Jag är en trasig människa. En komplicerad människa. Mina första 8 år var helt underbara. Jag växte upp hos min mormor och morfar, med mina mostrar och morbröder som "syskon". Började i första klass i den lilla byskolan där. Det var en underbar tid. Livet lekte och jag hade inga andra bekymmer än hur jag skulle komma till och från skolan (ca 1 km) och/eller till och från min bästa kompis (ca 50 m). Större bekymmer ska väl inte förekomma för ett barn, heller.
Andra klass- det år jag fyllde 8. Jag hade flyttat, bodde numera hos min mor och hennes nye man. Hade ett syskon på väg- min lillasyster. ("Halvsyster" säger en del...) Skolan var inte längre mitt största bekymmer- även om det var en skräck att besöka "damrummet"; toaletten. Den låg i källaren, mörkt, trångt och med ett lås som alltid krånglade. Det var inte bara en gång jag blev inlåst där och missade att det ringde in till lektion.
Men mitt största bekymmer var en bekant/"vän" till min styvfar. Han antastade mig sexuellt. Det gick (nog- jag kan ha förträngt det...) inte så långt som till samlag, men att klämma på en 8-årig flickas bröst, rumpa och intimdelar är vidrigt nog! Att sedan tala om för densamma flickan att; "Det är ingen mening att du skvallrar för någon- de kommer ändå aldrig att tro på dig!", var såklart uträknat- och totalt förödande.
Hade jag berättat något så hade det (kanske) slutat där, men det gjorde jag inte. Jag flyttade så snart jag blivit någorlunda "vuxen"- men inte till eget boende, nej jag flyttade ihop med en kille. Det sprack och jag flyttade hem igen. Träffade en ny kille- flyttade till honom. Samma visa; Det sprack och jag återvände hem. Så har mitt liv fortsatt- jag har sökt mig till män för att försöka hitta den trygghet jag aldrig fick som barn, samt att jag såklart flydde från "den där mannen som antastade mig". För han sökte ju såklart upp mig när jag var ensam! Massor av gånger hittade han mig, jag flyttade, bytte adress och telefonnummer, skaffade hemligt telefonnummer, men han snokade igenom mammas adressbok när hon inte såg...
Jag har flyttat säkert minst 30 ggr i mitt liv- från man till man, från jobb till jobb, från "trygghet" till "trygghet". Jag har försökt förklara för mitt ex- den man under vilkens tak jag för närvarande bor- varför jag har "sökt mig till" alla dessa män/pojkar. Det var enda gångerna *han* inte kunde komma åt mig- eller inte vågade.
Det är också en bidragande orsak till att jag inte orkar ta itu med situationen kring mina barn. Samt att det är en stor bidragande orsak till att jag inte tycker om min mor. För jag har fått höra att hon hade aningar om vad som försiggick- men gjorde inget...
Jag älskar henne för att hon är min mor, men jag tycker inte om henne.
