Tror jag ger upp nu...
Skiter både blankt, högaktningsfullt och djävligt mycket i allt... Eftersom det verkar vara djävligt trögt att få nån vettig hjälp ens från psyk i Sundsvall...
Tvärtom så är det MIG det är fel på, tydligen, som inte pallar med att anpassa mig och göra min "stackars gamla (63 år, är det gammalt?) mor" till viljes...
Vara och göra som hon tycker och vill att jag ska- lägga mig själv och mina behov åt sidan...
Barnen får stanna hos sin s.k "pappa" dom har det säkert bättre hos honom- dom får ju se så mycket- flytta runt värre än zigenare och träffa så många nya "mammor" så dom behöver nog inte mig ändå...
Kanske att jag får åtminstone träffa dom nån gång- jag får väl hoppas på det...
Och så kallar kuratorn mig för "nomad"...
Eller egentligen var det jag som sa det är jag skulle beskriva min otrygghet, min rädsla att stanna alltför länge på en och samma plats... Föga anade jag att hon skulle använda det emot mig- för även hon tyckte ju att jag skulle försöka ta kontakt med barnens far- trots att jag vet att jag blir så psykiskt slut av varje kontakt med honom, att jag blir sängliggande i flera dagar...
Och enligt kuratorn så hade jag minsann inga problem alls- tvärtom! Jag var så "lugn och sansad" enligt henne...
Ja, hon kan ju knappast läsa tankar hon heller...
