Jag har varit duktigt slö idag- mest bara "såsat" runt på Facebook, myst med katten och slumrat på soffan... Jag känner att jag, i vanlig ordning den här tiden på året, håller på att glida in i en lättare depression och det är en himla tur att jag ska åka ner till Skåne, till min älskling på tisdag...
När jag surfade runt på "Fejjan" så ramlade jag över en tråd som jag inte ens orkade trassla in mig i- den handlade om moder/föräldraskap... Det var några som diskuterade "meningen med livet" och varför man skaffar barn... Dom nämnde också att om man inte ville ha barn så finns det ju abort och preventivmedel. Eller fosterföräldrar. Jag blev ärligt talat jätteledsen, för jag hade sånär gett upp innan jag fick mina två smågrisar- och dom fick jag inte behålla...
Jag super inte som ett svin, skulle aldrig drömma om att festa när barnen är hos mig! Ett par glas vin kan jag ta- när dom har somnat, men inget mer!! Jag knarkar inte, jag är inte ute och "rumlar runt" med kreti och pleti och jag slår inte mina barn! Ändå har dom tagits ifrån mig- p.g.a att deras far (?) säger till var och en som vill lyssna att jag är psykiskt störd, att jag slår barnen, att jag inte kan fixa mat, inte kan få barnen att lägga sig på kvällarna- ja listan kan göras hur lång som helst!!
Jag har nu gett upp- eller rättare sagt; jag "samlar mina trupper"- försöker bygga upp en inre armé för att orka kämpa för att få tillbaka dom.
När jag var 20- vilket ju i och för sig kan tyckas tillräckligt vuxet för att skaffa barn- genomgick jag en abort, helt enkelt för att jag inte ansåg mig vara mogen- och dessutom gjorde killen slut när jag talade om att jag var gravid. Han sa, ordagrant: "Men hur kan jag veta att det är mitt då? Nä, det där får du ta hand om själv!"
Sen gick det ett par år, jag träffade en annan kille och vi försökte skaffa barn- lyckligtvis blev det inget- lyckligtvis för att han slog mig både gul och blå och svart. Jag tog mig ur det förhållandet ett par erfarenheter rikare och flera illusioner fattigare.
Åren gick och jag träffade ett par män, blev gravid ett par gånger- och fick missfall, sammanlagt tre stycken. När jag kom upp i "krisåldern"= 35+ hade jag så gott som helt gett upp, försökte intala mig att jag inte ville ha barn- att jag skulle adoptera om jag skulle ha några! Så det så! Då träffade jag en man som kom att bli den som jag har älskat mest av alla i hela världen!! (Sorry, älskade Carl Magnus Åkerblom, men så är det...) Han var lika gammal som jag- bara några månader äldre. Vi trivdes ihop, hade liknande intressen och dessutom var vi lika till utseendet- det var faktiskt t.o.m en del som frågade om vi var syskon! Men- han var totalmotståndare till att skaffa egna barn- värre t.o.m än vad jag var!!
Djupt sårad och med ett brustet hjärta kravlade jag mig tillbaka till min lilla vrå igen för att slicka mina sår. Då fick jag ett besked från Arbetsförmedlingen om att jag skulle infinna mig på "Resurscentrum" i Kramfors= förklätt Datortek= vuxendagis... Jag hade inget val- nekade jag skulle jag förlora min A-kassa, så jag gick dit... Där var han- mina barns far, min antagonist, mitt absoluta hatobjekt!! Han såg att jag var svag, att jag var "nysårad" och att jag kände mig mindre värd. Han lade in en kraftig stöt på mig- och jag nobbade, han fortsatte, jag nobbade- så fortsatte det ganska länge- tills han hade sett till att jag inte hade några vänner alls kvar- för han skrämde ju bort dom- eller fick mig till att göra det...(!?) Jag gav upp- vilket jag ångrar gruvligt än idag... Det är faktiskt det enda jag ångrat i hela mitt liv! Jag hade hellre varit helt barnlös än att ha det såhär!!
Därför orkar jag inte ge mig in i såna diskussioner som involverar föräldraskap/ moderskap- det får mig helt enkelt att må PISS!!
