onsdag 2 januari 2013

Onsdag 2/1-12

Men det är väl ett djävla kladdande va'ett...

Nu har dom gjort om så att man tydligen ska kunna "tagga", eller "lägga till" personer även här i bloggen... Allting ska göras om- ingenting får vara som det varit från början. Är det inte Facebook så är det blogghelvetet... Ja, ja- det var ju inte det jag ville skriva om...

Jag vill egentligen inte ens existera längre- nu har älsklingens unge åkt hem och vi är ensamma igen... Och fan så jag hade sett fram emot att bli ensam med honom igen- nu måste bara menshelvetet släppa så vi kan ha sex igen...! För som jag har längtat efter det, då...!

Har fortfarande inte fått någon djävla lön från det där djävla skitstället jag jobbade på i ca en månad- kollade nyss... Det känns fördjävligt, på ren svenska, att vara totalt medellös- alltså att inte ha några pengar alls, över huvud taget och tvingas leva "ur hand i mun". Det känns ännu mera fördjävligt att inte kunna bidra till hushållet, boendet och matkontot. Mitt självförtroende är nånstans långt nere bland magman i jordens inre... Och blodtrycket motsvarande i närheten av Merkurius, eller nåt. I vilket fall som helst måste jag ju ringa och ifrågasätta varför lönen inte har kommit in ännu... Om jag nu får någon, vill säga. Mensen kommer varje månad= den är säkrare än lönen...!

Innan grabbhalvan skulle åka så blev det tal om kyrkor- av någon outgrundlig anledning- och jag funderade på när jag sist var i en kyrka... Det var när min morfar begravdes, förra vintern- och då var även mina barn med... Reaktionen kom direkt- jag började gråta... Jag minns min dotters reaktion när vi gick fram till kistan- hon förstod ju inte att det var en människa som låg i den, eftersom den ju var stängd, men hon blev förtvivlad och började gråta. Det var dom tårarna jag drog mig till minnes- och det var det minnet som i sin tur fick mig att börja gråta...

På bilden ovan: Torps kyrka, där morfar begravdes... Jag saknar mina barn...!