Tisdag
Jag blir kvar hemma ett par veckor till innan jag ska åka till min mor...
Egentligen är jag liiiiite tveksam till om jag över huvud taget ska åka dit- det är ju faktiskt därifrån mina ursprungliga "problem" kommer. Min stackars älskling fick handskas med uppdämda, ihopsamlade och nedtryckta aggressioner sedan minst 20-25-30, ja kanske till och med så länge tillbaka som 35 år...!
Att visa känsloyttringar- åt något som helst håll- gick inte för sig i mitt tonårshem. Nej, det var ett sjukt och stört beteende. Knappt en kram, aldrig ett: "Jag älskar Dig!" Mest bara tjat, hårda ord och ett ganska stort antal "rump-daskningar"eller dragande i håret, öronen, d.v.s "aga".
Men det syntes aldrig utåt.
Hon- min mor- säger att dom, hon och min styvfar, gjorde det för att dom var oroliga för mig och det "farliga umgänge" jag hade i tonåren, men det började redan när jag var i 10-årsåldern.
Med en man, en bekant till familjen.
Han "kramade" mig- på ett vuxet sätt och"tafsade" på mig, sa att om jag berättade för mina föräldrar så skulle dom ändå inte tro mig- för att jag var ett barn.
Min mor- ja, styvfarsan med- vet om detta nu, men dom fick inte höra det från mig, det var mina barns s.k "far" som sa det till dom...
Detta fortsatte tills jag flyttat så djävla långt som jag klarade av att flytta, just då. Senare drog jag ju ända ner till Skåne en vända... Men saken var den, att den där djävla äckliga typen sökte upp mig i min lägenhet, under den tiden jag bodde kvar där uppe. Faktiskt var jag än flyttade så fick han tag på mig. Skaffade hemligt telefonnummer- till absolut ingen nytta alls för han snokade igenom mammas telefonlista. Så till slut höll jag mitt telefonnummer hemligt även för mina föräldrar ett tag.
Per, den man jag älskar mer än mitt eget liv, vet inget om detta- och han har hela tiden undrat varför jag har så lite kontakt med min mor...
Ja, varför...?
