Hej!
Idag har jag varit in till Kramfors igen- först var jag på "tuttografi", har ju varit på en sån förut, så det gick bra- och snabbare än vad jag mindes! Tog knappt tio minuter! Jag behövde nästan inte vänta nånting heller, det var bara en före mig- jag fick komma in tidigare än utsatt tid så jag blev klar en halvtimme tidigare än planerat.
Det gjorde att jag fick lite extra tid över, när jag skulle uträtta mitt nästa "ärende"- besöka min "svärfar" och låna hans skrivare. Jag hade tid att sitta ner och ta en kopp kaffe med denne annars så upptagne pensionär som jag tycker mycket om! Det visade sig att han var rätt så "upptagen" idag också; han fick besök av inte mindre än TVÅ damer till medan jag var där! Han är visst populär hos damerna, han! ;-) (Nå, de hade ju också ärenden att uträtta åt honom, så de hade ju anledning att vara där- de också! Men ändå!)
När jag kom hem igen vid 15-tiden satte jag mig vid datorn, med TV:n på- som vanligt, satt en timme och sedan blev jag jättehungrig så jag fixade lite potatismos (pulver) och korv, med stekt lök... Min "gravidfavorit"... Men jag är inte gravid nu, så jag vet inte vad som är fel- eller om det helt enkelt beror på att jag var så vansinnigt saltsugen...
Jag har nyss sett att det inte bara är Facebook som krånglar idag- även den här sidan "knasar"! Det går inte att "spara"- står bara "Ett fel uppstod vid sparåtgärden"...
Sen kliar det oupphörligt i min vänstra handflata- betyder enligt skrock att man ska få brev... Får väl se i morgon då, om det kommer något! Kan ju (Kanske!) vara kul som omväxling till räkningarna!
En annan klåda jag har är den i ögonen- det är ju vår, då kliar det och svider som attan i mina ögon, dock en ganska lindrig variant av pollenallergi, som jag kan stå ut med.
För övrigt ska jag försöka lägga till lite bilder i min blogg för att göra den lite mera intressant och lite roligare att läsa, men jag har inga bilder på datorn som jag kan lägga in här än- ska fixa det- snart! Jag lovar! :-/
onsdag 27 april 2011
tisdag 26 april 2011
Tisdag 26/4-11
Idag har jag gjort en "stökresa"- i ordets rätta bemärkelse!- till Kramfors. Det var meningen att jag skulle gå till biblioteket och skriva ut ett kontoutdrag för att skicka till soc, men för det första så glömde jag bankdosan hemma och för det andra så var datorerna uppbokade hela eftermiddagen... Helt onödig var dock inte resan, jag handlade lite och- framför allt- jag fick komma ut ett tag!
Satt och pratade med busschauffören, en jättetrevlig kille som heter "Kent- Ove". Han undrade om jag inte hade "busungarna" med mig idag, vilket startade ett samtal om barn och deras göranden och låtanden. Han berättade om sin dotter, 16 år, som enligt honom är den enda tonåring i hela kommunen som inte lyssnar på honom- alla andra visar såpass mycket respekt som man kan förvänta sig av dom. Jag menar; En tonåring förväntas ju inte riktigt visa sina föräldrar sådär jättestor respekt, direkt... Det är ju liksom bara så- tonåringar revolterar ju mot och testar sina föräldrar- till max! Trots att jag ju är ganska (hrm-hrm!) "gammal" så minns jag hur det var att vara tonåring- ja, faktiskt!
Jag berättade om att jag- ett antal gånger- klättrade ut genom fönstret till mitt rum och gick "ner på Viskan"- alltså till Viskansparken. Tror visst att det kallas att vara "ögontjänare"- man låtsas vara lydig och snäll, men verkligheten är en helt annan! Det roliga är ju att man verkligen tror att föräldrarna inte fattar nåt heller! Jag berättade det här för min mamma för några år sedan och hon sa bara; "Jo det visste jag redan!" Ja, jisses! ;-)
En annan sak som jag satt och tänkte på under den halvtimmeslånga bussresan var en "gammal flamma"- alltså en kille som jag var dödligt förälskad i för några år sedan... Ja, faktum är att det egentligen var honom jag "ville ha" när jag blev tillsammans med han som är pappa till mina barn- men han (pappan...) vägrade ta ett "NEJ!" utan tjatade tills jag gav upp- tänkte; "Ja, okej då, ett tag kan jag väl vara med dig då!"- och sen var jag fast! Men, det var en parentes, det jag ville berätta om var ju att den här killen som jag var kär i- ja, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att vi har "träffats" förut, i ett tidigare liv!
