Söndag 5/12 2010

Söndag-vilodag...

Man ska helga vilodagen, står det i bibeln... Det har jag gjort idag, tänkte "röja" lite här och fixa lite mysigt tills barnen kommer på torsdag, men helt ärligt så blev jag slö och lat, så jag har bara plockat lite och sen har jag "latat mig" resten av dan. Jag är inte troende, tror inte på Gud iallafall. Däremot tror jag att det finns nån sorts "högre makt", en andlighet, som hjälper oss när vi har det svårt. Jag tror att denna högre makt ser till att allt i världen liksom jämnas ut, blir rättvisare. T. ex att om man gör en god gärning så får man nånting gott tillbaka. Likadant om man gör nånting "ont"- då får man det tillbaka- tiofalt! Så ibland undrar jag vad jag har gjort för ont för att förtjäna att gå igenom det jag gör nu...

Är det ett straff för att jag hade "mage" att lämna mitt ex trots att han hotade med än det ena- än det andra? Fast jag då även tvingades lämna mina två småhjärtan... Det var med tungt hjärta jag gjorde det, men det var för deras skull jag gick; jag ville inte att dom skulle behöva växa upp med två föräldrar som bara bråkade... Dessutom tyckte- och tycker- jag inte att mina barn ska behöva växa upp med en mamma som är mindre värd än en dörrmatta. För det var så jag kände mig när det var som värst.

Jag har ju inte kunnat börja jobba än, för att gå från ytterlighet till ytterlighet. Jag måste köpa ett nytt headset till datorn innan jag kan börja, men det har jag redan berättat om...

Sunday, another bloody fucking Sunday....

Nu är det sådär jävla asjobbigt igen då...

Har pratat med barnens pappa och det gick ju...

Obra, minst sagt!

Enligt honom så "vill" inte barnen träffa mig, pga nånting som han har sagt till dem... Jo... Det måste ju komma nånstans ifrån, för om de verkligen har sagt det, så lär det ju inte komma från dem själva iallafall! Det har typ "varit i säck innan det kom i påse", med andra ord. Och ja... Telefonen flög in i vardagsrummet- igen. Eller, jag ska vara ärlig- jag slängde den, med all kraft jag orkade uppbåda. Han knäcker mig, gång på gång- och jag låter det hända. Men jag pallar fan inte ta upp kampen mot honom igen.. Och var i hela glödröda Gehenna är min mor när jag verkligen behöver henne...? Svarar inte i telefon...

Fuck my fucking fucked-up life!

Skärpning, Pinoccio!!

För nu var det sådär jättelänge sedan jag skrev här igen... Det har runnit en himla massa vatten under alla broar sedan sist! Och hänt bara såååååååå mycket i mitt liv! Jag har flyttat "hem" igen... Tillbaka till "brottsplatsen", eller den plats allt startade på. Kramfors... 

Faktiskt förbannat skönt att vara tillbaka igen! Trodde aldrig att jag skulle återvända hit, men ack så man kan bedra sig!

Har mått skit på ren svenska, medan jag bodde i Köping- i tre år... Nu mår jag bra igen! Och har återfått kontakten med den jag älskar mest av alla människor på jorden- ja i hela Universum, faktiskt! Mer än jag älskar mina barn, t.o.m... Och det vill inte säga lite!

 Den övre bilden föreställer Kramfors Båthamn och den undre är ju faktiskt jag! En "selfie"! :)

Nu äre allvar...

Alltså- jag har fått ett jobb... Fast jag tror inte att jag kommer att kunna "leva" på det jobbet... Så jag skulle definitivt behöva en till inkomst.


Typ....

                                          Oh, SH*T! 

Nu var det länge sedan jag skrev något i min blogg!! Alldeles för länge sedan! Just nu vet jag egentligen inte om jag har så mycket att skriva heller. Eller rättare sagt; Jag har för mycket att skriva, så jag orkar inte göra det just nu... Hmm, det vill säga- jag väntar med att skriva, tills jag har ännu mera att skriva om... Och det blir såå mycket jobbigare! Smart, Cilla!! :)

Jag har börjat på praktik på Köpings museum, sitter och scannar in gamla foton, dels från vanliga foton och dels från gamla glasplåtar- ni vet såna från en sån där urgammal kamera, med skynke över! Inga digitala foton här, inte! Riktigt gamla bilder m.a.o! Fast kruxet är ju att jag blir så in i baljan trött! Inta av jobbet i sig, inte heller av att stiga upp på morgnarna- utan jag blir helt dränerad av att vara bland FOLK hela tiden!! Inte så många i och för sig, förutom jag så är det fyra personer till... Ingen direkt "folkmassa", om man säger så... Men tillräckligt för att jag ska bli utmattad- jag vill ju helst vara ensam, eller med högst en eller två personer till.

