyor"...! Sånt som inte finns plats/tid/ork till på Facebook-statusen.

Jag har haft vissa- eh, hur ska jag uttrycka mig- meningsskiljaktigheter, kanske, eller diskussioner?- med en FB-vän angående en massa, egentligen, men i huvudsak barn, barns rätt att leva, aborter, preventivmedel, adoptioner och var och ens rätt att bestämma över sin egen kropp...

För att åtminstone försöka förklara; Jag är av den åsikten att abort ska inte användas som ett preventivmedel, men abort ska heller inte förbjudas! Om någon blir gravid efter en våldtäkt tycker jag att hon ska ha rätten att avbryta graviditeten om hon känner att hon inte skulle orka föda barnet. Sen har jag även nämnt att jag- om jag fått bestämma innan jag föddes- skulle inte ha velat komma till världen... Varpå jag fick som svar/kommentar att jag nu har ett val- att fortsätta leva och göra det bästa av situationen, eller "strunta i allt"= begå självmord, antar jag väl att det skulle betyda?

Men det var inte så jag menade! OM jag inte hade fötts skulle ju varken jag eller någon annan veta om att jag skulle ha existerat?! Eller?? Jag menar- jag har ställt till med så djävla mycket skit- mitt största misstag var att skaffa barn... Missförstå mig rätt nu! Jag älskar mina barn- men vem fan vill att ens barn ska må skit? För det vet jag att dom gör... Och dom är utom räckhåll för mig, jag når dom inte... Fan, sochelvetet i Kramfors har aldrig lyssnat på vad jag har/hade att säga...! Jag ville redan från början- när jag "flydde" från barnens pappa- att barnen skulle till ett fosterhem! Eftersom jag visste att han skulle göra allt i sin makt- och makt har han!- för att hindra mig från att träffa barnen...

Det blev istället bestämt att barnen skulle vara hos en "kontaktfamilj" varannan helg- men inte ens det fick bestå- nej, nu är det helt djävla plötsligt pappan som ska ha nån djävla kontaktperson... Och barnen ska bo kvar hos honom... Soc har fortfarande inte lärt sig att dom ska lyssna på båda föräldrarna...

Inte har jag fått min lön än heller...
Jag skiter snart i allt...
Har skrivit testamente...

Söndag 10/6- 12

Suck...
Jaha, så har dom bytt utseende på bloggen oxå... Märks att det var ett par månader sen jag bloggade... Jag har fått jobb- och snart är jag utan jobb igen...! Företaget jag jobbar på ska lägga ner kontoret där jag jobbar... Egentligen skulle det vara "hemligt" tills alla på jobbet blivit upplysta, men dom flesta vet ju nu, så... Har en vecka kvar att jobba sen är det slut!

Det känns ungefär som om jag håller på att bli helt totalt tokig, för jag tycker att allt djävlas med/för mig... Jag har fått samtal ifrån soc i Kramfors och damen som ringde sa en del saker som var precis tvärtemot vad den förra "handhavaren" sa... Men som jag tolkade det hela så var det för att hon har läst BÅDA utredningarna- min och "pappans", det har ju inte jag gjort- pga sekretessen. Men det skulle inte förvåna mig ifall pappan (X-et/ idioten...) har läst MIN utredning- han fick iaf läsa mina journalanteckningar från "Bogården". Om han tjuvläste dom eller om han övertalade personalen att få läsa dom, vet jag inte.

Den 21:a ska jag iallafall gå på samtalsterapi igen- den förra sessionen gjorde mig gott, jag mådde skitbra när jag gick därifrån, så det är nog på tiden att jag går dit igen! För just nu mår jag inte jättebra, direkt...

Det blir nog bra, tror jag! :-)

Lördag 7/4-12, Påskafton,,, Eller Påsklördagen!

Jag är ledsen... Faktiskt... Det kanske verkar som om jag alltid bara är antingen glad, busig, "knasig" eller arg, men så är det inte... Jag är oftast ledsen, faktiskt.

Ledsen för att jag är här nere i Skåne och mina barn är där uppe i Ångermanland... Tror jag i alla fall att dom är! Det är det som är så förtvivlat ledsamt- jag vet inte var dom är! I och för sig så har jag själv valt att befinna mig på ca hundra mils avstånd ifrån dom, men det beror helt och hållet på självbevarelsedrift- om jag skulle tvingas vara där uppe, ensam  i ett hus, skulle jag helt duka under... Då skulle jag verkligen ta livet av mig.

