Torsdag...
En vecka kvar tills barnen kommer tillbaka igen och då kommer älsklingen också! Ja, vi har haft en liten "fnurra", eller rättare sagt lite meningsskiljaktigheter delvis gällande hans hund...
Det är jobbigt också att ha ett förhållande "på distans"- han är ju i Södertälje och pluggar till busschaufför och efter vad han har antytt så känner han sig såpass "hemma" där nu att han har funderingar på att flytta ner, vad jag har förstått. Om jag får tro vad jag vill- och det får jag ju, jag är ju en vuxen kvinna!- så kan det betyda slutet för oss! För jag varken kan eller vill flytta dit ner! Mina barn är redan tillräckligt långt ifrån mig som det är nu!
Nej! Jag flyttar inte! Ja ä Norrlänning å de tänk ja fortsätte me'! Trängas i storstan är inget för mig nån längre stund iallafall... En vecka, två, ja kanske t.o.m en månad, men inte mycket längre!
För att gå från det ena till det andra; jag har inte "fått fingrarna ur" och börjat jobba än, jag har helt enkelt inte orkat- har varit helt konstig i huvudet i flera dagar. Ofta hittar jag inte orden när jag ska säga eller förklara nånting, ibland står jag med en tröja och försöker komma ihåg hur man viker ihop den- eller försöker vika den åt "båda hållen" d.v.s ena ärmen bakåt och andra framåt- samtidigt! Det skrämmer mig, håller jag på att bli dement, är det något symptom på utbrändhet, eller är jag helt enkelt tankspridd? Hjärnblödning? Måste jag gå till läkare?
Tankarna och farhågorna är många! Ingen finns som kan lyssna eller trösta, eller hjälpa mig... Känns det som iallafall... För om jag säger nåt till nån, mamma, min älskling eller nån annan så bara pratar dom bort det, tar det inte på allvar! Men det gör jag! I morgon är det jag som ringer till vårdcentralen!
Kanske, kanske det hjälper om jag börjar jobba också- jag ska iallafall göra ett försök...