Jag minns så väl "första gången" vi träffades, i det här livet- det var som om vi hade känt varandra i massor av år! Jag kände igen honom, fast vi aldrig hade setts förut! Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt, förutom att vi är ungefär jämnåriga, han är född i april och jag i november samma år, så har vi samma musiksmak, liknande intressen och ganska likadana erfarenheter vad gäller kärlekslivet... Jag föll som en klubbad fura, blev jättekär och jag vet att han också blev det! Kruxet var ju bara att han inte ville ha något förhållande, han var för sårad och bränd av sitt tidigare förhållande. Ja, jag vet- det är världens vanligaste ursäkt- men i det här fallet var det faktiskt sant! Hans lillebror,Urban (R.I.P) berättade en hel del för mig medan han levde, om Håkan och vad han tycker och tänker och har varit med om... Så jag vet, inte bara med min kvinnliga intuition, att Håkan verkligen älskade mig... Han sa det en gång- att han älskade mig, men det var flera år senare, ja faktiskt när jag hade blivit tillsammans med Rickard, som är min nuvarande "pojkvän", "kille"- äh!- Karl! Så dags, då!
Men, Håkan är lycklig nu- ÄNTLIGEN!- Han har fattat att ett förhållande inte behöver inkräkta på ens liv- tvärtom- man kan göra det till en del av sitt liv! Han har hittat en kvinna som han älskar och som älskar honom tillbaka och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid henne, för hon är en helmysig tjej som verkar vara perfekt för honom! Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men nu är det mina barn och Rickard som upptar den största platsen där!
Vi får väl se om jag orkar/ har tid att skriva något i morgon, jag ska nämligen åka in till Kramfors då också- på "tuttografi"! :-)
Kram och ha det!
Satt och pratade med busschauffören, en jättetrevlig kille som heter "Kent- Ove". Han undrade om jag inte hade "busungarna" med mig idag, vilket startade ett samtal om barn och deras göranden och låtanden. Han berättade om sin dotter, 16 år, som enligt honom är den enda tonåring i hela kommunen som inte lyssnar på honom- alla andra visar såpass mycket respekt som man kan förvänta sig av dom. Jag menar; En tonåring förväntas ju inte riktigt visa sina föräldrar sådär jättestor respekt, direkt... Det är ju liksom bara så- tonåringar revolterar ju mot och testar sina föräldrar- till max! Trots att jag ju är ganska (hrm-hrm!) "gammal" så minns jag hur det var att vara tonåring- ja, faktiskt!
Jag berättade om att jag- ett antal gånger- klättrade ut genom fönstret till mitt rum och gick "ner på Viskan"- alltså till Viskansparken. Tror visst att det kallas att vara "ögontjänare"- man låtsas vara lydig och snäll, men verkligheten är en helt annan! Det roliga är ju att man verkligen tror att föräldrarna inte fattar nåt heller! Jag berättade det här för min mamma för några år sedan och hon sa bara; "Jo det visste jag redan!" Ja, jisses! ;-)
En annan sak som jag satt och tänkte på under den halvtimmeslånga bussresan var en "gammal flamma"- alltså en kille som jag var dödligt förälskad i för några år sedan... Ja, faktum är att det egentligen var honom jag "ville ha" när jag blev tillsammans med han som är pappa till mina barn- men han (pappan...) vägrade ta ett "NEJ!" utan tjatade tills jag gav upp- tänkte; "Ja, okej då, ett tag kan jag väl vara med dig då!"- och sen var jag fast! Men, det var en parentes, det jag ville berätta om var ju att den här killen som jag var kär i- ja, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att vi har "träffats" förut, i ett tidigare liv!
Jag minns så väl "första gången" vi träffades, i det här livet- det var som om vi hade känt varandra i massor av år! Jag kände igen honom, fast vi aldrig hade setts förut! Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt, förutom att vi är ungefär jämnåriga, han är född i april och jag i november samma år, så har vi samma musiksmak, liknande intressen och ganska likadana erfarenheter vad gäller kärlekslivet... Jag föll som en klubbad fura, blev jättekär och jag vet att han också blev det! Kruxet var ju bara att han inte ville ha något förhållande, han var för sårad och bränd av sitt tidigare förhållande. Ja, jag vet- det är världens vanligaste ursäkt- men i det här fallet var det faktiskt sant! Hans lillebror,Urban (R.I.P) berättade en hel del för mig medan han levde, om Håkan och vad han tycker och tänker och har varit med om... Så jag vet, inte bara med min kvinnliga intuition, att Håkan verkligen älskade mig... Han sa det en gång- att han älskade mig, men det var flera år senare, ja faktiskt när jag hade blivit tillsammans med Rickard, som är min nuvarande "pojkvän", "kille"- äh!- Karl! Så dags, då!
