Jag minns känslan jag hade när jag ammade barnen- tyvärr så blev det inte så länge, pga att jag kände mig stressad... Eddie ammade jag i 4½ månader och Melinda blev bara ammad i 1½ månad... Efter det var jag helt "torrlagd"- det gick inte att få ut en droppe- trots att jag använde en bröstpump för att försöka få igång produktionen igen...
Jag var helt enkelt för stressad- barnens pappa stod hela tiden bredvid eller bakom och- som han sa: "Peppade mig"... Hans åsikt om vad "peppa" innebär skiljer sig flera tusen mil från vad jag tycker... Han stod och såg på- och sa: "Du måste amma, han/hon måste ha bröstmjölk! Det är hans/hennes viktigaste mat!!"
Jomen- försök att "squeeza" fram nån mjölk, då... Det gick inte alls bra, kan jag säga...! Ungen blev mer och mer hungrig- jag mer och mer stressad= mindre och mindre mjölk... Jag gav "tillägg"- bröstmjölksersättning- och det resulterade i att pojkstackarn blev trög i magen... Och jag fick skulden för det också... Så jag kämpade på med bröstpumpen, fast det mest gjorde ont och knappt gav något. Bröstmjölken är ju naturligt laxerande- det visste till och med jag innan jag fick barn själv... Men vad skulle jag göra- jag "sinade", pga stress- och när jag försökte få "alla inblandade" att förstå det- så var det ingen som lyssnade.
Jag kände mig bara sämre och sämre som mamma- inte värd ett ruttet lingon ens- och bättre blev det inte av att ha en som "påminde" mig hela tiden om exakt hur djävla värdelös och vilken sopa jag var... Det är skönt att slippa den biten av allt det där... Det skulle vara ännu skönare om "dom där uppe i Kramfors med omnejd" kunde begripa att barnen behöver mig- mer än vad jag behöver dom...
I am so fucking pissed-off right now... I think I could die- right here, right now...!
