Tänk...
Det är lördag igen...
Och vad spelar det egentligen för betydelse...?
Alla dagar ser ju ändå likadana ut för mig- till största delen.
- Vaknar
- Pussar lite på Per
- Kliver upp
- Toabesök
- Startar perkulatorn, alternativt värmer kaffe i micron.
- Sätter mig vid datorn med kaffemuggen.
Sedan går dagarna, bara liksom "av sig själva"... Till att hänga på Facebook, kolla mail, leta jobb att söka på Platsbanken, söka jobb, få nobben, bli deprimerad...
Kul liv..?
Nej!
Börjar få lite "resfeber"- ska ju åka "hem" till min mamma den 18:e februari. Det är väl kanske inte så mycket själva resan jag gruvar mig för- utan att träffa min mor...! Ja, faktiskt! För det kräver så mycket kraft, styrka och mod av mig att verkligen "ställa henne mot väggen" så att jag/ vi kan reda ut alla härvor och allt trassel från min barn- och ungdomstid.
För det är vad som krävs av mig för att jag någonsin ska kunna må bra igen.
Jag måste ju, som sagt, ta upp allt som har bidragit till att göra mig så "störd" och "avvikande"- och det vill inte säga lite!
För det räckte ju inte med den "mannen" (kräket...) som antastade mig i min barn-ungdom! Nej, det fanns en till...
Föreståndaren för den lilla lanthandeln på byn- och den tillhörande lilla butiksbussen. Jag sommarjobbade nämligen där, både i butiken och på bussen. Skötte i princip hela butiken själv och när jag var "på bussen" skötte jag kassan.
Själva jobbet var både roligt och utmanande. Okej, dom dagar jag var i butiken kunde det ju bli lite långtråkigt eftersom kundunderlaget inte var så stort. En bra dag hade vi ca 8-10 kunder... Men eftersom jag oftast var ensam i butiken så kunde jag alltid "roa mig själv" med att spankulera omkring och rota i allt som fanns där. Där fanns verkligen allt! Från knappnålar till sängkläder, matvaror, husgeråd, toalettartiklar- ja allt! Jag hittade dambindor från 60-talet... Idag skulle jag ha varit helt lyrisk över att snoka i en sån nostalgisk guldgruva- då tyckte jag mest att det var kul och spännande.
Dom dagar jag följde med i butiksbussen, runt till dom små "utbyarna" som hade långt till närmsta butik, var det lite mera fart och fläkt. I och för sig blev det långa dagar- ibland var jag inte hemma förrän fram på småtimmarna, vid 1-2 tiden på natten. Skulle vara kul att höra vad facket skulle ha att säga om en sån sak...!
Men det var inte det jag ville "prata" om... Butiksföreståndaren/ chauffören- min "arbetsgivare"- började även han att tafsa på mig...
Dock kunde jag "hantera" honom lite bättre än min tidigare plågoande- den här mannen var äldre och han respekterade när jag sa ifrån. Sedan gick det inte lika långt heller- det var mest "munväder"- alltså att han uttryckte sin lust att få vara nära mig och sin avundsjuka på alla unga killar som enligt honom hade alla chanser i Världen att få "ligge med mig"... Jo, kanske det...
Men det hindrade ju inte att jag kände mig äcklad- och undrade om det var så det skulle vara...
Nu vet jag att det inte ska vara så!
Men det är ytterligare en sak som jag måste prata med min mor- och eventuell psykiater- om...
Bara hoppas på att mina sår och ärr kan läkas sen...