Men, Håkan är lycklig nu- ÄNTLIGEN!- Han har fattat att ett förhållande inte behöver inkräkta på ens liv- tvärtom- man kan göra det till en del av sitt liv! Han har hittat en kvinna som han älskar och som älskar honom tillbaka och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid henne, för hon är en helmysig tjej som verkar vara perfekt för honom! Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men nu är det mina barn och Rickard som upptar den största platsen där!
Vi får väl se om jag orkar/ har tid att skriva något i morgon, jag ska nämligen åka in till Kramfors då också- på "tuttografi"! :-)
Kram och ha det!
onsdag 20 april 2011
20/4-2011
Idag (kväll) är det onsdag, dan före skärtorsdagen och i morgon är det meningen att mina barn ska komma hit, sen ska vi åka till min mor i Ede. Jag skrivar att "det är meningen" eftersom jag aldrig vet säkert ifall jag får hämta barnen eller inte, samma ovisshet varje gång... SKITJOBBIGT om jag ska vara ärlig- och det ska man ju vara... Jag tycker fortfarande att det är oerhört märkligt att "någon" får hålla på som mina barns far gör- utan att det får några konsekvenser!
Jag menar; Om jag gör något som inte "faller honom på läppen"- ja, så nekar han mig att hämta barnen! Jag får alltid böja mig för hans vilja och önskemål... Detta alltså trots att det finns en dom på att jag ska ha barnen från torsdag kl 10 till söndag kl 18 varannan vecka! Egentligen även det en dom som jag tycker är helt åt pipsvängen! Men nu ska det bli skillnad! Jag ska riva upp domen, har pratat med min advokat och vi ska ha ett möte om att "börja om från början", med lite mera "kött på benen"!
Jag borde ha ganska stor chans denna gång- han (pappan) har gjort så många misstag, flyttat massor av gånger, haft otaliga relationer, bytt förskola åt barnen, utan att informera mig, mm och det kan ju definitivt inte räknas som att ha barnens bästa i fokus! Enbart av den anledningen borde jag ha stor chans att kunna få enskild vårdnad!
Men, det blir en senare fråga! Nu ska jag passa på att njuta till fullo av min påskhelg- tillsammans med mina älskade busungar! (Fast jag måste ju säga att jag oroar mig för att han- pappan- ska "ställa till" med nåt så att barnen inte får följa med... Jag känner ju honom! Tyvärr... Nåja, det återstår att se! Och hoppet är ju det sista, förutom hörseln, som lämnar människan!
Kram och Glad Påsk! // Cecilia
Jag menar; Om jag gör något som inte "faller honom på läppen"- ja, så nekar han mig att hämta barnen! Jag får alltid böja mig för hans vilja och önskemål... Detta alltså trots att det finns en dom på att jag ska ha barnen från torsdag kl 10 till söndag kl 18 varannan vecka! Egentligen även det en dom som jag tycker är helt åt pipsvängen! Men nu ska det bli skillnad! Jag ska riva upp domen, har pratat med min advokat och vi ska ha ett möte om att "börja om från början", med lite mera "kött på benen"!
Jag borde ha ganska stor chans denna gång- han (pappan) har gjort så många misstag, flyttat massor av gånger, haft otaliga relationer, bytt förskola åt barnen, utan att informera mig, mm och det kan ju definitivt inte räknas som att ha barnens bästa i fokus! Enbart av den anledningen borde jag ha stor chans att kunna få enskild vårdnad!
Men, det blir en senare fråga! Nu ska jag passa på att njuta till fullo av min påskhelg- tillsammans med mina älskade busungar! (Fast jag måste ju säga att jag oroar mig för att han- pappan- ska "ställa till" med nåt så att barnen inte får följa med... Jag känner ju honom! Tyvärr... Nåja, det återstår att se! Och hoppet är ju det sista, förutom hörseln, som lämnar människan!
