onsdag 6 februari 2013

Torsdag 7/2-13

Jaha...
Så var det torsdag igen, snart helg...
Egentligen har jag ingen större lust att berätta om det jag nu ska skriva... Men min älskade Per har sagt till mig att jag är som en "pyramid"- och att jag måste riva den, sten för sten, sedan vända på varenda sten och stampa ihjäl alla "kackerlackor" som finns där under. Det ska jag även göra hos psykiatern/kuratorn/terapeuten, när jag väl får komma till en sådan.

Men jag känner att jag måste skriva- "få skiten ur systemet"- iallafall tillfälligt. Det gnager i mig, det skär upp djupa- eller ännu djupare- sår  i mig och det måste jag stoppa upp på något sätt. Som sagt: iallafall tillfälligt, tills psyk får ta hand om mig. På riktigt denna gång.

Alla som känner mig vet att jag hatar julen, egentligen har jag inte så mycket till övers för någon storhelg alls, för det var ofta då "han" kom och besökte oss. "Han"- min barndoms pina, plågoande, själsdödare. Eftersom han var en vän till familjen- en mycket "god vän"!- så kom och gick han i huset lite som han ville när dom, hans familj, var i byn.
Som barn så hade jag inget eget rum, jag delade rum med min lillasyster. Dörren dit stod alltid öppen, så där kunde han inte komma åt mig. Nej, han gav sig på mig utomhus, bakom huset, uppe i skogen på andra sidan vägen, bortom all uppsikt. Eller hemma hos dom när jag hälsade på deras dotter, som var min vän/lekkamrat. 

Jag vet inte om jag har förträngt en hel del, men det är mycket troligt, för det jag minns från barndomen är inte så "grovt", mest "vuxenkramar", missförstådda klappar (smekningar) på rumpan och dylika tilltag. Men när jag blev äldre- tonåring, fick eget rum- kom han in till mitt rum (min borg...) och började med att småprata, "kallprata", sedan gick han närmare, ställde sig i vägen för dörren så att jag inte skulle ta mig ut, eller satte sig på sängen där jag (ofta) satt eller låg och läste.

Då började han tafsa "på riktigt", ta på mina bröst, mina lår, på mitt underliv- grep tag om min nacke, flåsade mig i örat och försökte kyssa mig... Jag vred mig som en mask, vilket triggade honom mera, han blev helt enkelt jättekåt av det!! Om jag försökte gå ut ur rummet så stoppade han mig, höll fast mig, tog tag i min hand och tvingade mig att smeka hans äckliga penis... Sen sa han att det inte var någon idé att jag berättade för någon, för: "Ingen kommer ändå att tro på ett barn..." 

När jag duschade så stod han utanför och kikade in genom badrumsfönstret, som vette ut mot balkongen. Det resulterade i att jag började duscha nere i källaren istället- för där fanns inget fönster. Vad jag kan minnas så trängde han aldrig in i mig, det gick aldrig så långt som till "regelrätt samlag", men det var ändå ett grovt övergrepp som har satt så djupa spår och sår i mig, att det påverkar mig än idag.

Dessa händelser ligger med all säkerhet till grunden för mitt promiskuösa leverne när jag blev "vuxen" och flyttade hemifrån. Mitt flackande; från man till man- från stad till stad, by till by- och även jobb till jobb. Sedan tror jag att det finns andra orsaker också- t.ex detta att jag varit tillsammans med ett par "män" (kräk, i min mening) som slagit mig- och för att få ett par dagars lugn och ro, så var jag tvungen att ge av min kropp= sex för husfridens skull. Så var det även med mina barns s.k "far"- dock var det aldrig fråga om fysiskt våld, "bara" psykisk terror. Vet inte vilket som är värst, faktiskt.

Jag sökte något i alla dessa män, något som jag aldrig fann och som jag heller inte vetat vad det har varit, fram tills nu. Jag sökte trygghet, men fann den aldrig. Nu har jag funnit den...