Jaha... Det är tisdag... Dagen innan jag ska åka "hemåt"- mot dom norrländska skogarna igen... Jag ska ärligt säga att jag gruvar mig- inte för att jag lider av nån resfeber eller så- utan för att jag helt enkelt inte känner nån större lust att vara ensam i ett hus dit ingen kommer...
Om någon- mot förmodan- skulle få för sig att komma, så är det alltid, utan undantag, när jag har som allra mest ostädat och disken har hopat sig i drivor på diskbänken. Mina kompisar "skiter" väl i hur det ser ut, men min mor t.ex- HUUU!! Hon har en förmåga att få mig att känna mig väldigt "liten" och värdelös när hon sätter igång med sitt malande: "Ja, men du måste ju städa lite oftare! Såhär kan det ju inte se ut!!!" (Jasså?? Det ser du väl att det kan göra?!) Men aldrig att jag skulle opponera mig mot henne- så har jag inte blivit uppfostrad... Nej, jag fick alltid höra när jag var liten att jag var så "tyst och blyg".(???) Kanske hon (dom...) försökte forma mig till att bli en lydig flicka som inte gör så stort väsen av sig- inte vet jag?!
För ingen- ingen!- är tyst och blyg från början- man blir det grundat på den uppfostran och den miljö man lever i. Om "alla" dom vuxna i barnets omgivning talar om för barnet att hon/han är "tyst och blyg"- vad tror ni händer? Jag tror inte- jag vet vad som inträffar... Det var inte såå väldigt länge sen som jag lyckades kämpa mig ur den blygheten- alltså undviker jag i det längsta att umgås med såna personer som får mig att falla tillbaka dit igen- vilket då inkluderar även min mor!
Nu ska jag alltså åka tillbaka till Bjärtrå i morgon och jag vill inte!! Detta grundar jag mest på det faktum att jag har upplevt ett par attacker av panikångest- eller iallafall tolkar jag det som sånt. En natt vaknade jag- kallsvettig, hjärtat slog i "hundraåttio" och jag kunde inte få åt mig andan. Senare har jag känt mildare anfall/attacker i mer eller mindre "vaket" tillstånd- när jag är på väg att somna på kvällarna (oftast då) och när vi/jag har varit ute "bland folk". Detta är en anledning till att jag helst inte vill vara ensam- men jag vill heller inte vara "i farten" så mycket- tänk om jag får en panikångestattack när jag är ute på byn så att jag blir helkoko och inte hittar hem igen??
Jag måste vara en mycket konstig varelse- jag vill inte vara ensam och jag vill inte vara bland folk...
:-/