Kram och Glad Påsk! // Cecilia
onsdag 13 april 2011
Onsdag (Lill-lördag...) 13/4-11
Egentligen känner jag mig lite för trött och "itusliten" för att skriva, men samtidigt känner jag att jag liksom "måste" också- vill få ur mig lite av det som är jobbigt att bära på... Men- mina bekymmer känns ändå ganska små och obetydliga när jag har läst en blogg som en väninna har, hon ska på begravning i morgon. En av hennes väninnor har förlorat en dotter... Att förlora ett barn, till döden! Det måste ju vara en förälders absolut värsta mardröm! Det känns nästan "förmätet" av mig att "gnälla" som jag gör- mina problem går ju att åtgärda- hennes är oåterkalleliga!
Döden kan man inte göra ogjord, eller förhindra- jag har nämligen en tro: Att vi alla har en viss utmätt tid här på jorden och när den tiden är över så- ja jag tror inte att vi försvinner, att allt bara tar slut, nej jag tror faktiskt att det finns något efteråt... Jag tror på reinkarnation- att vi återföds, lever flera liv och lär oss mer för varje gång tills vi är "fullärda"! När vi har nått den "fulla lärdomen" tror jag att vi blir nån sorts skyddsandar, som vakar över våra älskade som vi har lämnat kvar i jordelivet.
Låter det flummigt, som om jag "skenar ut" lite? Ja, kanske men det är iallafall min tro och den kan ingen ta ifrån mig! Jag tror också på verkan och återverkan- allt man gör återspeglas, man får tillbaka allt ont respektive gott som man har gjort- och det kommer tillbaka tiofalt! Om du gör en god gärning så får du tillbaka det tio gånger om, men kanske inte förrän i nästa liv- eller ännu nästa- eller livet efter det.
Just nu känns det som att jag måste ha gjort nånting riktigt ondskefullt i nåt av mina tidigare liv för att få ett sånt "helvete" som jag har nu...
Igår var jag riktigt deppig, jag hade läst igenom utredningen som gjorts av soc angående mina barn- jag kan ju säga att jag mådde fysiskt illa av att läsa den! Vilket kvalificerat skitprat från exet- barnens s.k pappa! Det var en massa dravel om att jag missbrukade alkohol under vår tid tillsammans och detta gick ut över barnen på det sättet att jag inte gav barnen mat osv... Jovisst- jag drack alkohol- EN gång och det var ett mycket kraftigt skrik på hjälp! Jag svalde mina blodtryckstabletter med (uuuuäääääck!!!) cognac, ville inte leva längre under de förhållanden som jag levde i då! Fortfarande tillsammans med barnens far, hunsad, nertryckt, hånad- ja allt man kan tänka sig!
Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag gjorde det- han var aldrig nöjd! Allt jag gjorde var fel, jag var dålig på att laga mat, dålig på att städa, (ja, okej, jag erkänner- det ÄR jag...) dålig i sängen... Jag hade inga vänner kvar för "Du behöver inga andra än mig!" Jag fick knappt ens träffa mina släktingar, för han tyckte inte om dom... Nej, det är ju klart- dom hade ju genomskådat honom- eller iallafall min mamma hade det! (Tack, mamma!)
Numera har jag insett att det är han som har fel i skallen och inte jag- han är helt enkelt en "sociopat"! Kontrollfreak! Men- allt som han är kastade han över på mig- i hans värld var det jag som var en psykopat, svartsjuk och kontrollerande...
Nä, usch! Tur att jag har sluppit ifrån det där nu! Nu fattas bara att få enskild vårdnad om mina barn! Då ska jag visa honom hur man ska agera i en sån här tvist! Inte vara snål, missunnsam och ogin, som han har varit mot mig, nej inte alls! Tvärtom- bjuda på mig själv så att barnen får träffa och umgås med sin far så mycket som möjligt! För barnen behöver båda föräldrarna- sina riktiga föräldrar- inte en massa "surrogat-mammor" som han har haft till dom. För övrigt så behöver ju inte riktiga föräldrar nödvändigtvis vara dom biologiska- huvudsaken är att dom är äkta !
Döden kan man inte göra ogjord, eller förhindra- jag har nämligen en tro: Att vi alla har en viss utmätt tid här på jorden och när den tiden är över så- ja jag tror inte att vi försvinner, att allt bara tar slut, nej jag tror faktiskt att det finns något efteråt... Jag tror på reinkarnation- att vi återföds, lever flera liv och lär oss mer för varje gång tills vi är "fullärda"! När vi har nått den "fulla lärdomen" tror jag att vi blir nån sorts skyddsandar, som vakar över våra älskade som vi har lämnat kvar i jordelivet.