Här nere har jag min älskling som håller mig kvar- där uppe har jag inget. Annat än ett rent helvete, vill säga... Visst, jag har mina "saker" kvar där, men vad sjutton betyder sånt egentligen?? Jag ska hämta allt som jag anser mig behöva, eller i alla fall sånt som jag vill ha med hit, sen "glömmer" jag skiten där uppe! För jag har en otroligt stark känsla av att jag har sett mina barn för sista gången... Tack så djävla mycket för det, "kära" soc i Kramfors...

Jo, förresten: Glad Påsk...

Onsdag 7/3- 12

Jag är faktiskt egentligen inte på något riktigt humör för att skriva- och ändå känner jag att det är just det jag behöver... Skriva av mig lite skit, alltså.

Jag har fått del av utredningen som har gjorts rörande mina barn- samt min och pappans föräldraroller. I den utredningen kunde jag läsa en massa fel, som jag tidigare påpekat, men som ändå inte rättats till. Jag fick även bekräftat att "Bogården"- utredningshemmet som vi spenderade ett antal veckor vardera på- inte varit objektiva i sin bedömning, utan dom har "hållit pappan om ryggen"= varit partiska med honom, mot mig. Det var samma visa redan första gången vi var där... År 2008...

Jag hade sagt till socionomkonsulten, "Maria", att jag var villig att avsäga mig vårdnaden om barnen- på ett villkor- att barnen får komma till ett fosterhem, där dom kan bli trygga och ha en stabil grund. Det jag läste i utredningen stämde inte alls med vad jag sagt... Delger lite av den här:

"...Eftersom Cecilia inom kort kommer att flytta till sin nye man i Skåne, samt att konflikten med "H" fortfarande är så infekterad, anser hon att varken hon eller "H" idag kan ge barnen det de behöver för att må bra. Cecilia vill att barnen ska placeras i familjehem och att hon och "H" ska få ha regelbundna umgängen med dem. Cecilia är tydlig med att hon inte mäktar med att vara en bra förälder idag. Anledningen är att hon under så många år farit illa i konflikten med "H" och att det har fått alldeles för stora konsekvenser för hennes mående. Cecilia är till och med villig att avsäg sig vårdnaden för att på så vis undvika fortsatt kontakt med "H"..."

"Utbildning, fritid och stimulans:
Utredarens uppfattning om föräldrarnas förmåga att tillgodose "E" i dennes behov av utbildning, fritid och stimulans.
"H":
"..."H" har allvarligt brustit vad det gäller att tillgodose "E" i hans behov av utbildning och stimulans. På grund av "H":s egna behov har "E":s behov fått stå tillbaka. När situationen kring "H" blivit alltför turbulent och oförutsägbar, har han inte utifrån ett barnperspektiv kunnat tillgodose "E":s behov framför sina egna. Efter sin vistelse på Bogården har "H" dock förändrat sina prioriteringar och min bedömning är att han med stöd av en föräldrastöd kontakt, fortsättningsvis kommer att kunna tillgodose "E" tillräckligt även i detta"

"C":
"Min bedömning är att "C" tillräckligt kunnat tillgodose "E":s behov av en trygg, förutsägbar och regelbunden tillvaro på förskolan under den tid han vistats hos henne. Efter vistelsen på Bogården har hon dock verbalt uttryckt en önskan om att avsäga sig sitt föräldraskap. (?????) Detta innebär att "C" i dagsläget varken är boende eller umgängesförälder och således inte aktuell gällande min bedömning om hennes nuvarande förmåga att tillgodose "E" i hans behov av utbildning/fritid och stimulans"...

Så- jag är borträknad, avpolletterad, ingenting att lyssna på och helt utan rättigheter... Inte undra på att "dom" inte har hört av sig till mig... Jag "finns" ju inte i deras värld längre...

75% av det jag läste var lögner- och rena antaganden från socionomens sida- förvrängningar av vad jag sagt så att det passar henne- och pappan- bättre...

Är det så djävla underligt om jag helt har förlorat  livslusten...?

Torsdag 1/3 2012

Första mars...

Första vårdagen... Jag mår skitdåligt, för det är även dagen innan min älskade son fyller år: 6 år fyller han i morgon och ska börja i 6-årsgruppen, f.d "lekskolan" till hösten.