Jag blir så trött att jag knappt ens orkar fixa käk när jag kommer hem- och äta måste man ju, annars blir man ju ännu tröttare! 

Dilemma...

Tror jag ska ta ett snack med min kontakt på Jobbcenter och höra om det skulle gå bra att jobba typ varannan dag, eller något. Måndag, onsdag, fredag tycker jag låter som ett toppenschema! Jo, det ska jag göra! 

Bye for now- over and out!

                                                                                                                                            

Birthdays and whatever, typ...

Jag ville ju egentligen inte fira denna födelsedagen- heller... Inte för att det blev så djävla mycket "firande", men ändå liksom. Har inte sovit speciellt bra den här lilla stunden. Lade mig vid 23-tiden och somnade väl kanske nån gång vid midnatt. Har ont i magen, ont i huvudet, ja faktiskt ont i hela kroppen. Och själen. Legat vaken en stund, funderat, grubblat...

Känner att jag inte vill mer, ville egentligen skada mig själv. Göra mig illa. Skära mig, slå, vadsomhelst som kan döva (och döda!) smärtan jag känner inuti mig.

Så jag klev upp istället- och satte mig vid datorn. För när jag skriver brukar det kännas bättre- eller åtminstone mindre jobbigt! Så länge jag sitter här är jag ju sysselsatt iallafall- och "behöver inte" göra mig själv illa. 

Men det är inte kul nu- totalt djävla fel årstid, fel liv, fel på mig- fel på allt. Snart jul... Det ska pyntas och pysslas och varas glad och fucking djävla förväntansfull... Jo, djävlar vad jag är!

I en Facebookgrupp jag är med i ställdes en fråga som man skulle svara på med endast två ord, nånting i stil med att om man fick träffa sitt yngre jag, vad skulle man ge för råd inför framtiden? Jag skrev; "Lev ensam"- men det räcker inte. Jag hade velat använda tre ord, plus ett utropstecken; "Skaffa aldrig barn!" För vad fan ska man ha dem till egentligen!?

Lite av en "repris", tror jag...

Jag är en trasig människa. En komplicerad människa. Mina första 8 år var helt underbara. Jag växte upp hos min mormor och morfar, med mina mostrar och morbröder som "syskon". Började i första klass i den lilla byskolan där. Det var en underbar tid. Livet lekte och jag hade inga andra bekymmer än hur jag skulle komma till och från skolan (ca 1 km) och/eller till och från min bästa kompis (ca 50 m). Större bekymmer ska väl inte förekomma för ett barn, heller.

Andra klass- det år jag fyllde 8. Jag hade flyttat, bodde numera hos min mor och hennes nye man. Hade ett syskon på väg- min lillasyster. ("Halvsyster" säger en del...) Skolan var inte längre mitt största bekymmer- även om det var en skräck att besöka "damrummet"; toaletten. Den låg i källaren, mörkt, trångt och med ett lås som alltid krånglade. Det var inte bara en gång jag blev inlåst där och missade att det ringde in till lektion.

Men mitt största bekymmer var en bekant/"vän" till min styvfar. Han antastade mig sexuellt. Det gick (nog- jag kan ha förträngt det...) inte så långt som till samlag, men att klämma på en 8-årig flickas bröst, rumpa och intimdelar är vidrigt nog! Att sedan tala om för densamma flickan att; "Det är ingen mening att du skvallrar för någon- de kommer ändå aldrig att tro på dig!", var såklart uträknat- och totalt förödande.

Hade jag berättat något så hade det (kanske) slutat där, men det gjorde jag inte. Jag flyttade så snart jag blivit någorlunda "vuxen"- men inte till eget boende, nej jag flyttade ihop med en kille. Det sprack och jag flyttade hem igen. Träffade en ny kille- flyttade till honom. Samma visa; Det sprack och jag återvände hem. Så har mitt liv fortsatt- jag har sökt mig till män för att försöka hitta den trygghet jag aldrig fick som barn, samt att jag såklart flydde från "den där mannen som antastade mig". För han sökte ju såklart upp mig när jag var ensam! Massor av gånger hittade han mig, jag flyttade, bytte adress och telefonnummer, skaffade hemligt telefonnummer, men han snokade igenom mammas adressbok när hon inte såg...

Jag har flyttat säkert minst 30 ggr i mitt liv- från man till man, från jobb till jobb, från "trygghet" till "trygghet". Jag har försökt förklara för mitt ex- den man under vilkens tak jag för närvarande bor- varför jag har "sökt mig till" alla dessa män/pojkar. Det var enda gångerna *han* inte kunde komma åt mig- eller inte vågade.

Det är också en bidragande orsak till att jag inte orkar ta itu med situationen kring mina barn. Samt att det är en stor bidragande orsak till att jag inte tycker om min mor. För jag har fått höra att hon hade aningar om vad som försiggick- men gjorde inget...

Jag älskar henne för att hon är min mor, men jag tycker inte om henne.