Låter det flummigt, som om jag "skenar ut" lite? Ja, kanske men det är iallafall min tro och den kan ingen ta ifrån mig! Jag tror också på verkan och återverkan- allt man gör återspeglas, man får tillbaka allt ont respektive gott som man har gjort- och det kommer tillbaka tiofalt! Om du gör en god gärning så får du tillbaka det tio gånger om, men kanske inte förrän i nästa liv- eller ännu nästa- eller livet efter det.
Just nu känns det som att jag måste ha gjort nånting riktigt ondskefullt i nåt av mina tidigare liv för att få ett sånt "helvete" som jag har nu...
Igår var jag riktigt deppig, jag hade läst igenom utredningen som gjorts av soc angående mina barn- jag kan ju säga att jag mådde fysiskt illa av att läsa den! Vilket kvalificerat skitprat från exet- barnens s.k pappa! Det var en massa dravel om att jag missbrukade alkohol under vår tid tillsammans och detta gick ut över barnen på det sättet att jag inte gav barnen mat osv... Jovisst- jag drack alkohol- EN gång och det var ett mycket kraftigt skrik på hjälp! Jag svalde mina blodtryckstabletter med (uuuuäääääck!!!) cognac, ville inte leva längre under de förhållanden som jag levde i då! Fortfarande tillsammans med barnens far, hunsad, nertryckt, hånad- ja allt man kan tänka sig!
Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag gjorde det- han var aldrig nöjd! Allt jag gjorde var fel, jag var dålig på att laga mat, dålig på att städa, (ja, okej, jag erkänner- det ÄR jag...) dålig i sängen... Jag hade inga vänner kvar för "Du behöver inga andra än mig!" Jag fick knappt ens träffa mina släktingar, för han tyckte inte om dom... Nej, det är ju klart- dom hade ju genomskådat honom- eller iallafall min mamma hade det! (Tack, mamma!)
Numera har jag insett att det är han som har fel i skallen och inte jag- han är helt enkelt en "sociopat"! Kontrollfreak! Men- allt som han är kastade han över på mig- i hans värld var det jag som var en psykopat, svartsjuk och kontrollerande...
Nä, usch! Tur att jag har sluppit ifrån det där nu! Nu fattas bara att få enskild vårdnad om mina barn! Då ska jag visa honom hur man ska agera i en sån här tvist! Inte vara snål, missunnsam och ogin, som han har varit mot mig, nej inte alls! Tvärtom- bjuda på mig själv så att barnen får träffa och umgås med sin far så mycket som möjligt! För barnen behöver båda föräldrarna- sina riktiga föräldrar- inte en massa "surrogat-mammor" som han har haft till dom. För övrigt så behöver ju inte riktiga föräldrar nödvändigtvis vara dom biologiska- huvudsaken är att dom är äkta !
måndag 11 april 2011
Måndag 11/4 2011
Jag är ledsen... Inte bara för att jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera min blogg, utan också för att det känns ungefär som om precis allt går mig emot just nu...
Jag har ju haft en sån där "barnhelg" igen, fast enligt pappan ska vi numera ha övergått till att ha barnen varannan vecka- något han har bestämt utan att tillfråga någon annan... För övrigt så fick jag inte veta något själv förrän han hämtade barnen igen- som vanligt, kan tilläggas- jag får aldrig veta nåt förrän "dom" anser att dom vill berätta för mig... Nä, det är klart, jag är ju "bara" barnens mamma...
Det känns som om det inte finns någon i hela världen som verkligen lyssnar på mig... Jag ringde till dom "inblandade" på soc i morse och damen jag fick prata med lovade att hon skulle ringa upp mig efter 14- men gjorde hon?!? Icke!!! Summa: Jag måste ringa själv, för hundraåttitolfte gången... :(
Jag har ju haft en sån där "barnhelg" igen, fast enligt pappan ska vi numera ha övergått till att ha barnen varannan vecka- något han har bestämt utan att tillfråga någon annan... För övrigt så fick jag inte veta något själv förrän han hämtade barnen igen- som vanligt, kan tilläggas- jag får aldrig veta nåt förrän "dom" anser att dom vill berätta för mig... Nä, det är klart, jag är ju "bara" barnens mamma...
Det känns som om det inte finns någon i hela världen som verkligen lyssnar på mig... Jag ringde till dom "inblandade" på soc i morse och damen jag fick prata med lovade att hon skulle ringa upp mig efter 14- men gjorde hon?!? Icke!!! Summa: Jag måste ringa själv, för hundraåttitolfte gången... :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)