Men som vanligt är det väl mitt eget fel att jag inte får träffa honom- jo, på sätt och vis är det ju det- jag är ju inte "hemma"- där pappan kan komma åt mig. Jag befinner mig- med vett och vilje- ca 100 mil därifrån, enbart för att annars går jag under- jag orkar helt enkelt inte sitta ensam i ett hus på 5 rum och bara glo mellan fyra väggar! Och ännu mindre orkar jag gå ut på byn och möta alla blickar från alla djävla skvallerkärringar...

Om jag skulle vara där uppe så skulle jag gå sönder- av oro, nervositet och av längtan tillbaka hit ner. Jag antar att många har hört talas om det nyuppfunna uttrycket "stalkning"? Något liknande höll han på med, barnens pappa, kollade alltid vad jag gjorde och med vem/vilka jag umgicks, för att kunna rapportera till soc och andra berörda myndigheter. Detta gjorde han även dom gånger som jag inte hade umgänge med barnen- allt för att få "bevis" som han kunde skicka till socialsekreterarna som handhade vårt fall. I vanliga fall så gör jag inte mycket "väsen" av mig, jag är väl som folk är mest, fast lite mera "enstörig" kanske.

Dom gånger som han har förföljt mig (Jo, det har han gjort!!) har jag tyvärr (?) varit på väg från t.ex Systembolaget- eller Apoteket, som ligger i samma hus... Grundat på det har han genast (!) ringt till soc och gapat om att jag super som ett svin!!! Jaha?? Om jag dricker vin när jag inte har barnen ska han väl skita högaktningsfullt och djävligt blankt i! Han ska inte bry sig ifall jag dricker vin när dom är hos mig heller- så länge det stoppar vid ett glas eller två och jag gör det när dom har lagt sig för kvällen!

Men- han har omyndigförklarat mig- och nedvärderat mig länge nog nu, jag vill inte vara med om det längre- därför håller jag mig i Skåne! Här kan han inte komma åt mig! Så- ja, jag får skylla mig själv för att jag inte kan träffa min son- men så fan heller om jag tänker ta på mig skulden för att pappan inte låter mig prata med honom i telefon...

Tisdag 17/1- 12

Jaha... Det är tisdag... Dagen innan jag ska åka "hemåt"- mot dom norrländska skogarna igen... Jag ska ärligt säga att jag gruvar mig- inte för att jag lider av nån resfeber eller så- utan för att jag helt enkelt inte känner nån större lust att vara ensam i ett hus dit ingen kommer...

Om någon- mot förmodan- skulle få för sig att komma, så är det alltid, utan undantag, när jag har som allra mest ostädat och disken har hopat sig i drivor på diskbänken. Mina kompisar "skiter" väl i hur det ser ut, men min mor t.ex- HUUU!! Hon har en förmåga att få mig att känna mig väldigt "liten" och värdelös när hon sätter igång med sitt malande: "Ja, men du måste ju städa lite oftare! Såhär kan det ju inte se ut!!!" (Jasså?? Det ser du väl att det kan göra?!) Men aldrig att jag skulle opponera mig mot henne- så har jag inte blivit uppfostrad... Nej, jag fick alltid höra när jag var liten att jag var så "tyst och blyg".(???) Kanske hon (dom...) försökte forma mig till att bli en lydig flicka som inte gör så stort väsen av sig- inte vet jag?!

För ingen- ingen!- är tyst och blyg från början- man blir det grundat på den uppfostran och den miljö man lever i. Om "alla" dom vuxna i barnets omgivning talar om för barnet att hon/han är "tyst och blyg"- vad tror ni händer? Jag tror inte- jag vet vad som inträffar... Det var inte såå väldigt länge sen som jag lyckades kämpa mig ur den blygheten- alltså undviker jag i det längsta att umgås med såna personer som får mig att falla tillbaka dit igen- vilket då inkluderar även min mor!

Nu ska jag alltså åka tillbaka till Bjärtrå i morgon och jag vill inte!! Detta grundar jag mest på det faktum att jag har upplevt ett par attacker av panikångest- eller iallafall tolkar jag det som sånt. En natt vaknade jag- kallsvettig, hjärtat slog i "hundraåttio" och jag kunde inte få åt mig andan. Senare har jag känt mildare anfall/attacker i mer eller mindre "vaket" tillstånd- när jag är på väg att somna på kvällarna (oftast då) och när vi/jag har varit ute "bland folk". Detta är en anledning till att jag helst inte vill vara ensam- men jag vill heller inte vara "i farten" så mycket- tänk om jag får en panikångestattack när jag är ute på byn så att jag blir helkoko och inte hittar hem igen??

