Idag har jag gjort en "stökresa"- i ordets rätta bemärkelse!- till Kramfors. Det var meningen att jag skulle gå till biblioteket och skriva ut ett kontoutdrag för att skicka till soc, men för det första så glömde jag bankdosan hemma och för det andra så var datorerna uppbokade hela eftermiddagen... Helt onödig var dock inte resan, jag handlade lite och- framför allt- jag fick komma ut ett tag!
Satt och pratade med busschauffören, en jättetrevlig kille som heter "Kent- Ove". Han undrade om jag inte hade "busungarna" med mig idag, vilket startade ett samtal om barn och deras göranden och låtanden. Han berättade om sin dotter, 16 år, som enligt honom är den enda tonåring i hela kommunen som inte lyssnar på honom- alla andra visar såpass mycket respekt som man kan förvänta sig av dom. Jag menar; En tonåring förväntas ju inte riktigt visa sina föräldrar sådär jättestor respekt, direkt... Det är ju liksom bara så- tonåringar revolterar ju mot och testar sina föräldrar- till max! Trots att jag ju är ganska (hrm-hrm!) "gammal" så minns jag hur det var att vara tonåring- ja, faktiskt!
Jag berättade om att jag- ett antal gånger- klättrade ut genom fönstret till mitt rum och gick "ner på Viskan"- alltså till Viskansparken. Tror visst att det kallas att vara "ögontjänare"- man låtsas vara lydig och snäll, men verkligheten är en helt annan! Det roliga är ju att man verkligen tror att föräldrarna inte fattar nåt heller! Jag berättade det här för min mamma för några år sedan och hon sa bara; "Jo det visste jag redan!" Ja, jisses! ;-)
En annan sak som jag satt och tänkte på under den halvtimmeslånga bussresan var en "gammal flamma"- alltså en kille som jag var dödligt förälskad i för några år sedan... Ja, faktum är att det egentligen var honom jag "ville ha" när jag blev tillsammans med han som är pappa till mina barn- men han (pappan...) vägrade ta ett "NEJ!" utan tjatade tills jag gav upp- tänkte; "Ja, okej då, ett tag kan jag väl vara med dig då!"- och sen var jag fast! Men, det var en parentes, det jag ville berätta om var ju att den här killen som jag var kär i- ja, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att vi har "träffats" förut, i ett tidigare liv!
Jag minns så väl "första gången" vi träffades, i det här livet- det var som om vi hade känt varandra i massor av år! Jag kände igen honom, fast vi aldrig hade setts förut! Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt, förutom att vi är ungefär jämnåriga, han är född i april och jag i november samma år, så har vi samma musiksmak, liknande intressen och ganska likadana erfarenheter vad gäller kärlekslivet... Jag föll som en klubbad fura, blev jättekär och jag vet att han också blev det! Kruxet var ju bara att han inte ville ha något förhållande, han var för sårad och bränd av sitt tidigare förhållande. Ja, jag vet- det är världens vanligaste ursäkt- men i det här fallet var det faktiskt sant! Hans lillebror,Urban (R.I.P) berättade en hel del för mig medan han levde, om Håkan och vad han tycker och tänker och har varit med om... Så jag vet, inte bara med min kvinnliga intuition, att Håkan verkligen älskade mig... Han sa det en gång- att han älskade mig, men det var flera år senare, ja faktiskt när jag hade blivit tillsammans med Rickard, som är min nuvarande "pojkvän", "kille"- äh!- Karl! Så dags, då!
Men, Håkan är lycklig nu- ÄNTLIGEN!- Han har fattat att ett förhållande inte behöver inkräkta på ens liv- tvärtom- man kan göra det till en del av sitt liv! Han har hittat en kvinna som han älskar och som älskar honom tillbaka och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid henne, för hon är en helmysig tjej som verkar vara perfekt för honom! Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men nu är det mina barn och Rickard som upptar den största platsen där!
Vi får väl se om jag orkar/ har tid att skriva något i morgon, jag ska nämligen åka in till Kramfors då också- på "tuttografi"! :-)
Kram och ha det!
