Hej!
Och en jäkla lördag är det! Jag är hur trött som helst, har inte en aning om varför... Jag skulle helst av allt vilja lägga mig ner och bara sova, fram till jul iallafall... Fast, eftersom barnen ska vara hos mig redan nästa helg så kan jag ju inte göra det. Det är inte det att jag inte vill att dom ska komma hit- tvärtom! Helst av allt skulle jag ju vilja att dom fick vara hos mig jämt! Ni som inte har varit i samma, eller liknande situationer, fattar nog inte riktigt hur det är.
Jag måste hela tiden kämpa för att hålla mig "ovanför ytan", för att inte tappa greppet och sjunka igenom... Men tro inte att jag visar det på utsidan- nej då! Även där kämpar jag för att hålla det inom mig, för jag vill ju inte vara en "surpuppa"! Endast mina vänner- dom jag har kvar- min älskling och min mamma vet vad jag går igenom och inte ens dom kan hjälpa mig. Bara stödja mig när det är som jobbigast och helt enkelt bara älska mig... Det här kanske är en sådan stund, när jag skulle behöva stöd och tröst av mina närmaste, men dom finns inte i närheten.
Kan ju vara därför jag är så trött också, jag bävar för hur jag över huvud taget ska orka jobba, när jag knappt orkar existera ens. Kan man vara emotionellt utbränd? För isåfall är jag det! Tycker att allt går mig emot, igår ringde jag till Intervjubolaget, som jag ska jobba hos. Skulle fixa så att jag fick hem dom program som behövs för att intervjua, men när vi skulle testa mitt headset så funkade inte mikrofonen... Murphys lag! Allt som kan gå fel, gör det! Facit: Jag måste köpa ett nytt headset och det kan ta dagar innan jag får tag på ett... Men, det positiva är ju att jag fick hjälp att installera alla nödvändiga program på datorn! Så allt är klart, tills jag kan börja, på "allvar"! Har "bara resten kvar" nu då...
Fan...