Jag måste vara en mycket konstig varelse- jag vill inte vara ensam och jag vill inte vara bland folk...

:-/

Söndag 8/1- 12

Jag är skrockfull... Smaka på ordet; "Skrockfull"... "Vidskeplig" är ju en synonym som låter lite bättre, men den beskriver inte riktigt den känslan iallafall! Jag tror INTE att man drabbas av otur för att man går under en stege, inte heller att det på något sätt skulle vara "farligt" att trampa på alla dessa gatubrunnar, men icke desto mindre så undviker jag att göra det!

Jag och min älskade såg på filmen: "La Bamba" en kväll och jag började fundera på vissa saker, t.ex: Den där talismanen som Ritchie Valens fick av indianen- om den inte hade gått sönder i bråket mellan dom två bröderna- vad hade hänt då?? Jag ställde frågan till älsklingen och han svarade med en motfråga: "Är du skrockfull?" "Ja" sa jag då "Låt det stanna där då!"...

Hmm... :-/

Dessa ord skrev jag in i min statusrad på Facebook igår, för det var så jag kände just då- och eftersom det har varit en massa omstruktureringar av datorn- hela datorn har bytts ut, för att vara noga- och jag inte kom åt mina inloggningsuppgifter, så iddes jag inte starta bloggen utan skrev det på "Fejjan" istället.

Vi satt även och pratade om lite andra saker, jag och min hjärtevän- bl.a detta vanliga huvudbry jag har; Mina barn... Jag har inte varken träffat eller pratat med dom sen före jul... Jag har inte ens skickat några julklappar till dom- helt enkelt för att jag vet att det är totalt lönlöst: "han"- pappan- skulle bara ha kastat bort sakerna jag skickat, barnen skulle aldrig ens ha fått se dom... Så trevlig är han mot sitt eget kött och blod! Jag kan tyckas vara en ovanligt kallsinnig kvinna, som inte engagerar mig mer i mina barn, men på mitt bakvända vis så är det ju faktiskt just det jag gör! Jag stannar i Skåne, hos den man jag älskar och känner mig trygg hos för att överleva...

Åker jag tillbaka till Ångermanland så blir jag ensam, då kommer alla tankar att rasa över mig och jag blir ledsen, arg och- faktiskt!-  RÄDD!! Jag har mina starka farhågor om att exet- barnens pappa- kommer att stå och banka på min dörr från morgon till kväll och inte ge sig förrän jag öppnar- varpå han antingen ger sig på mig verbalt eller fysiskt... Jag vet inte vilket som skulle vara värst, egentligen- psykisk terror har han ju utsatt mig för i flera års tid nu, men fysiskt har han inte gjort så mycket, egentligen- annat än att han har tvingat mig till sex och diverse andra "petitesser"... 

Dock är han för slipad och slug för att slå mig- för det kan jag ju anmäla honom för, om jag får märken av det. Det är massor av tjejer som har anmält honom för misshandel- och inte kommit nånvart med det så jag tar inga chanser- inte ens om han skulle ha slagit mig... Han är helt enkelt för slug- lyckas t.o.m få polisen att dansa efter hans djävla pipa- dom har inte trott ett smack på vad jag har sagt till dom- för han hade redan pratat med dom innan- och sagt att jag är psykiskt störd och aldrig talar sanning...

Ja ja, genom sig själv känner man andra...

Jag har en känsla av att detta blir mycket upprepningar, men jag kände att det var dags att "spy ur mig" igen innan jag helt går i småbitar... Samt berätta lite om varför jag väljer att befinna mig på 100 mils avstånd från mina barn- "frivilligt"!!

Inte verkar jag få någon respons från socionomkonsulten som är satt på vårt fall heller, eller från advokaten eller någon annan inblandad för den delen... Jag skickade ett mail till kommunfullmäktige för att ifrågasätta vad konsulten håller på med och om hon över huvud taget har mandat att göra som hon gör- mailet skickade jag i torsdags så jag inväntar svar någon gång inom dom närmaste dagarna- för jag markerade mailet som "VIKTIGT!!" Får väl se om det händer något snart...

:-/